Nya vapen och taktiker ändrar förutsättningarna för kriget

Under det pågående Irankriget har flera nya vapensystem använts för första gången och ytterligare innovativa vapen väntar ännu på att bli prövade i en skarp situation.

Israel har visat att deras nya laservapen har potential att möta ett av de hot som de tidigare haft svårast att handskas med i form av svärmar av drönare samt mindre raketer och granater som avfyrats från närområdet.

Iran har å andra sidan visat att deras nya ballistiska robotar kan orsaka stor skada och rent av ta sig förbi det avancerade israeliska luftförsvaret – bland annat genom att använda sig av klusterbomber blandat med skenmål som sprids på hög höjd.

I den här artikeln tittar Nya Tider närmre på hur de stridande parterna parerar varandra med ny teknologi och nya taktiker i luften.

Slår ut samband och ledning – kontras av cellstruktur

Direkt när Israel och USA:s anföll Iran tidigt på morgonen den 28 februari stod det klart att man initialt fokuserade på att, likt i ”12-dagarskriget” i juni 2025, slå ut och döda så många ledande personer inom landets högsta ledning, militären och det Iranska revolutionsgardets (IRGC) olika grenar som möjligt. Tidigare har denna taktik visat sig mycket effektiv i att fördröja försvarsåtgärder och militära gensvar – men trots att Israel lyckades döda landets högsta ledare, Ayatollah Ali Khamenei, samt flera i militärledningen, tog det inte lång tid innan drönare och ballistiska robotar började avfyras mot mål i Israel och amerikanska militärbaser i de närliggande Gulfstaterna.

Det har i efterhand visat sig att Iran förberett sig just detta. De olika militärförbanden och försvarsgrenarna har därför i förväg delgivits order med klara uppdrag för olika ledare för militära styrkor på plats. De har även getts möjlighet att agera fritt inom tidigare etablerade ramar. Likt det svenska försvaret är tanken att förvandla hela militären från en enbart hierarkisk struktur till ett nätverk av lokala ”motståndsgrupper” som vid behov kan agera helt självständigt i avsaknad av tydlig ledningsstruktur innan en sådan kunnat återupprättas.

Det gör det mycket svårare för Israel eller USA att på så vis ”bomba” militären till underkastelse eller sänka dess effektivitet genom att rikta in sig på ledningen.

Jagas från luften – kontrar med maskering och skenmål

Det israeliska och amerikanska luftförsvaret börjar egentligen redan inne på iransk mark i form av direkta angrepp mot avfyrningsramper när de ballistiska robotarna förbereds för att kunna avfyras, en process som kan ta uppåt 20 minuter i en del fall där flytande bränsle måste fyllas på.

USA och Israel skaffade sig snabbt luftherravälde, även om Iran faktiskt lyckades skjuta ned flera avancerade spaningsdrönare och möjligen något stridsflygplan också. De båda nationerna har genomfört tusentals flyganfall mot olika mål i Iran och spaningsdrönare flyger i skift, dygnet runt, över områden där potentiella mål i form av avfyrningsramper och system görs redo för att användas. Det är dock omöjligt att se allt hela tiden i ett land som är nästan lika stort som Västeuropa och har bergsområden på många håll.

Uppenbara mål är de iranska ”missilstäderna”, stora bunkersystem med inriktning på att förvara och förbereda ballistiska robotar för att kunna avfyra dessa via mobila avfyrningsramper som snabbt körs ut från olika dolda ingångar.

Men trots att långt över 3 000 flygbombningar genomförts, och omfattande mängder med avfyrningsramper samt ingångar till flera underjordiska ”missilstäder” förstörts – har detta bara kunnat stävja en del av den iranska kapaciteten. Antalet avfyrade ballistiska robotar per dag har minskat, men inte upphört.

Från den 28 februari, då 350 robotar avfyrades, har antalet minskat till 120 den 2 mars. Den 5 mars var siffran nere på cirka 35 och sedan dess har antalet legat kring 15–20 dagligen till den 10 mars, då antalet sjönk till bara en handfull.

Medan USA och Israel jagar iranska avfyrningsramper och andra taktiska mål har Iran valt att kontra med olika medel. Ett av dessa är att presentera falska måltavlor. I filmklipp som publicerats av Israel och USA som bevis på ”träffar”, ser man vid närmare betraktelse att det som bombas i själva verket är en målning på asfalten. Man har använt värmeabsorberande färg som i flera timmar efter att solen gått ned ger utslag på värmekameror.

Falska avfyrningsramper i form av nedgrävda ”ballistiska robotar”, som med samma värmekameror ser ut att vara under förberedelsefasen inför avfyrning, har i själv verket värmts upp med eldar. Samtidigt har det noterats att riktiga drönare och vissa mindre ballistiska robotar kan döljas i vanliga lastbilar och lastcontainrar.

Även om många sådana metoder inte ger ett fullgott skydd mot upptäckt av de verkliga målen innebär det likväl att Israel och USA slösar resurser på måltavlor som är falska, vilket är en av anledningarna till att Iran, trots dagliga bombningar, fortfarande lyckas avfyra ballistiska robotar mot Israel och andra mål två veckor in i kriget.

Irans drönarsvärmar hittar hål i rustningen

Att det går att överväldiga även världens mest moderna luftvärnssystem blev snart tydligt när hundratals och åter hundratals drönare, de flesta långsamma men kostnadseffektiva Shahed-drönare, främst Shahed-136, skickades ut mot måltavlor i regionen.

