Nya Tider: Därför anmäler vi Sala kommun

Vägrar följa svensk lag

Trots en tydlig lagstiftning har det blivit allt vanligare att myndigheter tvärvägrar eller helt låter bli att svara på begäran om offentliga handlingar. Detta är ett hot mot den journalistik som inte nöjer sig med att vara anslagstavla för pressmeddelanden, menar Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk. Nya Tider har nu valt att vända sig till flera rättsliga instanser efter att Sala kommun begått en rad brottsliga handlingar när Nya Tider efterfrågat offentliga handlingar.

Vill stoppa granskning av muslimbön i klassrum

Nya Tider och lokala medier har skrivit om en föräldrastorm i Sala kommun efter att eleverna på Möklinta Kyrkskola tvingades avstå undervisning eftersom muslimer tagit över klassrummet för att be. När läraren upptäckte detta sade han inte till muslimerna att visa respekt och lämna rummet, utan bad istället själv ödmjukt om ursäkt och lät sedan sina elever vänta i korridoren tills muslimerna behagade be klart.

Kommunen har försvarat sig genom att gripa tag i en detalj av elevernas berättelse. Eleverna säger nämligen att de såg flera muslimer på golvet, medan läraren hävdar att det bara var en man och en kvinna. Denna detalj har kommunen och lokaltidningen fokuserat på för att hävda att historien är ett ”falskt rykte”. Nya Tider har jobbat med en granskning av kommunens dementi och har som en del av arbetet begärt ut dokument om tjänstetillsättningar på Möklinta Kyrkskola.

Trots att kommunen tidigare publicerat sådana uppgifter på sin egen hemsida, blev svaret från Sala kommun att dessa handlingar var sekretessbelagda enligt 26 kap. 1 § Offentlighets- och sekretesslagen.

Frågan är dock om kommunen alls själva läst paragrafen som de hänvisar till, eller om de bara godtyckligt drog till med ett lagrum. Paragrafen gäller nämligen socialtjänst, inte kommunala skolor. Men det är inte det enda felet i kommunens beslut.

Den kommunanställde som vägrade lämna ut handlingar med hänvisning till ett uppenbart felaktigt lagrum, försökte också göra det anonymt genom att inte skriva under sitt beslut med eget namn, vilket strider mot principen om öppen förvaltning. Han krävde också att få veta reporterns identitet, vilket strider mot efterforskningsförbudet.

Den så kallade ”headern” i e-brevet avslöjade dock den hemlighetsfulle handläggaren och han visade sig vara en person som på Facebook kallar människor för ”arsel” om de delar länkar till alternativa medier, och är aktiv i en grupp som säger sig bedriva ”jihad” mot bland annat ”rasism”.

Nödvändigt att markera redan nu

Nya Tider har tagit beslutet att driva ärendet till Kammarrätten i Stockholm. Samtidigt har en JO-anmälan upprättats för felen som Sala kommun begått i samband med Nya Tiders begäran. Det har av samma orsak också upprättats en polisanmälan om tjänstefel.

Nya tiders chefredaktör Vávra Suk säger att det är ett principiellt viktigt förhållningssätt:

– Naturligtvis är vi i första hand en nyhetstidning som granskar makthavare snarare än att driva rättsprocesser mot dem, men när makthavare hindrar oss att göra sådan granskning och vi märker att detta blir allt vanligare, då måste vi svara med rättsliga medel för att den här taktiken inte ska breda ut sig bland dem som inte vill granskas.

I texten nedan berättar Nya Tiders chefredaktör med egna ord hur han märkt att myndigheternas beteende förändrats de senaste åren, varför det är den nya median som drabbas av att förvaltningar blir mer slutna och varför det är viktigt att redan nu markera med rättsliga medel.

Uttalande från Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk:

Det är något som blivit påtagligt det sista året, hur myndigheter allt oftare obstruerar när vi begär ut offentliga handlingar. Jag får de signalerna både från mina reportrar och från kollegor i branschen. Universitet och domstolar, som generellt har bättre koll på lagen, fungerar fortfarande, men när vi möter andra myndigheter är det mer regel än undantag att vi i princip tvingas att hota med stämning innan de kopplar in en jurist som upplyser dem om vad lagen säger. Men då fortsätter de ofta ändå att trilskas för att rädda ansiktet.

