Operation Spiderweb: En storartad framgång som inte har någon påverkan på kriget

Vid den slutliga samman­räkningen, utifrån satel­litbilder och videor från drönarna som Ukraina publicerat, förstörde den ukrainska drönarattacken den 1 juni omkring 12 tunga bombplan. Främst var det Tu-95, men även Tu-22M, ett transportflygplan av typen An-12 och två utrangerade A-50 radarövervakningsflygplan med föråldrad analog elektronik och re­dan urplockade motorer. Attacken skadade även en handfull andra flygplan, återigen främst Tu-95 och Tu-22M.

Etiken i att använda intet ont anande civila lastbilschaufförer i at­tacken åsido, var det utan tvekan en mycket innovativ och framgångsrik krigsoperation. Men den viktigare frågan är: kan denna typ av attack upprepas och upprätthållas över tid, och om den inte kan det – kommer den då att ha någon påverkan på det pågående kriget?

I vart fall kommer det säkerligen att bli mycket svårare att få civila lastbilschaufförer att låta sig hyras för leveranser till rastplatser i ome­delbar närhet av större militära anläggningar. Dessutom kan flygba­serna i inlandet framöver komma att utrustas med radarstyrt luftvärn i ständig beredskap, dygnet runt. Tre år in i kriget börjar ryska flygbaser nu också så sakteligen få skydds­rum för flygplanen, även om det hit­tills främst har gällt flygfält i västra delarna av landet som ligger inom räckhåll för ukrainska An-196 flyg­bomber (drönare).

Den ukrainska operationen rik­tade sig mot fem flygbaser. I ett fall misslyckades lastbilen med att nå fram till basen, och vid två av ba­serna förstördes inga operativa flyg­plan i attacken. Det är talande att de två baser som attackerades men till största delen klarade sig oskadda lig­ger i centrala Ryssland, runt Moskva, och måste därför upprätthålla aktivt luftförsvar mot An-196-långdistans­drönare.

Bortsett från den ryska förödmju­kelsen att flygbaser i Murmansk och Sibirien plötsligt står i lågor, maktlösa mot små explosiva leksaker, skulle en eventuell upprepning av attacken behöva vara ännu mer komplex (till exempel använda ukrainska lastbils­chaufförer) för att övervinna ytterli­gare utmaningar. Trots att Kiev hade det fulla överraskningsmomentet på sin sida, misslyckades 60 procent av de planerade angreppen.

Men hur är det med de skador som redan tillfogats – de är väl ändå betydelsefulla? Ungefär en tredjedel av de bombplan som förstördes var Tu-22M. Denna typ har hittills inte haft någon framträdande roll i det pågående kriget. Den är konstru­erad för att avfyra stora överljuds­robotar avsedda att sänka fartyg, vilka ibland har modifierats för att användas mot markmål i Ukraina – men detta har skett sällan, eftersom det inte är särskilt kostnadseffektivt. Tu-22M användes också för att fälla enklare, ostyrda bomber över Azov­stal i krigets inledningsskede, men det var en särskild situation där de ukrainska styrkorna var omringade och deras luftvärn befann sig långt bort – något som sannolikt inte kom­mer att upprepas.

Tu-160 och Tu-95 används för att avfyra den subsoniska kryssningsroboten Kh-101 (ungefär motsva­rande den amerikanska Tomahawk), som tillsammans med den ballistiska Iskanderroboten och den flygande bomben Geran-2 har utgjort stom­men i den ryska strategiska bomb­kampanjen. Vid en första anblick kan det alltså verka som att omkring åtta förstörda Tu-95-flygplan skulle kunna ge Ukraina ett välkommet andrum från den ryska strategiska bombningen. Men i verkligheten är flaskhalsen för Ryssland inte flygpla­nen – utan robotarna.

Vare sig man betraktar det som ett extremt överflöd av ryska leve­ransplattformar eller som en extrem brist på ryska robotar, är faktum att Ryssland, även med en reducerad flotta av tunga bombplan, enkelt skulle kunna avfyra 20 gånger fler robotar än vad man idag producerar och avfyrar.