Olof Skötkonung och mynten i Sigtuna

Olof Skötkonung blev kung omkring år 995 då han efterträdde sin far Erik Segersäll. I boken ”Regenter i Sverige”, av Bengt Liljegren 2004, framgår att Erik Segersäll (cirka 945-cirka 995) kan räknas som den förste svenske kungen.

I fornnordisk litteratur används ordet kung som beteckning på söner eller ättlingar till gudarna. Kungen var därmed knuten till gudarna och kungadömet var sakralt. Därför hade kungen en central roll vid det stora nationalblotet vart nionde år i Uppsala. När Olof Skötkonung, efter att ha blivit kristen, vägrade delta i detta blot förorsakade det naturligtvis en hel del rabalder.

Egentligen kan man inte tala om Sverige som ett land redan på 900-talet eftersom Sverige, eller Sweighe, inte nämns i skrift förrän år 1384. Riket bestod av Götaland och Svealand och däremellan gick en naturlig politisk gräns som markerades av Kolmården och Tiveden. Denna gräns utgjorde också en kulturgräns. Svearna var till största delen trogna den hedniska kulten, medan götarna tidigt hade kristnats.

Om Erik Segersäll finns mer nedtecknat än om någon av de tidigare kungarna. Enligt Snorre Sturlasson skulle en man vid namn Hugleik ha härskat över svearna på 500-talet och i det fornnordiska kvädet ”Ynglingatal” nämns kungar vid namn Ottar Vendelkråka och Ingjald Illråde. Men dessa vet man inte speciellt mycket om, så därför anses Erik Segersäll vara den förste svenske kungen. Man vet också att han kontrollerade delar av Svealand, främst Mälardalen och områdena kring Vättern.

Uppgifterna om Erik Segersäll är motstridiga. Han framställs som en sjökrigarkung, och i de isländska sagorna berättas det att han segrade över jomsvikingarna i slaget vid Fyrisvallarna. Dessa Fyrisvallar kan ha legat i närheten av nuvarande Uppsala. Enligt isländska källor var han gift med Sigrid Storråda som var dotter till en svensk storgodsägare och vikingahövding vid namn Skoglar-Toste. Olof Skötkonung ärvde Västergötland efter sin mor, Sigrid, och Svealand efter sin far Erik. På så vis enades svearnas och götarnas riken. (Från boken ”Forntida kvinnor” av Catharina Ingelman-Sundberg.)

Adam av Bremen framhåller däremot att Erik Segersäll var gift med en dotter till en polsk furste vid namn Mieszko. Enligt Adam av Bremen var Erik Segersäll mycket fientligt inställd till kristendomen men blev omvänd och även döpt i Danmark. Antagligen blev han vänligt stämd gentemot kristendomen, eftersom det underlättade kontakterna med andra kungar och furstar i länder där kristendomen redan fått fäste. Erik hade däremot inga problem att medverka vid nationalblotet.

Eriks Segersälls makt på landbacken var koncentrerad till Uppland och då sannolikt till Sigtuna. Arkeologiska utgrävningar har visat att Sigtuna grundades under 970-talet. Staden fick även en kungsgård i centrum. Kungsgården var ett sätt att manifestera kungens makt och kontroll över de andra hövdingarna i Mälardalen. Denna kontroll omfattade även landet, dess befolkning och resurser.

Nu kan man ju undra över varför Sigtuna blir ett så viktigt centrum. De flesta tänker nog att Birka var den viktigaste staden med goda handelsförbindelser. Birka ingick i ett omfattande nätverk av handelsleder som västerut nådde de brittiska öarna och Frankerriket. Österut sträckte sig detta nätverk via de ryska floderna bort till både Svarta havet och Kaspiska havet och Konstantinopel i det Bysantinska riket. Birka övergavs omkring år 970, antagligen på grund av en nedgång i handeln, och i stället växte så Sigtuna fram.

Så blev då Olof kung efter sin far Erik, cirka 995 till och med 1022. Olof Eriksson, som senare tog namnet Skötkonung, var en banbrytare. Han lät döpa sig, antog kristendomen och vägrade delta i de hedniska offerriterna vid nationalblotet, och han var den förste att låta prägla silvermynt i Sverige.