Enligt vice rikspolischefen rör det sig om ”minst” 40 klaner som kommit till Sverige för att bygga upp en maffialiknande verksamhet. När statsministern får frågan om detta ett par dagar senare så säger han ”Vi vet inte hur många de är”, och uppvisar då antingen total okunskap eller misstro mot polisens kompetens.
Statsministern säger vidare att han inte kan göra någon koppling mellan etnicitet och brott, trots att forskning visar att det är grupper från specifika länder som bygger upp sin kriminalitet inom släkten.
Vi intervjuar i detta nummer författaren Per Brinkemo som specialiserat sig på att studera somaliska klaner. Han menar att det är naturligt för grupper från fallerade stater att organisera sig i starka släkter, även om det inte automatiskt betyder att de inriktar sig på kriminalitet. De som gör det, gör det dock som en klanverksamhet.
Men statsministern kan väl säga ”vi har varit naiva” om sig själv hur många gånger som helst.
Anmärkningsvärt är att också vice rikspolischefen inte vill se någon koppling, utan säger bara ”vi vet inte varför” om de rekordmånga dödsskjutningarna i Sverige.
– Vi har tittat ut i Europa och vi hittar inget motsvarande land. Vi ligger absolut i topp. Det pågår en massa forskning i det, hittills är det ingen som kunnat haft en riktigt evidensbaserad förklaring till varför det är så. Det går inte att förklara, säger han till SR.
Men det finns ju även ett annat område som Sverige har rekord i, och det är invandringen från dysfunktionella länder där man skjuter varandra på gatorna. Är det verkligen så svårt att se ett samband? Man behöver inte ”vänta på forskningen”, för BRÅ och universiteten kommer aldrig att komma med en förklaring som är politiskt inkorrekt, hur uppenbar den än är.
Klantänket påverkar hela samhället, inte bara genom brott. När det som kom att bli Sveriges dyraste rättegång, som kostade skattebetalarna i runda slängar 200 miljoner kronor, hölls i Södertälje år 2011, talade media bara om ”Södertäljenätverket”. De närmare 20 män som var åtalade för flera mord, människorov och utpressning var dock alla på ett eller annat sätt knutna till en syriansk släkt.
I media uttalade sig företrädare för polisen och politiken med stor oro om att det kriminella nätverket hade förgreningar i domstolsväsendet, i politiken, bland kommunhusets tjänstemän och andra vitala delar av samhället. Men förstår man att det handlar om en släkt är det inte alls konstigt. Allt som gynnar släkten anses vara bra, och det spelar ingen roll om förtjänsterna kommer från brott eller laglig verksamhet. Tvärtom stödjer dessa olika delar varandra, där politiker kan verka för regler som gynnar släktens affärer, och så vidare. Det är bara olika grenar på samma träd.
I det individualistiska Sverige förstår man inte detta tänkesätt, trots att det är helt dominerande i stora delar av världen, i synnerhet de länder som asylinvandringen i dag kommer ifrån. Individen är där helt underställd klanen, och till exempel äktenskap bygger inte på kärlek utan strategiska avväganden, vilket också Brinkemo väl redogör för.
Detta är systemhotande, vilket polisen också är tydlig med. Men det undergräver också hela det demokratiska samhällsskicket. Då menar jag inte bara ofoget med somaliska klanröster som lyfte in Miljöpartiet i ett annat kommunfullmäktige i senaste valet, utan att demokrati bara kan fungera i ett samhälle med fria individer under eget ansvar.
I augusti 2016 skev den danske professor emeritus i psykologi Helmuth Nyborg en artikel i Jyllands-Posten om invandringens påverkan på det danska samhället. Han hänvisar till forskning och skriver:
”Den förklarar varför demokrati bara kan uppstå i nordliga länder, som har en genomsnittlig IQ över 90 och en hög grad av altruism, vilket möjliggör utveckling av en solid socioekonomisk infrastruktur.”
Om samhället i stället består av olika klaner och släkter som är lojala till den egna gruppen oavsett vad, så kommer demokratin att degenerera till en dragkamp mellan olika särintressen. Då kan man säga adjö till ett öppet demokratiskt samhälle.
För att bekämpa detta måste man förstå att alla inte är som svenskar och andra västerlänningar. Men här tar i stället vice rikspolischefen Mats Löfving ett steg i en mycket farlig riktning. Hans förslag är att polisen ska få avlyssna alla, utan brottsmisstanke. Här har vi ytterligare ett exempel på att man skapar ett konstgjort problem, i detta fall genom import av kriminella släkter, och sedan utökar kontrollen över alla medborgare.
Av erfarenhet vet vi att de kriminella knappast låter sig stoppas av detta, utan det blir återigen vanliga medborgare som kommer att skärskådas och dömas för diverse småbrott och förseelser som polisen på detta sätt upptäcker. Inte minst kommer detta att användas för att trakassera oppositionella, som påpekar problemen.
