Alternativa nyhetskanaler har retat regeringen och etablerad media genom att avslöja lögner och sätta press på politikerna. Samtidigt verkar sidorna uppskattas av en stor del av befolkningen av besöksstatistiken att döma. För att tackla detta har regeringen begärt en studie av ”våldsbejakande” sajter och hur dessa kan bekämpas.
Rapporten är på 287 sidor och har tagits fram av Statens Medieråd på uppdrag av demokratiminister Birgitta Ohlsson. I den har man valt ut ett antal alternativa nyhetskanaler, nationella organisationers hemsidor och diskussionsforum, och analyserat dessa sida vid sida med rena våldsgrupper som Antifascistisk aktion under det gemensamma namnet ”våldsbejakande extremism”.
Rapporten är inte bara akademiska teorier, utan kan ha allvarliga konsekvenser för debatten i Sverige och det fria informationsflödet. Som åtgärd ger rapporten nämligen regeringen grönt ljus att beordra Sveriges internetoperatörer att IP-blockera misshagliga sajter.
Nya Tider har granskat rapporten och dess upphovsmän. Den tar upp tre olika miljöer, som man kallar ”våldsbejakande högerextremism”, ”våldsbejakande vänsterextremism” och ”våldsbejakande jihadism”.
Som blivit brukligt när akademiker anlitas är rapporten subtilt vinklad. Utan att gräva särskilt djupt kan man konstatera att gammelmedia inte tycks se det som ett problem att Statens Medieråd för en ”objektiv” studie anlitar forskare med uppenbara vänstersympatier, vilka sedan citerar källor som inte bara är vänsterextrema utan även öppet våldsbejakande.
Dubbla måttstockar för ”våldsbejakande”
Trots vinklingen framgår en del intressanta saker i rapporten. En av dessa är hur mycket man tvingats skarva för att kunna utmåla det man kallar för högerextrema sidor som våldsbejakande, nämligen så här:
I sin grundläggande betydelse kan våld förstås som fysiska angrepp med avsikt att skada en annan människa. Att begränsa analysen till att enbart gälla direkta uppmaningar till bruket av fysiskt våld vore dock att bortse från centrala delar av de antidemokratiska budskap som framförs på internet. En stor del av den propaganda som studerats här legitimerar en syn på grupper av människor som mindre värda eller det demokratiska systemet som ett dysfunktionellt system. Dessa budskap är inte direkta uppmaningar till våld för politiska eller religiösa syften, men de fungerar som legitimeringar av direkta uppmaningar till våld.
Kritik mot invandringen eller dagens parlamentariska system kan genom denna definition likställas med våld! Detta slås fast tydligare då rapporten talar om fysiskt våld, strukturellt våld och kulturellt våld. Vad gäller ”extremhögern” lyckas man alltså inte hitta några uppmaningar till fysiskt våld över huvud taget, så istället hävdar man att de granskade sajterna är våldsbejakande därför att de vill utvisa icke-svenskar och därmed diskriminera dem, och diskriminering är enligt denna analys en form av våld.
Med den analysen kan man förstås lika gärna hävda att DN, Aftonbladet och andra etablissemangstidningar är ”våldsbejakande extremister”.
Vilka är mörkermännen?
Till de ”högerextrema” sidor man valt att granska hör Svenskarnas partis hemsida. Här finns bland annat bilder på folkvalda politiker och familjevänliga tillställningar – långt ifrån de maskerade våldsverkare som man finner på vänsterkanten. Detta, konstaterar rapporten, är genomgående.
”De högerextrema utmärker sig i detta sammanhang: ledande personer framträder med namn och ibland även med bildbyline. På filmer som dokumenterar sociala aktiviteter är deltagarna i regel fullt igenkännliga. De högerextrema är heller inte likt de autonoma och jihadisterna maskerade i konfrontations- och aktionsvideor.”
En annan viktig sak som framkommer i rapporten är att de granskade nationalistiska sidorna i regel är betydligt mer professionellt utformade och interaktiva med en levande diskussion.
Våldsbejakande källor
Kan man verkligen jämföra politiska sidor som Svenskarnas partis med grupper vars hela existens bygger på att bedriva våld mot oliktänkande? Det beror på vilka ”experter” man frågar.
För sina kunskaper om påstått våldsbejakande högerextremister förlitar sig rapporten till stor del på öppet våldsbejakande vänsterextremister. Framförallt citeras Mathias Wåg på ett flertal ställen, både i den del som handlar om högerextremister och den som handlar om vänsterextremister. Han presenteras som en ”antirasistisk aktivist” och ”undersökande journalist”.
