Rasism finns, men inte raser

Evyn Redar heter en 23-årig tjej som skriver krönikor i gratistidningen Metro. Den 18 november berättade hon om hur hon gick in på den nationalsocialistiska organisationen Nordfronts hemsida, efter deras stora demonstration i Stockholm den 12 november. Hon upptäckte att deras samhällsbild liknar hennes egen och skrev: ”Vi ser samhällsklyftorna och kämpar starkt för att få bort dem och vi välkomnar alla i vår kamp”. Nordfront slåss för vita laget medan hon slåss för de svarta, eller, som det heter i hennes kretsar: de rasifierade. Lite elakt nynnar jag en strof av Cornelis: ”samma demonstranter här som där”. Kanske jag hellre borde ha sjungit: ”samma rasister här som där”.

De rasifierade anser att de diskrimineras på grund av att de inte är vita. Tyvärr syns det inte på bilden att Evyn Redar inte är vit. Såvitt jag kan se är hon minst lika vit som jag. Av flera skäl är det förvirrande. Ett är att hon skriver kritiskt i sina krönikor om vårt rasistiska Sverige och den så kallade vithetsnormen. Ett annat är att de rasifierade inte anser att det finns några raser, men däremot rasism. Inte bara en liten skvätt rasism utan vårt samhälle är fullkomligt genomdränkt av rasism. Därför kräver de rasifierade säkra rum, dit de vita inte har tillträde. Vad strävar de rasifierade efter? Ett samhälle med omvänd apartheid?

De vita finns tydligen också, trots att det inte finns raser. Sverige härbärgerar den mest privilegierade vitheten i världen, det ”germanska skönhetsidealet”. Vi är långa och välväxta, har ljus hy, blont hår och blå ögon. Jag ser mig själv i spegeln, stryker mig över skulten och blir både förvånad och belåten. Jaså, det är så jag ser ut!