Skip to Content

Malmö på 1960-talet. Nydahl gör jämförelser mellan då och nu. Berättelsen kretsar kring honom själv och hans upplevelser, men med skarp blick fångar han tidsandan och kontrasterar den mot det samhälle vi fått i dag. Foto Malmö: Ultraswank

Recension: Malmö då och nu

I Thomas Nydahls senaste verk möter oss både en rad självutlämnande skildringar av barndom och liv i Malmö, och en serie politiska essäer. Fredrik Åkerström finner en skildring av en stad i förfall, och en känslig mans försök att förhålla sig till den.

Publicerad: 11 januari, 2016, 10:04

  • Svenska

Läs även

Thomas Nydahl är en svensk författare med ett 50-tal böcker under bältet. Han har varit verksam i mer än fyrtio år, och även om han sällan setts till i TV-sofforna, har många av hans böcker uppmärksammats i olika sammanhang. Nydahl har hunnit med allt ifrån vänsterradikala politiska skriverier på 70-talet, till fyra böcker om Lissabon och den portugisiska fadomusiken. Ett av hans senaste alster, Identitärt – Om rötter, identitet och politisk aktivism (2014), var något så ovanligt som en bok som mottogs ganska positivt av både bokens ”högerextrema” studieobjekt och Expressens kultursida. Nydahl själv har rötterna i 70-talets ytterlighetsvänster, bland annat KFML, men har sedan länge lämnat de miljöerna. Med åren har han utvecklats till en, särskilt med svenska mått mätt, mycket självständig debattör och författare.

Ett barn är fött på Sevedsplan (2015) är Nydahls senaste bok. Här handlar det om dels en självbiografi av ett lite annorlunda slag, och dels om en betraktelse av Malmös utveckling – socioekonomiskt, demografiskt och som stad att bo eller ens befinna sig i. Denna utveckling beskriver Nydahl utan att skräda orden allt för mycket som en urspårning och ett förfall, vilket väl vid det här laget för de flesta torde vara okontroversiellt. Boken är indelad i två ”avdelningar”, en inriktad på det självbiografiska materialet, en med mer politiskt innehåll. I praktiken finns det inte just några vattentäta skott mellan dessa två segment, mer om vilket lite senare.

Bokens struktur är ganska ovanlig, då den trots sin centrala röda tråd är uppbyggd av vad som kan beskrivas som ett stort antal essäer och betraktelser. Den som letar efter en kronologisk levnadsskildring får leta någon annanstans. Nydahl rör sig fram och tillbaka mellan barndom, ungdom, föräldraskap och samtid, men håller samman skildringen bland annat genom ett antal betydande, i vissa fall traumatiska, nyckelupplevelser. Barndomens vistelse på ”vilohemmet” i Tormestorp, moderns sjukdom, det egna föräldraskapet och erfarenheterna bland Malmös 70-talskommunister är några av de tematiska knytpunkter som genomgående präglar texterna i boken. Det finns upprepningar, men de stör sällan, och överlag är Ett barn är fött på Sevedsplan konstruerad på ett sätt som gör att intresset för varje tema, episod eller period bibehålls på ett bra sätt. En hänvisning i ett tidigare kapitel kan förebåda ett annat, längre kapitel som behandlar ämnet mer detaljerat. En kort anmärkning växer till ett längre stycke någon annanstans, eller så krymper en hel skildring till en kort mening i en återkoppling någonstans senare.

Man förstår alltså ganska snabbt varifrån ordet ”fragment” i bokens undertitel kommer. Ändå är det alls inte svårt att hänga med i svängarna. Tvärtom får man överlag en väldigt klar bild av de förlopp Nydahl beskriver, även om bilden kanske inte alltid är helt klar innan man avslutat boken.

