Hur får man en enkel, naturlig och relaterbar ingång till fenomenet ”postmodernism”? Svar: man väljer den mänskliga vinkeln. Man utgår från en person. Och då faller det sig naturligt att fokusera på Horace Engdahl.
Horace Engdahl (f. 1948) är akademiledamot, kritiker och författare. Han blev i Sverige något av symbolen för postmodernism. Man kan säga att han själv är som begreppet postmodernism: komplex, kontroversiell, alla har en åsikt om vederbörande …
Engdahl studerade under 70-talet litteraturvetenskap. Engelsk 1700-talsromantik lär ha varit inriktningen. 1977 var han med och startade kulturtidskriften Kris, som fick en dragning åt genikult och elitism. Kris litteratursyn var: fokusera på texten. Den gamla disciplinen hermeneutik, med rötter i Bibelstudium, kom nu åter till heders. Enligt klassisk hermeneutik bör kritikern endast försöka uttolka vad texten säger, utan sneglingar åt psykologi, politik och tidsanda.
Greppet med att ”fokusera på texten” hade i och för sig varit i ropet tidigare i svensk litteraturkritik, i slutet av 40-talet och framåt, med ”The New Criticism” som i Sverige värvat namn som Bengt Holmquist och Olof Lagercrantz. Men de hade sedan sist förlorat något av sin kritisk-polemiska udd. Så en ny textfokuserad skola, som den Kris kom med, var vad som behövdes.
Därtill var det så att kontinental filosofi med namn som Derrida, och så småningom Heidegger och Nietzsche, med Kris åter kom i ropet. Den dittills rådande filosofidiskursen, den anglosaxiska analytiska filosofin som var fientlig till all spekulation om verklighetens natur, fick nu stryka på foten för metafysik med rötter i Platon.
Engdahl blev för sin del under 80-talet kritiker i Dagens Nyheter. Där var han både kritisk mot vänsterförfattare av 70-talssnitt, och mot den konservativa tidningen SvD:s underbarn Mats Gellerfeldt. Det gjorde han rätt i. Ty den dåtida vänstern hade inga nya idéer, den fokuserade vid det här laget på självbekännelse och på ältande av sin besvikelse över att vänsterismen inte förverkligat sin utopi. Och Gellerfeldt, som kanske var en frisk fläkt rent allmänt, hade inte alltid den programmatiska skärpa man kan kräva av en kritiker. Summa summarum: Engdahl hade en egen stil, en egen agenda, det får man erkänna. Han var något nytt: varken traditionellt konservativ eller ortodox vänster av marxistisk typ. Det kan hända att han var något av en karriärist, en streber. Han tog aldrig ställning politiskt, han blev symbol för en postpolitisk ståndpunkt, vilket då egentligen var en vänsterståndpunkt – ty man talar till exempel om postmodernismen som ”en marxismens mjuklandning”, det vill säga ett sätt för före detta vänsterister att söka en ny attityd, en attityd som inte var traditionellt konservativ. Och den Engdahl vi såg briljera i essäer om europeiskt lärdomsarv – han var inte vänster, men han var definitivt inte pro-höger. Han gjorde reservationer mot traditionell nationalism.
Man kan säga: Engdahls opolitiska attityd var i längden ohållbar, eftersom ”allt är politik”, då som nu. Han och andra postmodernister tog tillflykt till ”texten”, den heliga texten. ”Det finns inget utanför texten”, sa Derrida och detta levde man högt på ett tag. Tills nyfeminister och mångkulturalister kapade postmodernismen och sa att ras och kön inte finns, det är bara en diskurs, en konstruktion. På så sätt skulle den vite mannens hegemoni utmanas, den skulle dekonstrueras enligt samme Derridas idé.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
