Det kan inte sägas annat än att Alexandr Dugin är en man med ett uppdrag. Till skillnad från många andra akademiker, vilka är tillfreds med att ägna sig åt sin forskning inom universitetsmiljöerna, är Dugin en man som engagerat sig i sin tids avgöranden. Marxisten Louis Althusser brukade säga att han ”intervenerade” när han gjorde inlägg i 1970-talets ideologiska debatter. Att tala om att intervenera verkar rimligt också i det här fallet. Dugin vill sätta sin prägel på samtidsutvecklingen genom akademiskt arbete kombinerat med politiskt engagemang.
Kärnan är kritik av den nyliberala världsuppfattningen, som han ser som identisk med all makt samlad till en pol – den amerikanska hegemonin inom den internationella sfären.
Den nya översättningen med den svenska titeln Ryssland och Europa – för en multipolär värld: en introduktion till nyeurasianism (AlternaMedia, 2017) är en samling texter skrivna av Dugin i olika sammanhang, samt intervjuer med honom, där han beskriver nyeurasianismens historia, budskap och framtidsvision.
Kärnan är kritik av den nyliberala världsuppfattningen, som han ser som identisk med all makt samlad till en pol – den amerikanska hegemonin inom den internationella sfären. Mot maktkoncentration ställer han en multipolär värld, där makten är delad mellan många regioner, som han redogör för förvånansvärt detaljerat. Mot den nyliberala världsordningen ställer han gemenskap och identitet, även om han anser att till exempel nationaltanken är överspelad.
Även om Dugin inte är nyeurasianismens upphovsman är han som rörelsens internationelle ledare och huvudsaklige ideolog i hög grad ansvarig för att nyeurasianismens förståelse av världen ser ut som den gör. Ideologin har sin egen förståelse av koncept som civilisation, etnicitet, geopolitik, modernitet, kapitalism, andlighet och så vidare. I linje med detta har man också dragit till sig medarbetare från en rad akademiska fält; allt från statskunskap och sociologi till lingvistik.
Det finns som nämndes ovan en starkt kritisk funktion i det nyeurasiatiska ramverket som i första hand riktas mot den liberala moderniteten, och där liberalismen explicit pekas ut som fienden. Kritiken som Dugin framför har som utgångspunkt att flera av de funktioner som inryms i det liberala konceptet – marknadsekonomi, individualism, amerikansk maktpolitik, anti-traditionalism – är förödande för den globala mångfalden av världens unika identiteter.
Identitetsbegreppet är viktigt för Dugin och det är någonting som han kontinuerligt återkommer till under bokens gång. Dugins framställning gör ibland diskussionen väl akademisk, men hans poäng är egentligen lättfattlig. Vad Dugin vill säga är att individer existerar inom ett sammanhang som är rotat i särskilda historiska omständigheter. Det går inte att komma fram till ett genuint identitetsbegrepp som går bortom dessa omständigheter. Dugin tar dessutom begrepp som civilisation, kultur och historia på större allvar än vad det lämnas utrymme till inom det liberala ramverket. Inom liberalismen framstår dessa storheter som flyktiga och som att det är upp till var och en att lägga dem åt sidan för att exempelvis agera smidigare på en marknad.
För Dugin är identitet inte förhandlingsbart. En sak som är viktig att förstå med nyeurasianismen är att den är rotad i den strukturalistiska filosofin. Det får konsekvensen att dess företrädare betraktar enskilda kulturer som i någon mening slutna och självrefererande. Den standard som är absolut inom en kultur behöver inte ha någon bäring inom en annan, och sett från Dugins utblick är detta sätt att se på saken helt rimligt. Dugin avvisar varje uppfattning om att kulturer skulle kunna jämföras med varandra och att skillnad skulle utgöra en grund för värdesättning. Det är i förlängningen denna uppfattning som leder honom till konfrontation med den liberala moderniteten och den pågående globaliseringsprocessen.
Den liberala moderniteten vill se en form av likriktning genom globaliseringsprocessen i vilken identiteter som inte passar i schematiken helt enkelt måste utmönstras. För Dugin ser detta ut som en konflikt mellan å ena sidan atlanticism och å andra sidan nyeurasianism. Atlanticism är ett uttryck för angloamerikansk kultur där betoningen ligger på kommers och individualism. Det är också grunden i idén om den multipolära världen.
Dugins argumentationslinje följer tesen att nyeurasianismen företräder en mer jämlik värld, där olika grupper ska kunna existera sida vid sida, utan att spänningsförhållanden ska leda till politisk eller kulturell dominans.
Dugin uttrycker det som följande: ”Det finns lika många normsystem som det finns samhällen. Med andra ord är endast en norm allmängiltig: frånvaron av ett likformigt standardmått för alla, tillsammans med friheten och rätten att välja.” (sid. 145)
Kritiken mot de västerländska värderingarnas universella anspråk är med andra ord en huvudlinje i Dugins filosofiska ramverk. Precis därför är det intressant att notera att han trots denna aversion mot Väst i hög grad står i intellektuell skuld till ett flertal europeiska tänkare. Det rör sig om en ledande företrädare för den traditionella skolan som René Guenon. Också sociologen Vilfredo Pareto nämns som betydelsefull av Dugin.
Halford Mackinder och Carl Schmitt, vilka båda skrev utförligt om geopolitik, nämns inte helt oväntat. Den franska nya högerns huvudman, Alain de Benoist, hyllas av Dugin i de mest entusiastiska ordalag. Det verkar närmast som att nyeurasianismen i högre grad stödjer sig på europeiska intellektuella än på ryska sådana.
Dugins idéer har också fått ett entusiastiskt mottagande i Västvärlden. En anledning till detta kan vara att det också i Västvärlden finns en växande kritisk tendens mot flera av de fenomen som Dugin gisslar i sina böcker. I synnerhet den liberala modernitetens universella anspråk och den amerikanska maktpolitiken som under årtionden skapat osäkerhet världen över.
Den 13 september hotade till exempel USA:s finansdepartement att ”skära av Kina från dollarhandeln” om de inte deltog i sanktionerna mot Nordkorea. Det är bland annat sådana hot om att använda sin globala dominans för att tvinga igenom sin vilja som motiverat bildandet av BRICS, samarbetet mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, i syfte att ta fram finansiella strukturer som ska vara oberoende av USA. Allt i Dugins anda.
Vare sig man gillar Dugins idéer eller inte, och oavsett om man ser Ryssland eller USA som ett hot, så är hans tankar viktiga att känna till. De är i högsta grad med och påverkar den värld vi ser omkring oss, dess regionala konflikter liksom utvecklingen på ett globalt plan.
Boken kommer att lanseras på Bokmässan i Göteborg den 30 september.
Beställ boken här.
