Romantiken – ett sätt att se

Romantiken som epok brukar beskrivas som en känslostormande reaktion mot upplys­ningen och den fanatiska förnuftstro som fick sitt våldsammaste uttryck i franska re­volutionen. Inte sällan var man religiöst svärmande med öppenhet mot mysticism och intryck från främmande kulturkretsar. Romantiker­na ville vara subjektivt grundade i känslan av att vara människa både i gott och ont. I den senare meningen har den romantiska känslan varit närvarande både före och efter den traditionellt uppfattade romantiska epoken på 1800-talet. Särskilt roligt är att kuratorerna funnit att den romantiska känslan lever och frodas också idag i trots mot nihilistisk dekonstruktion, konceptkonst och perver­terat sexualiserad modernism.

Det här är konst man kan förstå och drabbas av.

Den klassiskt romantiska epoken är givetvis väl re­presenterad med verk av Caspar David Friedrich (tysk 1774–1840). Carl Friedrich Lessing (tysk 1808–1880) an­ses som stilbildande för Düsseldorfskolan med nordiska konstnärer som Christian Dahl (norsk 1788–1857), Knud Baade (norsk 1808–1879) och givetvis svensken Marcus Larsson (svensk 1825–1864).

I Sverige på 1970-talet och framåt arbetar Ola Billgren (1940–2001) Peter Tillberg (1946–2016) och John E. Fran­zén (1942–2022) med en slags fotorealism som förmedlar koncentrerad medveten närvaro i till synes triviala mil­jöer.

I samma tid gör Roj Friberg (1934–2016) blyertsteck­ningar med förfallande arkitektur som postapokalyptiska mardrömmar.

Samhällsengagemang förknippar man kanske inte spontant med ro­mantikens sökande efter den sublima närvaron, men det hedrar kuratorer­na att öppna för att konstnärens fulla oförblommerade närvaro i lidandet och livets tragedi absolut hör till.