Att säga att boken är självutlämnande vore årets underdrift. Nydahls uppgörelse med sin tid inom sektvänstern, en uppgörelse få av 70-talets gamla Sovjetkramare någonsin vågat sig på, känns nästan som en parentes när han delar med sig av sina mörkare sidor. Psykiska besvär med tillhörande ångestdämpande mediciner, ett blandmissbruk vars omfattning inte blir helt klarlagt, men som tydligen lett till omfattande hälsoproblem, och en rad personliga misslyckanden beskrivs rakt på sak, och utan omskrivningar.

Ibland finns en viss distans. Vi får aldrig helt och hållet klart för oss hur konflikterna med högljudda grannar rent konkret gestaltat sig, och familjen ser vi inte mycket av annat än på ett ganska abstrakt sätt. Det är visserligen både begripligt och, i dessa tider av Mig äger ingen, berömvärt att Nydahl väljer att inte lämna ut känsliga och intima upplysningar om sina närmaste. Priset är att tonen ibland skulle kunna tolkas som självupptagen; stundom får man intrycket av att skilsmässor och relationsproblem primärt är något som sker i hans eget inre, med familj och andra som statister. Då måste man som läsare stanna upp och förstå att boken som helhet är djupt personlig, och ytterst behandlar Nydahls själs- och tankeliv. Någon skrytsamhet, självgodhet eller hybris finns det heller inga spår av i texten – bara när innehållet blir strikt politiskt kan ett eller annat namn nämnas med kritiskt tonfall. Den distans som smyger sig in när Nydahl beskriver sina närmare relationer är också på fler sätt något positivt; självutlämnande som boken är, så slipper vi ändå allt för ingående djupdykningar i till exempel författarens sexualliv. Som läget är i Sverige i dag, får det sägas vara ett uppfriskande drag.

Boken har också en politisk aspekt, som går långt bortom diskussionen kring Nydahls bakgrund inom extremvänstern. Även denna är intressant – under precis den tid då han var som mest aktiv i kommunistiska sammanhang, hyllades han entusiastiskt av Aftonbladet, som 1974 beskrev hans ”vrede” som ”ren och stark”. Själv avfärdar han numera sitt tidiga politiska författarskap som undermåligt och plakatpolitiskt, och menar att det ”saknade varje existensberättigande”. Trots dylika godbitar är det när han ger sig i kast med Malmö och invandringen som den politiska sidan av boken blir mest intressant. Boken är som sagt formellt sett delad i två, där den första avdelningen är mer självbiografisk, och den senare politisk. I praktiken är det absolut inte så enkelt, eftersom politiken genomsyrar också den första (längre) delen och vice versa. Så heter också avdelningarna ”personligt (men politiskt)”, respektive ”politiskt (men personligt)”.

En del av det Nydahl diskuterar är skåpmat för den som är något så när insatt i situationen i Malmö och Sverige. Ett exempel är de växande motsättningarna mellan etniska minoriteter, där Nydahl fäster extra avseende vid muslimsk aversion mot judar, eftersom judiska vänner till honom börjat lämna Malmö. Även andra konfliktytor, som den mellan shia- och sunnimuslimer, tas upp.

Bham em och kväll 22 maj 018

Thomas Nydahl är en av få svenska författare som lyckats röra sig fritt mellan finrummen och dissidentmiljön. Kanske är det hans bakgrund inom ytterlighetsvänstern på 1970-talet som gjort att han välkomnats i TV-soffor och på Expressens kultursida. Han skriver dock knappast politiskt korrekt, utan gör reflektioner om både sig själv och samhället utan några som helst hämningar. Foto: Privat

 

 

