När den nya utredningen om presstödets framtid presenterades den 7 november stod det klart att det var Nya Tider som var måltavlan. Efter att vår tidning uppmärksammats i samband med Bokmässan i Göteborg gick krönikörer knutna till de stora mediehusen ut och baktalade Nya Tider, kallade den ett propagandablad och jämförde med ”ihophäftade kvitton”. Chefredaktören för Dagens Nyheter, Peter Wolodarski, argumenterade i SVT på bästa sändningstid för att undertecknad i en intervju dagen innan framstod som ”helylledemokrat” och ”svärmorsdröm”, men det var minsann inte sant, det kunde Wolodarski intyga.
Enligt utredningen är det alltså dessa mediehus som ska bestämma om Nya Tider ska få presstöd eller inte. Om Nya Tider varit lika betydelselös som ”ihophäftade kvitton” hade man knappast ödslat så mycket energi på att förklara för Sveriges befolkning att de inte ska läsa tidningen och de hade heller inte skapat helt nya presstödsregler för att stoppa stödet till oss.
Censurivrarna ropar nu på förbud även på nätet. I USA hade systemmedia unisont förklarat sitt stöd till Hillary Clinton inför presidentvalet och gett henne fördelaktig rapportering. Det var så uppenbart att New York Times mellan raderna i efterhand tvingades be om ursäkt för att rädda det sista av sin trovärdighet, vilket vi berättar om i veckans nummer. Det är dock inte dessa tongivande propagandaorgan som censurivrarna ger sig på, utan vad de kallar ”fejksajter”. Google och Facebook har redan sagt att de ska stoppa dessa från att tjäna pengar på annonser från sina nätverk. Visst kan man tycka att det är dumt om osanningar får spridning, men vem ska avgöra vad som är sant och inte?
Makthavarna har till exempel länge avfärdat vittnesmål om att USA beväpnar och utbildar terrorister från Islamiska staten som konspirationsteorier, men detta har nu bevisats vara sanning. Nya Tider berättade i NyT v. 40/2016 om den tyske reportern Jürgen Todenhöfer, som intervjuat jihadister som glatt säger att ”amerikanerna är på vår sida”. I detta nummer redogör Nya Tiders utrikesredaktör Christer Ericsson om sensationella vittnesmål från den andra sidan, där amerikanska soldater upprört berättar om att de av CIA tvingas utbilda jihadister som de vet tillhör Islamiska staten. Hade Google velat stoppa även dessa nyheter som ”falska”? Redan i dag använder Google algoritmer som ska sortera bort vissa sökresultat som anses ”falska”.
Även Ryssland har upptäckt hur betydelsefull media är. Under Irakkriget 2003 var amerikanska CNN ensamma på plan, alla fick nyheterna serverade genom ett amerikanskt prisma. Ryssland byggde då upp en egen tv-kanal, RT, för att ge sin syn på vad som hände i världen. Det betyder förstås inte att den är fri från propaganda, men eftersom den i dag måste tävla med andra aktörer måste den vara betydligt mer objektiv än CNN någonsin behövde vara.
I dag är RT den i särklass största tv-kanalen, i alla fall vad gäller visningar på YouTube. Där är den dubbelt så stor som CNN, tre gånger så stor som Euronews och över sju gånger så stor som alla BBC:s nyhetskanaler kombinerade. På motsvarande sätt har kineserna satsat på den egna CCTV och iranierna på Press TV.
I USA hyllades tidigare ”fri och oberoende media”, men det var under CNN:s glansdagar. När konkurrenterna dök upp föll masken. År 2011 förklarade USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton ”internationellt informationskrig” mot de andra nyhetsförmedlarna som hon betecknade ”fiender”. Clinton konstaterade att man håller på att förlora detta informationskrig, där folk i allt högre utsträckning valde att inhämta information från andra källor än dem som gav den bild USA ville förmedla. För att ”komma tillbaka i gamet” krävde hon att anslagen till utrikesdepartementet höjdes från 16 miljarder till 47 miljarder dollar. Detta har dock bevisligen inte hjälpt – med facit i hand kunde inte ens dessa miljarder mota bort sanningen.
Vad tar man till då? Jo, förbud. Den 23 november röstade EU-parlamentet igenom en resolution om att ”svara på Rysslands informationskrig”. Man nämner specifikt RT och en annan stor rysk kanal, Sputnik. Det sägs att rysk media inte är fri, utan starkt Putin-vänlig.
Vän av ordning kan ju bara stilla undra vad EU-parlamentarikerna i så fall måste säga om massmedia i USA, där man så unisont ställde upp bakom Clinton.
Man går till och med så långt att man omnämner ryska medieföretag i samma andetag som terrorgruppen Islamiska staten. Är man månne rädda att RT ska avslöja att även europeisk militär utbildat och beväpnat terrorgruppen?
Även ordföranden för Internationella Journalistfederationen (IFJ), Philippe Leruth, menar att EU:s beslut är ”mycket orättvist” och ”strider mot principerna om yttrandefrihet och etisk journalistik”. Men eftersom intervjun gjordes med RT lär varken CNN eller Euronews berätta om det för sina tittare.
EU:s resolution innebär inga konkreta lagförslag – än så länge – men på andra håll har man redan skridit till verket. I oktober bestämde sig en brittisk bank för att stänga RT:s konton i England. Officiellt påstods det att man fattade beslutet utan påtryckningar utifrån, men att sätta åt obehagliga röster ekonomiskt, är ett beprövat sätt som vi känner igen även från yttrandefrihetens motståndare i Sverige.
Alla dessa panikåtgärder visar dock bara hur skärrade makthavarna känner sig och hur svaga de i verkligheten är. Information kan inte stoppas genom förbud, tvärtom leder sådana åtgärder till att fristående kanaler etableras och tar över. Vi ska därför glädjas åt att man är så desperat, det betyder att de förstått att de är genomskådade och att det fria ordet håller på att segra.
Paniken måste vara stor. Tänk er själva in i Hillary Clintons och hennes europeiska medlöpares situation. Nigel Farage, UKIP:s förre partiledare, berättade den 25 november att Donald Trump inom kort kommer att flyga till Ryssland för att prata direkt med Vladimir Putin och ”göra världen tryggare”. Hur ska Hillary nu hindra att hennes stöd till islamisk terrorism ska avslöjas? Endast på grund av styrd och kontrollerad media som CNN har hon kunnat undgå att ställas till svars för de otaliga döda hon är skyldig till genom de orättfärdiga krigen i Irak, Libyen, Syrien, Jemen och många andra länder.
Sanningen håller på att hinna ikapp henne, och inga förbud eller miljarder dollar kommer längre att kunna hjälpa henne.
