Anders Sundholm är en sympatisk person som vunnit vänner i många politiska läger. Han har alltid varit ärlig i sina åsikter, och kanske är det just därför som även en del meningsmotståndare gillar honom. Och han gillar en del av dem. Till exempel den turk-svenske miljöpartisten Mehmet Kaplan, berättar han.
Men vi tar hans historia från början. Sundholm föddes 1948 och han berättar själv om sin uppväxt:
– Jag är uppväxt i Kärrtorp, en förort söder om Södermalm. År1968 var jag 20 år och ganska klart till vänster. Fast jag gick med i Socialdemokratiska partiet som tonåring, inte SSU. Sen läste jag till idrottslärare här på GIH.
Han pekar nedåt Valhallavägen på Östermalm där Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) ligger. Två år tog det, men Anders ville också bli journalist, så han for till Journalisthögskolan (JH) i Göteborg.
– Där gick jag med många välkända journalister som nu syns flitigt i medierna. Mina kurskamrater var folk som Janne Josefsson, Eva Hamilton, Johan Croneman, John Crispinsson, Ann-Britt Ryd Pettersson, Lars Adaktusson och Lena Mellin. Och detta bara under de två år jag studerade på JH. Det här visar vilken enorm gräddfil just journalister fått över samhällsutvecklingen. Efter Göteborg blev det praktik och senare jobb på Dagens Nyheter, berättar han.
Sollentunapartiet
På Dagens Nyheter fick Anders Sundholm i uppdrag att täcka småpartier inför valet 1976. Han blev imponerad av lokala Sollentunapartiet som bildats av kompetenta personer från vänster till höger. Borgare samsades med maoister i protester mot utbyggnaden av Järvafältet norr om Stockholm.
– Jag gillade deras tåga och upprorsanda mot etablissemanget. När sedan Palmes regering föll 1976 såg jag inte detta som ett nederlag utan mer som en spännande borgerlig utmaning mot 44 års socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Så tänkte jag, trots att jag var sosse. En upprorisk sosse.
– När sedan Miljöpartiet bildades 1981 var jag med i grundandet och äntligen kändes det som man kunde andas och tänka fritt. En syresättning av det intellektuella tänkandet. Jag var ju inte så intresserad av miljö egentligen utan mer av den demokratiska processen av att skapa ett alternativt parti. Namnfrågan på det nya partiet väckte ett stort engagemang hos medlemmarna. Ett namnförslag som jag röstade på var Sverigedemokraterna, men det röstades ju ned.
Anders Sundholm fortsatte med att stödja Sollentunapartiet såväl som Miljöpartiet, där han fick flera uppdrag både i kommunen och på länsnivå.
Sedan kom brytningen i och med en annan miljöpartist, Jan Milld, som vi publicerade en djuplodande intervju med i NyT v. 42/2015.
– Janne hade motionerat till Miljöpartiets kongress i Södertälje 1991 om att vi måste begränsa och analysera invandringen. Jag gick upp och stödde hans tre motioner men de röstades ned. Det var nog här som jag insåg att MP blivit ett mer fundamentalistiskt parti på bekostnad av demokratin. Invandringsfrågan gick inte att diskutera i Miljöpartiet 1991 och detta anser jag vara ett av vårt fina lands största tragedier.
Både Sundholm och Milld uppfattade sig själva att vara vänster, men vid denna tid började tongivande personer inom vänstern att propagera ett nytt synsätt, nämligen att Sverige var till för alla världens folk. Detta var främmande för många vänstermänniskor.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
