Reuterholm mot Armfelt

I juli 1792 hade Gustaf Mauritz Armfelt lämnat Sverige och två månader senare blivit utnämnd till ambassadör i Italien. Kort efter Armfelts avfärd hade ledande gustavianer rensats ut ur statsförvaltningen av Gustaf Adolf Reuterholm.

Hertig Carls milda behandling av Gustaf III:s mördare hade väckt gustavianernas och de breda folklagrens vrede mot förmyndarregeringen som i teorin leddes av hertigen och i praktiken av Reuterholm. Hertigen och hans maka, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, samt Reuterholm kom därför att betrakta gustavianerna, som leddes av Armfelt, som ett allvarligt hot och hertiginnan avslöjar i dagboksanteckningen hon skrev i juli att Carl lugnande försäkrat henne att ”han redan bestämt sig att aflägsna Armfelt.”

I Kärlekens krigare avslöjar Christopher O’Regan att i samband med att hertigen utnämnde Armfelt till ambassadör i Italien befriade han honom ”från överståthållarsysslan”, trots att det var olagligt. O’Regan noterar även att Armfelts ambassadörsutnämning snarare var ”en ren förvisning. Han hade aldrig ansökt tjänsten, önskat den” och dessutom var det ”allmänt känt att ambassadörsposten vid de italienska hoven innebar en tillvaro i ett tämligen händelselöst politiskt vakuum.”

Gustavianerna fortsatte dock sin verksamhet i Sverige.

Magdalena Rudenschöld

O’Regan noterar att ”under sommaren 1792” började hovfröken Magdalena Rudenschöld göra sig ”obekväm för de nya makthavarna.” Magdalena Rudenschöld var Armfelts älskarinna och hade varit nära väninna till Gustaf III. Precis som Armfelt var hon en hängiven gustavian och O’Regan nämner att hon, vid hovet, högljutt demonstrerade ”sitt missnöje med dem som smutsade Gustaf III:s rykte, och när den nya tryckfriheten lovordades vid hertigens hov utropade hon att man ju dessutom infört ’mordfrihet’ i landet vars enda villkor var att man mördade ’kungar, välgörare och släktingar’.”

Hon kom dock länge undan med detta av skäl som antyds av Hedvig Elisabeth Charlotta i den dagboksanteckning hertiginnan skrev i oktober 1792: ”Under hela den gångna sommaren har hertigen gjort sin kur för fröken Magdalena Rudensköld [(sic!)] utan att dock från hennes sida röna något gensvar”. Hertig Carl var alltså kär i hovfröken Rudenschöld den sommaren och låtsades därför inte om vare sig hennes kritik mot förmyndarregeringen eller hennes kommentar om ”mordfrihet”.

Hertiginnan kände väl till sin makes otrohet och accepterade den. Hon hade själv älskare och innan hon vänt sig emot Gustaf III hade hon haft en tvetydig relation med honom, men Carls intresse för Rudenschöld kom att betraktas som problematiskt, sannolikt även av Hedvig Elisabeth Charlotta själv, på grund av denna hovfrökens förbindelse med Armfelt.

O’Regan noterar att gustavianerna också upptäckt hertigens intresse för Rudenschöld, men skillnaden var att de ville att hon skulle utnyttja situationen för ”att kunna få kontroll över hertigen.” Rudenschöld som var mer romantisk än strategisk vägrade dock gå med på det vilket, som O’Regan skriver, ledde till en konflikt mellan henne och de andra gustavianerna.

Efter att Armfelt lämnat Sverige blev det, som O’Regan nämner, ”oklart vem som egentligen styrde Sverige”. Reuterholm fick allt mer makt medan hertigen, som O’Regan skriver, ”visade sig alltmer ointresserad av regeringsarbetets mödosamma slit”. Denna utveckling följde hertig Carls kusin, Katarina II (även känd som Katarina den stora) av Ryssland, med stigande oro.