Värt att nämna i sammanhanget är att Nydahl inte i första hand diskuterar de stora, strukturella frågorna. Som gammal vänsterman vore det förstås rimligt om han intresserade sig för invandringens roll i det ”nyliberala” projektet att demontera välfärdsstaten, dumpa löner och införa en låglönesektor primärt befolkad av invandrare och svensk underklass. För den som tog del av innehållet i regeringens migrationsuppgörelse med det borgerliga blocket i oktober 2015, med dess märkliga punkter om exempelvis utbyggt RUT-avdrag, kan avsaknaden av sådana synpunkter vara en brist. Samtidigt är det kanske ett uttryck för Nydahls absoluta brott med marxismen – det är inte den abstrakta strukturen eller något övergripande politiskt mål som är huvudsaken, utan det mänskliga och enskilt verkliga. Därmed inte sagt att resonemangen saknar sakligt underlag, men vid sidan av tidningsartiklar och ett antal forskningsrapporter är det Nydahls egen upplevelse av läget som är central när han arbetar för att förstå vad man egentligen har gjort med hans barndoms Malmö.

Nydahl är å ena sidan balanserad, tolerant, och i vissa avseenden måhända ”politiskt korrekt”. Samtidigt är han inte rädd för att bli extremt kontroversiell, när han finner det påkallat. Peter Mangs brott beror inte minst på ”den tilltagande polarisering som följer i en stor invandrings spår”, som här fått sitt ”uttryck i ett besinningslöst våld”. Det är ord och inga visor, som visserligen kan diskuteras, men som åtminstone visar att Nydahl trots sitt återhållsamma och ibland närmast känsliga tonfall inte drar sig för att spotta på golvet när det behövs. Det är få skribenter i Sverige som kan använda ordet ”islamisering” utan att åtminstone en ton av högersekterism smyger sig in i formuleringen, men Nydahl är en av dem.

Just i diskussionen av islams och invandringens följder för Malmö är Nydahl tydlig med sina synpunkter, men det vore antagligen svårt för alla utanför den mest avvikande vänstern att anklaga honom för rasism eller fobi. I bokens andra avdelning möter oss en rad essäer om ämnet. Jurister på Shariautbildning i Dubai, Malmös ekonomiska situation i relation till migrationen, kvinnlig omskärelse och etniska enklaver i förorterna – alltsammans får plats. Perspektiven är annorlunda än en genomsnittlig person med bakgrund inom svensk nationalism kanske är van vid. Här saknas counterjihad-bloggare och högerradikala teoretiker. När Nydahl söker kommentar och teori, dyker istället Zygmunt Bauman och den svenske socialantropologen Aje Carlbom upp.

Kritiken av Malmös utveckling begränsar sig för övrigt inte heller till invandring och islamisering. Däremot är det sådana frågor som främst tar plats i bokens and­ra avdelning, och det är även där Nydahl vinnlagt sig mest om källor och teori. Förfrämligandet, förfulningen och betongen beskrivs mer i strikt privata termer, och därmed främst i den första avdelningen. Dunkande musik, högljudda grannar, skottlossning.

Klart är att inte alla som läser Nydahls bok kommer att dela alla hans bedömningar och värderingar – därtill är han alldeles för mycket av en politisk och kanske personlig blandsallad. Just därför är det emellertid intressant att ta del av hans tankar. Dessutom är Nydahls erfarenheter och självbetraktelser läsvärda i sig själva, oavsett hur man ser på bokens politiska innehåll. Ett barn är fött på Sevedsplan är enkelt sagt en spännande och ovanlig bok. Att använda ordet ”underhållande” blir nog missriktat, givet att den innehåller mycket av både privat smärta och samhälleligt mörker. Men det är inte en bok man lägger ifrån sig så många gånger innan den är slut.

Köp boken här 

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Tidig demokrati i Norden

KULTURDe nordiska vikingasamhällena var mer demokratiska än vi kanske tror. Då vi läser om vikingar och deras härjningar i världen, kanske vi tänker att de var mycket ociviliserade och våldsamma. Men det är inte hela sanningen om vikingar. Det fanns samtidigt med våldet en kultur med etablerad ordning för ett demokratiskt beslutsfattande bland fria män, som handlade om lag och rätt, konfliktlösning, sociala frågor och politik, det vill säga maktfrågor.

