Sedan 2002, då dåvarande biträdande länspolismästaren Carin Götblad fattade det ursprungliga beslutet, har poliser i uniform kunnat tåga med i Stockholms Prideparad. Beslutet presenterades som ett sätt att bygga förtroende hos HBTQ-personer – en grupp med historiskt spänd relation till polisen – och kom att bli praxis för polismyndigheter i hela landet.
Nu är det slut med det. Det nya regelverket, som beslutades den 31 mars, förbjuder uniformsbärande vid ”åsiktsyttrande manifestationer” – en kategori som alltså inkluderar Pride.
– Syftet är att skapa ett tydligare och mer enhetligt regelverk för hur och när uniformen ska användas. Uniformen är starkt förknippad med polisens uppdrag och ska användas på ett sätt som värnar myndighetens neutralitet, saklighet och opartiskhet, säger biträdande rikspolischef Stefan Hector i ett internt meddelande.
Växande kritik
Poliser har aldrig fått bära uniform i förstamajtåg, valrörelsekampanjer eller andra politiska manifestationer. Pride har åtnjutit ett undantag från denna regel – ett undantag som motiverades med påståendet att evenemanget inte är politiskt, utan handlar om ”mänskliga rättigheter” och ”demokratiska värden”.
Påståendet att Pride är opolitiskt har ända sedan 2002 pekats ut som direkt falskt, en kritik som vuxit sig starkare under de senaste åren. Jan Emanuel, entreprenör och tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, drev frågan i en uppmärksammad debattartikel i Expressen och utvecklade argumenten i en intervju med Riks.
– Regnbågsflaggan skapades av politiska aktivister på 70-talet. Den är ett uttryck för en politisk rörelse, precis som fackföreningsrörelsens röda fana. Att försöka säga att det inte är politik för att man tycker att det är god politik – det håller inte, sade han. Han konstaterade även att Pride är ett evenemang där landets näst största parti är portat och att ”HBTQIA-rörelsen är i dag en av de starkaste politiska rörelserna i Sverige”.
Göteborgs-Postens ledarskribent Håkan Boström instämde i sak och slog fast att man ”kan ställa sig bakom HBTQ-personers rätt till likabehandling och samtidigt vara kritisk mot att stat och kommun engagerar sig i Pride”, eftersom sådana politiska frågor ”borde vara en angelägenhet för partier, organisationer och privatpersoner – inte för stat och kommun”.
Timbros nätmagasin Smedjan pekade i sin tur på den uppenbara dubbelmoralen: Pride påstår sig vara opolitiskt och öppet för alla, men har vid upprepade tillfällen portat partier och organisationer som inte delar arrangörernas politiska värdegrund.
Undantaget består?
Tidigare har förbudet mot polisuniform i politiska sammanhang byggt på allmänna principer om att polisanställda inte fick agera på ett sätt som skadade förtroendet för myndigheten eller dess objektivitet. Därmed kunde Pride få ett undantag.
I och med att polisen slår fast att förbud mot uniform gäller vid alla ”åsiktsyttrande manifestationer”, anses alltså Pride omfattas av förbudet. Samtidigt införs regler mot att använda uniform i sociala medier när man uppträder som privatperson, ett vanligt fenomen de senaste åren som lett till diskussioner om lämpligheten i detta.
Men Polismyndigheten väljer samtidigt att markera att Pride fortfarande har en särställning, genom att erbjuda en ”generisk t-shirt” – som visar att man jobbar på polisen. Vid partipolitiska möten eller sakfrågepolitiska demonstrationer är det tvärtom praxis att man inte ska bära plagg som tydligt kopplar bäraren till polisen. Där ska polisen delta helt som privatpersoner utan yrkesmarkörer.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