Mathias Wåg var en av grundarna till våldsgruppen Antifascistisk aktion (AFA) som gjort sig känt för våldsamma och fega våldsaktioner mot nationalister, invandringskritiker och till och med centerpartister. AFA är en av de våldsbejakande grupper som granskas, men genomgående beskrivs i urskuldande ordalag. Wåg är dömd för olaga intrång efter att omkring 25 AFA-aktivister ockuperat DN:s redaktion 1994, beväpnade med gatstenar och påkar. Wåg har flera gånger varit talesman för AFA. Enligt egen utsago lämnade han organisationen för sju år sedan, men han har aldrig tagit avstånd från våldet.
I dag driver Mathias Wåg Researchgruppen, vars mål är att bekämpa meningsmotståndare genom smutskastande journalistik. Det antas att Researchgruppen även förser militanta vänsteraktivister med information för att underlätta våldsdåd mot regimkritiker.
Så sent som i mars i år krävde en liberal debattör på Twitter att Mathias Wåg och Researchgruppen skulle ta avstånd från våld. Wågs svar löd: ”Suck. Stater är våld. Lagar är våld. REVA är våld. Egendom är våld. Gränser är våld. Politik är ingen moralisk fråga.”
Den främsta källan till kunskap om ”extremhögern” i rapporten är Expo, en organisation som haft mycket nära band till AFA. En av grundarna var Tobias Hübinette, en flerfaldigt dömd våldsverkare. I tidningen Svartvitt (nr 1, 1996) berättade Hübinette om sin kamp mot rasismen: ”Jag började helt enkelt attackera och mer eller mindre misshandla personer som betedde sig rasistiskt i min närhet. Det kunde röra sig om allt från fullfjädrade skinheads, till barn i skolåldern eller äldre herrar och damer.”
Då Hübinette skrev detta 1996, och även då han året innan dömdes för ett flertal brott med ideologisk koppling, var han alltså medarbetare på Expo. Stiftelsen Expo har sedan dess fått ett flertal kända och välbärgade mecenater, bland andra Stieg Larsson och Robert Aschberg, som i dag är dess ansvariga utgivare. Man samarbetar numera inte öppet med AFA och tar formellt avstånd från våld, men åsikterna har inte ändrats. I Expos styrelse sitter den tidigare AFA-aktivisten Martin Fredriksson, som även är med i Researchgruppen. Förutom att vara dömd för misshandel, olaga hot, brott mot knivlagen och olaga innehav av farligt föremål på allmän plats, har Fredriksson även misstänkts för mordbrand och grova dataintrång mot oliktänkande.
Vänsterforskare anlitas
För delstudien om våldsbejakande vänsterextremism har man kontrakterat Linus Andersson, fil. Dr. i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola.
På Facebook gillar Andersson ett antal grupper med uttalad vänsterinriktning, bland andra Arbetarrörelsens tankesmedja, Socialdemokraterna Skarpnäck, Kafé 44, Occupy Stockholm och Det är bättre att spränga saker än att privatisera dem.
Ifall man ska försöka sig på en kvantitativ analys av i vilken grad Anderssons egna politiska åsikter påverkat hans forskning, kan vi nämna att i hans delstudie – som skulle handla om våldsbejakande vänsterextremism – förekommer ordet ”vänsterextrem” inklusive böjningar totalt fem gånger, och då uteslutande när det tydligtvis är någon annans värdeomdöme om studieobjektet.
”Högerextrem/extremhöger” förekommer 25 gånger, och används som om det var ett neutralt ord. De våldsbejakande vänsterextremisterna beskrivs konsekvent som ”autonom vänster”, ”den autonoma rörelsen” eller ”utomparlamentarisk vänster”.
En kvalitativ analys av den politiska vinklingen låter sig inte göras på det utrymme vi har, men ingen som läser rapporten och är bekant med respektive sajter kan påstå att den är objektiv. Högerextremismen framställs i rapporten som våldsam till sin själva natur, medan ”den autonoma vänstern” av Andersson beskrivs som våldsam av nödtvång, eller därför att aktivister tidigare drabbats av våld från våldsbenägna poliser eller högerextremister.
Verkligt våldsbejakande
Den som gör sig mödan att faktiskt jämföra sajterna på lika villkor kan lätt få motsatt intryck mot vad studien ger. Faktum är att revfront.org – den största av den ”autonoma vänsterns” sajter – har ganska många artiklar av ett slag som inte återfinns ens på den mest hårdföra ”nazistsajten” nordfront.se. Nämligen artiklar som är genuint våldsbejakande.
Då syftar vi inte på dem där man bedriver ”kulturellt våld” genom att kalla nationalister för nassar, eller förespråkar ”strukturellt våld” i form av förbud mot nationalistiska yttringar – utan artiklar där man öppet skryter med vandalism och våld riktat mot enskilda nationalister; där man i hånfulla ordalag gottar sig åt att dessa har fått ”känna på konsekvenserna av att vara fascist” och ”är rädda för att gå ut på kvällen”. Vad sägs om: ”En fascist ska aldrig kunna räkna med en god natts sömn eller känna sig trygg i det egna hemmet.” Eller: ”Vi valde att följa efter honom en stund innan vi hotade och misshandlade honom.”