Schack med döden och djävulsutdrivning, Max von Sydows karriär

KULTURDen 8 mars avled den svenske skådespelaren Max von Sydow. Han blev 90 år och elva månader gammal. Under sin sjuttioåriga skådespelarkarriär spelade han bland annat schack med döden och kämpade för att rädda en demonbesatt flicka, samt vann två Oscar. Han var en av de största svenska skådespelarna och hans verk lever än.

Runar Søgaard talar med Nya Tider inför Alternativa bokmässan

KULTURRunar Søgaard har varit en känd person i vårt land åtminstone sedan han 1990 gifte sig med Carola Häggkvist, och har en lång erfarenhet av Sverige och inte minst av svenska medier. På 1990-talet var han verksam som predikant, men arbetar numera med bland annat ledarskapsutveckling och motivationsföreläsningar. Hans senaste bok Om allt går åt helvete, så följ inte efter! gavs ut i år och författaren kommer att delta på Alternativa bok- och mediemässan i Stockholm den 28 mars. I boken reflekterar Søgaard kring samhälle och politik i Skandinavien, och går till attack mot polarisering, åsiktskorridorer och det mediala etablissemanget. OBS! Datumet för bomässan har flyttats fram!

En tiggares vadmalsrock

LITTERATURJag kan faktiskt inte minnas när jag första gången kom i kontakt med den svenske nationalromantikern och poeten Vilhelm Mobergs texter, men jag gissar på att det var i åttonde klass, då vi fick som hemläxa att läsa kulturskatten Utvand­rarna. Och visst minns jag hur stort eftertrycket på mitt hugade intresse för litteratur blev efter detta.

Det självständiga Jämtland

KULTURDet är nog inte så många som känner till att under vikingatiden var Jämtland en självstyrande bonderepublik. De hade stor självständighet med ett eget ”parlament”. Även under senare tider fick de tidvis uppleva självständighet på grund av ett maktvakuum, då varken Danmark/Norge eller Sverige hade herravälde. I dag har Jämtland sedan år 1983 en egen flagga med blåa, vita och gröna fält. Egen president och egen ”armé”, JRA!

Boken Sju år som spionchef – om den danska underrättelsetjänsten

KULTURNär mörkret upptar större delen av dygnet är det lämpligt att läsa något riktigt spännande och dessutom inga fantasier. Vad journalisten Morten Skjoldagers bok handlar om är kal­la fakta. Och fakta fick han från den danske PET-chefen Jakob Scharf, som talar ingående om inrikes och utrikes operationer för att stoppa islamiska terrordåd. För sin frispråkighet blev Scharf för ett år sedan dömd till fyra månaders fängelse. Flera fall har kopplingar till Sverige.

Den känslige naivisten – Olle Olsson Hagalund (1904-1972) – och det nya Sverige

KULTURDet är inte många i dagens Sverige som har hört talas om eller har sett hans tavlor, men Olle Olssons konst är ett historiskt dokument över ett samhälle som inte längre finns. Förnöjsamma, vänliga medborgare i ett Sverige som, trots en lägre levnadsstandard än i dag, visade ett kultiverat yttre och uppträdde belevat mot varandra. Det är den bilden som Olle Olsson Hagalund iakttog under sina promenader i Stockholm och speciellt i Hagalund, den stadsdel där han var född och bodde under hela sitt liv.

Röros Martnan – när unionsflaggan vajar över Röros

KULTURGenom en kunglig förordning bestämdes år 1853 att varje år, den tredje tisdagen i februari månad, skulle en marknad (martnan) hållas i den norska staden Röros i Sör Trondelag. Kung Oskar I, den andre i den nya franska Bernadotte-dynastin, ville knyta Norge och Sverige närmare varandra. Det rörde sig framför allt om handelsvägar och handelsförbindelser mellan två kopparstäder: Falun och Röros.

Gå till arkivet

Send this to a friend