Den 31 januari var det på Dramatens stora scen premiär för ”Rage”, en specialskriven pjäs för nationalscenen av den schweiziske regissören Milo Raus. Presentationen av den inleds: ”En uppburen kulturfamilj. En vacker sommarstuga. Högerextrema intellektuella aktivister ute efter att städa upp landet.” Vidare: ”… är en framtidsskildring baserad på de nationalistiska, och fascistiska strömningarna vi ser i Europa och USA idag”.
Jag lyckades komma in på en publikrepetition av denna tre dagar innan premiären. Pjäsens form följer en trend som varit populär på institutionsteatrar i drygt tio år: filmande av skådespelarna, som kan vara mer eller mindre synliga, vilket i detta fall projiceras på en skärm ovanför den vackra sommarstuga som konstant snurrar runt. Jag är tämligen trött på denna idé, särskilt efter dåliga erfarenheter av pjäser där man inte ser mycket av skådespelarna som till 75 procent enbart har synts i projicerad version. Dock kan jag tycka att det fungerar bra i denna uppsättning.
Något som också gör ”Rage” speciell är att det är metateater: alla har sina riktiga namn och det talas om Elin Klingas relation till Ingmar Bergman. Hon är själv positiv till honom, men en annan kvinna vräker ur sig: ”Bergman var nazist! Han grät när Hitler dog.”
Klinga har medverkat i fem pjäser av Mästerregissören och tycks (liksom föräldrarna) ha haft en god relation till honom. Dessutom sitter några av skådespelarna vid scenkanten och verkar följa med i manus.
Pjäsen inleds med en film där två av dessa (unga män) går med ett stadigt grepp om en äldre dam. De är således ”dessa aktivister”. Den ene berättar om när han vid hemkomsten från Barcelona på Arlanda hade reagerat på att det hade blivit ”unisextoaletter”. Han frågar damen vad hon anser om detta, varpå en av dem skjuter henne med ett nackskott. Det förklaras aldrig varför. ”Nu får vi inte veta vad hon tycker om könsneutrala toaletter”, konstaterar han bara.
Detta är för övrigt något som jag den senaste tiden har reagerat på, att toaletter på just Arlanda, Kungliga Operan, Moderna museet med flera ställen har gjorts om. Då jag för två år sedan uttryckte mitt missnöje med att även män nu får köa i pausen, fick jag svar från Operans kundtjänst. En dam skrev bland annat: ”Detta är en tillgänglighetsfråga, och handlar delvis om att vi inte vill separera våra besökare efter någon könstillhörighet.” Tydligen är det främst intoleranta högerextremister som ogillar detta påfund, enligt Operan. Men det kommer även kritik från kvinnligt håll, där man inte alls är glad över att behöva sminka sig med mera inför mäns blickar.
Vi fortsätter med ”Rage”, där handlingen fortsätter med ett nyhetsinslag om att statsminister Eva Söderberg (naturligtvis en kvinna) har mördats. Gärningsmannen är dock inte en högerextremist utan en könsförvirrad islänning. ”Intoleranta” personer får uttala sig: ”Man vet inte om det är en man eller kvinna.” ”Det är en kulturell smitta, en trend … könsupplösning”.
En man i ”kulturfamiljen” säger: ”Jag har hört att Island har haft högst antal kvinnliga ministrar”, och blir rättad: ”Flest antal ministrar som identifierar sig som kvinnor!” Det talas om undantagstillstånd tills ”fascistpartiet” är det enda som finns kvar. Undantagstillståndet leder till att högernationalistiska krafter, som så klart framställs som våldsbenägna, tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.
De två unga männen kommer till stugan och säger: ”Det finns galet många illegala invandrare här. Får vi kolla här?” Någon undrar: ”Är ni någon slags Trump-milis?” En isländsk kvinna, sedan länge bosatt här, råkar illa ut. Får frågan om huruvida hon har uppehållstillstånd, och blir fastbunden. En skådespelare blir anklagad för att ha tafsat på kollegor på Dramaten, och måste erkänna: ”Förlåt för det jag gjorde mot alla svenska kvinnor!”
Från 1968 och en bra bit inpå 1970-talet drog radikala vänstervindar genom vår anrika nationalscen, grundad av Gustaf III anno 1788. En som inte stod ut var Sven-Bertil Taube, som efter 32 roller i princip lämnade Dramaten redan 1968 och begav sig till London. Först år 2018 gjorde den folkkäre aktören och sångaren bejublad comeback i ”Påklädaren”, vilken jag var på. Då hade teatern sedan ett antal år drabbats av kulturmarxister, vilket är väldigt tydligt.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