Intervju med Andersson
Nya Tider får tag på Linus Andersson, läser upp några våldsbejakande stycken från den vänsterextrema sajten och frågar sedan:
Varför citeras ingenting sådant i studien? Varför istället långa stycken där de får försvara sitt våld intellektuellt?
– Jag tycker väl att det finns en del såna grejer också… i olika delar. Men det är svårt att säga vad man tagit med och inte… eftersom jag har diskuterat… det är väl ett exempel från Motkraft, sajten… eh, men, ööh, inte så… jag har inte riktigt möjlighet att gå in… nu och sitta och diskutera vad… vad jag har skrivit och inte vad jag har tagit med och inte tagit med i delstudien, så att säga.
NyT: Mattias Ekman som gjort den andra delstudien, den om våldsbejakande högerextrema sajter, gräver ju i forum och kommentarsfält och citerar våldsförhärligande yttringar därifrån. Den som skrivit om högerextremism citerar alltså icke-redaktionella våldsbejakande yttranden som kan ha skrivits av vem som helst, medan den som skrivit om vänsterextremism inte citerar redaktionellt våldsbejakande material. Är inte det en stor obalans där?
– Du kan kritisera rapporten på det sättet om du vill… Däremot hittade inte jag lika mycket kommentarer och diskussioner i anslutning till artiklar och sånt där. Då var det ju det vi tyckte var intressant att ta upp och diskutera. Egentligen är vi ju också intresserade av infrastrukturen för olika typer av diskussioner och sånt där. Närvaron online, interaktivitet och tillgänglighet och såna där grejer. Där är det ju en stor obalans mellan hur mycket interaktivitet som det finns i anslutning till de här sajterna.
NyT: Ja, ni belyser att högerextrema sajter är mer interaktiva. Men det är ju en ganska avgörande skillnad att de vänsterextrema sajterna skryter öppet med hur man skrämmer meningsmotståndare till tystnad, medan ingenting sådant förekommer på de högerextrema sajterna som istället skryter om att man slagit tillbaka angrepp och minsann inte låter sig skrämmas till tystnad. Hur kommer det sig att en så avgörande skillnad inte framkommer i studien?
– Men finns inte det i studien, tycker du?
NyT: Nej, tvärtom faktiskt. Man får det rakt motsatta intrycket, att vänsterextremisterna i grunden inte är våldsamma utan att de svarar på annat våld.
– (Lång tystnad) Jag vet inte riktigt hur du vill att jag ska bemöta det här eller vad du vill att jag ska svara …
NyT: Kan du inte svara så kan du inte… Jo, du verkar ju själv vara uttalat vänster. Låt oss säga att det funnits en forskare med motsvarande meriter som dina, som var öppen med att han var sverigedemokrat, som på Facebook gillade gruppen Sverigedemokraterna Skarpnäck och gruppen ”Det är bättre att spränga saker än att ge dem till invandrare”. Hade han blivit anlitad för att göra studien om våldsbejakande högerextremism, tror du?
– Jag har ingen aning, och jag tycker att det här låter lite som att du försöker, ja, misskreditera mig och det vill jag inte ställa upp på i så fall…
NyT: Nej, jag har väl fått svar på mina frågor. Tack för samtalet!
Ulf Dalquist på Statens Medieråd, som haft ansvaret för studien, befinner sig på semester men har lovat att återkomma med svar på ett antal frågor som vi skickat via e-post.
Samma skrot och korn?
Man kan tycka att det är en ganska avgörande skillnad mellan respektive miljö – mellan att använda våld för att tysta andra, och att använda våld för att undvika att tystas. Men inga av de genuint våldsförhärligande artiklarna citeras av Andersson. Däremot gör han avancerade utläggningar om hur den ”autonoma vänstern” skiljer sig från såväl ”extremhögern” som jihadisterna genom att egentligen vara demokrater, som använder våld därför att de anser samhället alltför odemokratiskt.
Det kan nämnas att Mattias Ekman, fil. Dr. i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet, som kontrakterats för delstudien om ”våldsbejakande högerextremism”, är författare till avhandlingen Den globala rättviserörelsen i svenska medier: Hegemoniska formationer i relationen mellan journalistik och kapitalism, samt till artiklar som Understanding Accumulation: The Relevance of Marx’s Theory of Primitive Accumulation in Media and Communication Studies. Att även Ekman står till vänster råder det knappast något tvivel om.
Studien om våldsbejakande jihadism, då? Jo då, den är mindre vinklad, men en annan historia.
