I mitten av september utgav al-Qaidas ledare Sheikh Ayman al-Zawahiri organisationens senaste styrdokument, som pekar ut al-Qaidas mål och innehåller en mängd riktlinjer. Det har titeln ”General Guidelines for Jihad 1434”, på svenska ”Allmänna riktlinjer för jihad 2013”. I den engelska versionen utgiven av al-Sahab (al-Qaidas gren för propaganda- och mediaproduktion), som Nya Tider läst och analyserat tillsammans med kunniga inom området, kan man läsa att terrororganisation har två inriktningar med sitt arbete, i första hand militärt och i andra hand propagandistiskt.
USA:s kollaps är det främsta målet
Al-Zawahiri menar att alla operationer, oavsett dess utformning och var i världen de utförs, främst syftar till att utmatta USA och ”förblöda henne till döds”. Israel benämns som allierad med USA och ska prioriteras framför andra allierade, men några närmare detaljer ges inte.
Målet är uttryckligen att USA ska ”möta samma öde som forna Sovjetunionen” och kollapsa under sin egen tyngd som ett resultat av militära, mänskliga och finansiella förluster under en längre tid. När så skett kommer alla dess allierade i den muslimska världen att falla en efter en och al-Qaida kan införa ett omspännande Kalifat under sin svarta flagga.
Terrorledaren menar att den ”arabiska våren” 2011 är ett bevis för USA:s avtagande inflytande i den muslimska världen, eftersom USA så snabbt och totalt tappade kontrollen efter att först ha instigerat revolutionerna.
Han räknar sedan upp de skiftande skäl och strategier, vissa detaljerade andra vaga, till al-Qaidas militära operationer i var och ett av den mängd länder där de är verksamma. Algeriet nämns som ett avvikande exempel där kampen inte primärt förs för att försvaga USA:s nuvarande närvaro, som al-Qaida anser försumbar. Istället fokuserar man på att förbereda sig för en kommande konfrontation med USA i Afrika. Detta genom att skapa ett ”jihadistiskt inflytande” i Maghreb (Libyen, Tunisien, Algeriet, Marocko, Västsahara och Mauretanien), Västafrikas kustregioner och länderna söder om Sahara, till exempel Mali. Totalt utgör dessa länder ungefär en tredjedel av Afrikas hela yta. Detta påvisar inte bara att al-Qaida planerar att lägga under sig en stor del av världens länder utan också att de planerar tämligen långsiktigt.
Propagandaarbete i det tysta
Delen som berör organisations propagandaarbete talar om att i första hand ”utbilda och kultivera förtrupperna som har uppgiften att oförtrutet konfrontera fienden tills Kalifatet är etablerat”. I andra hand uppmanas anhängarna att sprida al-Qaidas åsikter bland muslimer över hela världen, det vill säga att ”utkämpa Jihad med sina tungor”.
Behovet av ödmjukhet mot troende och hårdhet mot otrogna, vilka brukar vara inte bara icke-muslimer utan även främst shiamuslimer, men även sunnimuslimer som inte delar al-Qaidas extrema wahhabi-inspirerade religiösa grund, understryks i dokumentet. Detta motsägs dock senare i skrivelsen som har en uppseendeväckande försonlig ton som rimmar illa med det al-Qaida världen hittills lärt känna.
Utmärkande för dokumentet är också den totala avsaknaden av riktlinjer för att angripa Israel, som bara inledningsvis omnämns som allierad till USA. Trots att USA är det uttalade huvudmålet, så nämns specifikt behovet av att ta till vapen mot de ”ryska angriparna” och ”kinesiska förtryckarna”, vilka knappast kan anses som allierade till USA. Argumentet är att det ena inte utesluter det andra. Egentligen anges bara de ”kriminella hinduerna” (Indien), Filipinerna och Burma som länder utöver Ryssland och Kina, där organisation uttalat anser det vara sina muslimska bröders ”rättighet”, underförstått skyldighet, att engagera sig i jihad.
Till synes motsägelsefullt uppmanas anhängarna samtidigt att undvika öppen konflikt mot de nämnda regeringarna. Istället uppmanas de att propagera för muslimer, samla in pengar, rekrytera och hetsa dem i syfte att från konfliktfria länder världen över kunna upprätthålla ett kontinuerligt stöd till konfliktzoner i form av manskap, kapital och kunnande.
Det är alltså en typ av jihad i det tysta som förespråkas för att stödja pågående operationer på andra håll och på sikt, när organisationen är stark nog, sprida dessa även till dessa länder. Samtidigt manas till ”lämpliga motåtgärder gentemot regimer” som på något sätt stör al-Qaidas tillväxt i det fördolda.
Riktlinjer som går tvärs emot agerandet hitintills
Detaljerat tas det sedan upp vilka muslimska sekter som inte bör angripas och att detta även gäller alla ”avvikande sufier”, en sekt som finns både inom shia- och sunniislam. Ett undantag görs för de grupper som strider mot sunnimuslimer, vilket är märkligt med tanke på att al-Qaida själva inte haft några problem med att angripa även sunniter. En mängd regler som ska följas om al-Qaida angriper någon av dessa sekter räknas sedan upp. Icke-stridande, familjemedlemmar, deras hem, religiösa sammankomster med mera får inte angripas. Återigen något al-Qaida knappast gjort sig kända för att respektera.
En av punkterna inleds: ”Undvik inblandning i kristna, sikhiska och hinduistiska samhällen som lever i muslimska länder”. Om dessa ”överskrider gränserna” så ska de straffas, men samtidigt upplysas om att de kommer att få leva i fred i den ”Islamiska staten” när denna upprättats, ifall de åtlyder detta. Exakt vad som menas med ”överskrider gränserna” framkommer inte.
Återigen understryks vikten av att undvika öppen strid till förmån för tillväxt i det tysta. Under tre punkter som inleds med ”Avstå från att …” påtalas vikten av att inte angripa icke-stridande eller ens fienders familjer, undvika att döda samt skada muslimer och deras egendom. Inte heller moskéer, marknader och civila ansamlingar där muslimer kan finnas får angripas.
Inte ens ”onda lärda”, fientligt sinnade muslimska ledare, får angripas med annat än argument och motbevis.
I en mängd punkter tas sedan påbjuden hållning mot andra islamistiska grupper upp, där behovet av samarbete mot islams fiender framhålls.
De experter Nya Tider varit i kontakt med menar att om de punkter som omnämnts skulle åtföljas, vilket de starkt tvivlar på, så skulle al-Qaida tvingas att helt bryta sitt nuvarande mönster och radikalt ändra tillvägagångssätt vid sina operationer, eller terrordåd som det oftast handlar om.
En sak kan med säkerhet konstateras. Terroristerna i Nairobi följde knappast dessa riktlinjer, som offentliggjordes kort före deras bestialiska massaker på civila av skiftande ålder, etnicitet och religion – varav minst tolv muslimer.