Det är konstanta övertramp där handläggare, som inte sällan är politiskt aktiva, kräver att få veta våra reportrars identitet och varför reportern vill ha handlingarna. De kommer med svepande motiveringar och nästan aldrig med lagstöd och besvärshänvisningar, trots att vi ber om det och de är tvungna att tillhandahålla det så att vi kan överklaga. Det finns också skräckexempel, som när Svenska institutet helt sonika valde att radera handlingar efter att alternativa medier börjat visa intresse för dem.

Fientligheten märker vi också på andra sätt, som till exempel de nya rutinerna hos myndigheter att alltid hänvisa till e-post. Det räcker med en enda fråga för att beslutsfattaren ska säga ”Vet du vad…”. Av någon orsak måste de alltid börja med att säga ”vet du vad”, kanske ingår det i mediehanteringskursen. Och sedan följt av ”har du några frågor så mejla dem”.

Det har blivit naturligt att journalister ska nöja sig med det. Att bara få taktiskt intetsägande svar efter några dagar och utan möjlighet att ställa omedelbara följdfrågor. Det verkar nästan anses ohyfsat när en reporter jobbar på gammalt hederligt sätt – söker upp, ställer frågor och kräver att få se dokument.

Jag tror den nya attityden hos myndigheter har att göra med de signaler som politiker och gammelmedia skickar ut, där den nya median pekas ut som fiende. För faktum är att det är bara den nya median som är besvärlig för myndigheter. Det är ju vi som söker svaren och inte nöjer oss med floskler. Det är vi som inte litar på myndigheter och vill få ut handlingar. De regimvänliga medierna är ofta fullt nöjda med vad en myndighet skriver i pressutskicket. Sala kommuns lokaltidning var helt nöjda med att publicera kommunens dementi och sätta rubriken om ”falska rykten”, medan Nya Tider sökte ansvariga för att ställa följdfrågan vad som egentligen var falskt. Vi kunde då visa att kommunen faktiskt bekräftar själva kärnan i berättelsen, och det är Nya Tider som nu vill ta reda på vem som ljuger om antalet muslimer i klassrummet, läraren eller eleverna.

När Sandvikens kommun hävdade att de tjänat ”över en halv miljard” på invandringen nöjde sig gammelmedia att sätta exakt samma rubrik som kommunen föreslog i pressmeddelandet, medan vi ville veta hur kommunen gjort den beräkningen, lät en nationalekonom visa varför rapporten var fel, och kunde avslöja att kommunen på förhand beställt resultatet genom att ge instruktioner om att flera kostnader inte skulle tas med.

Skriver Lysekils kommun på sin hemsida att invånarna känner sig otrygga på grund av dålig gatubelysning och högljudda mopeder, vill vi se hela undersökningen och ifall dessa saker verkligen är representativa exempel för vad som orsakat oro bland folket, medan gammelmedia återgav exemplen okritiskt.

Det är alltså den nya kritiska median som drabbas av den allt mer stängda förvaltningen, där det är svårare att få svar och krångligare att få ut handlingar. Det drabbar inte medier som är alldeles fullt nöjda med att bara återge en politisk floskel i ett pressutskick.

I grunden handlar detta om att de problem som finns i dag, med fattigdom, dålig vård, dålig skola och kriminalitet, är kopplade till en politik som både gammelmedia och beslutsfattare förespråkar. Makten och granskarna har alltså alla ett gemensamt intresse av att problemen bagatelliseras och att dystra siffror och rapporter göms undan bakom optimistiska och vaga pressmeddelanden.

Rätten att ta del av offentliga handlingar är helt enkelt en rättighet som är mycket viktigare för oss i den nya median som inte nöjer oss med att vara anslagstavla. Det är därför inte en slump att regeringen föreslår en grundlagsändring som innebär att enskilda inte längre ska få ta del av offentliga handlingar, och att det förslaget inte resulterat i ramaskri bland regimvänliga journalister.

Än så länge gäller visserligen grundlagen, men vad hjälper det när myndigheter struntar i att följa den? Tyvärr är det lätt hänt för en nyhetstidning att släppa en historia och skriva om något annat istället för att lägga tid och pengar för att om flera år få ut handlingar som vid det laget hunnit bli inaktuella.

Det vore ur en praktisk synvinkel logiskt att bara gå vidare. Just därför är det ett principiellt viktigt förhållningssätt att aldrig göra det. För på sikt skulle alternativet göra oss lika ointressanta och irrelevanta som gammelmedia.