Det här är konst som måste ses i verkligheten. Foton kan helt enkelt inte göra verken rättvisa. Eftersom flera av de stora verken använder speglar som material förändrar sig deras utseende rörligt beroende på hur betraktaren rör sig. Det är naturligtvis lätt för fotografen att ta en ”häftig” bild, men den kommer aldrig att fånga verkets komplexitet.
Olafur har ett matematiskt och vetenskapligt förhållningssätt till konsten. Den som letar efter kulturella markörer måste medge att detta är europeiskt och ”västerländskt” i ordens bästa bemärkelse. Olafur lyckas konkretisera den vetenskapligt sökande människans fantasier om rymden, kroppar och symmetrier.
Bäst av allt är den stora montern där Olafurs tredimensionella skisser ”tryckts in” som i ett fullproppat till synes kaotiskt lager. Det är som att skåda rakt in i en matematikers undermedvetna.
Flera av Olafurs stora ”verklighetsmaskiner” är byggda med spegelpolerade plåtar i komplicerade geometriska ramverk.
Ett verk som avviker från de andra är ”Beauty”. I ett mörkt rum med svarta väggar och svart mjuk porös matta svävar ett vattenmoln. Den sakta strilande skyn belyses av en ensam strålkastare. Antagligen är det en regnbågseffekt som gör att molnet får en svag men tydlig färg. Resultatet blir som om ett fångat norrsken hängde mitt i rummet. Det är ett konfessionslöst andaktsrum.
Det ska sägas att några av ”verklighetsmaskinerna” är direkt obehagliga. Ett stroboskopiskt projicerat hologram är försett med varningstext eftersom den kan ge ”känsliga personer” epileptisk kramp. Jag känner mig ”känslig” i det fallet. Ett annat ”verk” är ett jättestort tomt rum som är starkt upplyst av monokromt gula natriumlampor. Det skyndar man sig snabbt igenom. Men det måste väl finnas något också för de inbitna konceptkonstälskarna?
Min slutgiltiga behållning är, trots allt, att detta är det bästa jag sett på länge på Moderna Museet. Utställningen pågår till 17 januari.