Svärmtaktiken handlar om att man skickar ett större antal drönare i förväg och ballistiska robotar något senare, så att de kommer fram till målområdet samtidigt. Luftförsvarssystemen har då svårt att följa alla mål på en gång och tar dessutom tid att ladda om efter att de avfyrat sina skjutklara missiler.

Det har vid tidigare konflikter visat sig relativt effektivt, men speciellt Israel, som har flera lager av olika försvarssystem, har historiskt ändå kunnat stoppa uppåt 90 till 95 procent av dessa kombinerade attacker av drönare och ballistiska robotar. För andra försvarare som saknar det oreserverade stödet från USA som Israel åtnjuter, där USA använder sig av sin flotta och stridsflygplan för att skjuta ned ett stort antal av inkommande drönare och ballistiska robotar innan dessa ens når fram, ser det annorlunda ut.

Flera av Gulfstaterna, som Bahrain och Quatar, har enligt flera bedömningar nästan helt slut på luftvärnsrobotar och även om de inte är primära måltavlor för Iran räcker det med ett fåtal iranska drönare eller enstaka ballistiska robotar för att orsaka stor skada, inte minst mot den sårbara energi- och oljeinfrastrukturen i regionen. Det är något som amerikanska baser i regionen även upplevt, där Iran slagit ut dyra och avancerade radaranläggningar med enkla drönare och ballistiska kortdistansrobotar.

Ballistiska robotar möts av luftvärn i etapper

När Iran väl lyckas genomföra en avfyrning av en ballistisk robot sker det oftast i omgångar för att maximera chansen att de lyckas penetrera de olika luftförsvarssystemen. Huvudmålet för Iran är Israels militära anläggningar, som till skillnad från de rörliga måltavlorna som amerikanska skepp utgör är lättare att träffa och svårare att försvara.

Det israeliska luftförsvaret är samtidigt världens mest avancerade och mest omfattande. Israel har flera skal av skyddande luftvärn som agerar mot inkommande hot.

Först har de Arrow 3 som kan bekämpa mål i form av ballistiska robotar när de färdas utanför atmosfären och innan de påbörjat återinträdet. Arrow 3 har en räckvidd på cirka 2 400 km och kan även teoretiskt skjuta ned fientliga satelliter.

Därefter tar Arrow 2 över. Det har en räckvidd på cirka 60 till 100 km och är inriktat på att skjuta ned ballistiska medel- och kortdistansrobotar när dessa är på väg in i atmosfären igen.

Efter detta finns David’s Sling, som hanterar inkommande kryssningsrobotar, ballistiska kort- och medeldistansrobotar samt flygplan och större drönare upp till avstånd på 250 till 300 km.

Det sista systemet som tidigare använts är det internationellt kända Iron Dome, som är ämnat för kortare avstånd på mellan 4 och 70 km. Det fungerar också som ett sista skydd mot ballistiska robotar och drönare.

Systemet har dock allvarliga brister. Eftersom det kan behövas uppåt fyra luftvärnsrobotar per mål för att skjuta ned inkommande robotar, uppstår snabbt en matematisk ekvation som gör att försvaret tappar effektivitet allt eftersom kriget fortsätter med konstanta angrepp från iranska ballistiska robotar och drönare.

Israels svar – Laservapen

Trots att Israel förfogar över världens mest avancerade och omfattande luftförsvarssystem, är det sårbart mot små drönare, raketer och andra projektiler som avfyras på kort avstånd i stora mängder.

Israels svar på detta hot är en teknologi som snabbt kan skjuta ned många mål i följd och som aldrig får slut på ammunition. Det rör sig om det nya laserstridsvapnet Iron Beam som tillverkas av försvarsbolaget Rafael och som nu sett sin första operativa insats i Israel. Iron Beam är ett 100 kilowatts ”High Energy Laser Weapon System” (HELWS) och det första av sitt slag som tagits i bruk för nationellt försvar i en större skala med placering i olika baser i norra Israel. Iron Beam togs i bruk i december 2025 och kostar cirka 100 miljoner kronor per vapensystem.

Iron Beam marknadsförs som kapabelt att slå ut små raketer och ballistiska robotar, drönare och även artillerigranater – för en driftskostnad av tiotals kronor per användning. Det är en lockande kostnadskalkyl jämfört med luftförsvarsrobotar till Arrow 3 och 2 som kostar mellan 20 och 30 miljoner kronor per robot – och då måste ofta flera stycken avfyras för att skjuta ned en inkommande robot, eller till Iron Dome, som är billigare men likväl kostar runt 1,5 miljoner kronor per styck.

Räckvidden, vid klart väder, är tio kilometer även om det är beroende på mängden vatten och partiklar i luften och snabbt försämras vid sämre väderförhållanden. Framför allt är sandpartiklar ett problem, vilket innebär att frekventa sandstormar i regionen ställer till problem. För att minska störningen som uppstår när en laserstråle träffar partiklar i luften använder Iron Beam sig av hundratals laserstrålar med runt 10 millimeters omkrets som samverkar och riktas mot en och samma träffyta på måltavlan. Detta orsakar mindre energiförlust än en enda kraftfull laserstråle.

Träffytan på målet värms då upp under ett par sekunder till hundratals grader och fattar eld, smälter eller exploderar beroende på om det är plastdelar på en drönare, en raket eller en robot som träffas av laserstrålarna.