Människor har predikat i alla tider. Det som gjorde Roparrörelsen så annorlunda var att de flesta ”predikanter” var barn och ungdomar, mestadels flickor och kvinnor. Det var fattiga och olärda människor och nästan alla kom från skogs- och landsbygden. Gemensamt för dem var att de upplevde att de inte kunde tiga, de kände ett inre tvång att ropa ut sitt budskap (därav namnet Roparrörelsen). De beskrev det själva som en ”oemotståndlig drift” att ”predika bättring och omvändelse genom att avstå från en flärdfull livsstil och alkohol”. Det var inte ovanligt att talen åtföljdes av skakningar och andra fysiska yttringar.
Man kan läsa i Klas Olofssons bok Folkliv och folkminne att ”små barn, som nätt och jämt kunde tala, klängde sig upp på stolar och pallar, på tuvor och stenar… På långt håll hörde en små barn stå uppe på kullarna och skallra och ropa”.
En smittande rörelse
Hur började då det hela? Det första kända ”roparefallet” är förmodligen Lisa Andersdotter från Hjälmseryd socken i Småland. Aftonbladet skrev den 3 maj 1842: ”Den 29 september… började hon frivilligt att sjunga, vilket sedan varade hela dagarna igenom, att hon, som hon själv säger, knappt fick äta därför… Ett par veckor senare påkom det henne en gång att hålla andeligt tal… men predikade aldrig när hon var ensam”.
Den då 16-åriga flickan predikade för större och större folksamlingar, men slutade som ropare sex månader senare. En nära granne till henne, den 13-åriga Maria Svensdotter, tog då vid. På det sättet spred sig Roparrörelsen, som även kallades predikosjukan, bland byarna.
Bland myndigheter och präster beskrevs rörelsen som ”smittosam”. När den mattades av i Småland spred den sig till Västergötland och senare även till Värmland och Närke.
Bland allmogen var roparna omtyckta, många kom och lyssnade till deras budskap som även innefattade profetiska budskap om Kristi snara ankomst och den ”yttersta domen”. Hundratals, ibland tusentals, kunde samlas kring en ”smittad” ropare. Människor tog sig till fots långa sträckor för att höra barnens predikningar.
Man uppskattar att det under tidsperioden 1841-1843 fanns många tusen ropare. Bara i Västergötland vet man att det fanns 2 000-3 000 personer som ropade ut sitt budskap.
Så här kunde det låta när en fyraårig flicka från Rydaholms socken predikade: ”Kära själar, gören bättring, tiden är kort. Kära själar, gån upp på Golgata berg, där ligger våra bröllopskläder… Tron I icke Bibeln så tron I icke våra rop. Om Jesus inte sagt mig vad jag skulle ropa, vad skulle jag kunna säga? Säg mig det?”
Barnens predikningar sades ha fått många positiva konsekvenser, det finns flera vittnesskildringar som berättar om att ”sederna förbättrats, synder, svärjande, supande, liderlighet övergivits”. Folk började tänka på sina levnadsvanor och tänkte lite extra när det kom till hur de behandlade sin nästa. Bäst att ta det säkra före det osäkra!
Ansågs sinnessjuka
Myndigheterna och prästerskapet var dock inte lika positiva. De smittade skulle till lasarettet för att botas. Yngre barn skulle behandlas med blodiglar och äldre barn skulle åderlåtas. I vissa fall utsattes roparna för ren tortyr, då de ansågs sinnessjuka och skulle behandlas därefter.
Tidningen Aftonbladet skriver den 23 februari 1842 att till och med militär skulle kunna komma att rekvireras för att ”ordna upp förhållandena”.
Skeptiker ansåg att barnen var förgiftade av svampparasiten mjöldrygan som kunde förekomma i rågen, särskilt under kalla och våta somrar som följde efter kalla vintrar och vid mulen och regnig väderlek under rågens blomningstid. Sådana väderförhållanden rådde just under dessa år. Det skulle förklara barnens syner och de fysiska symptomen, såsom skakningar och liknande, menade man. En del ansåg att kombinationen av mjöldrygeförgiftning och ett allmänt religionssvärmeri som florerade i Småland och Västergötland vid denna tiden utlöste roparrörelsen. Roparnas budskap handlade dock främst om Domedagen och att ”tiden är nära”, en förkunnelse som ännu knappt existerade vid denna tid.
Kristna grupper, exempelvis Sjundedagsadventisterna, förklarar i dag rörelsens uppkomst med att tiden var inne för detta budskap att förkunnas. Barnen var helt enkelt budbärare, som hade ett himmelskt budskap.
Startskott för väckelserörelser
Vilken förklaring man än har till hur och varför denna rörelse uppstod, så är det tydligt att den fick stor uppmärksamhet och bidrog till ett uppvaknande som fick betydelse för folkrörelsers och väckelserörelsers framfart. Det var folkets rörelse, pigornas, drängarnas och böndernas rörelse. Den uppstod i en tid när Sverige var fattigt. Alkoholmissbruket var utbrett, vilket förmodligen var en av de främsta orsakerna till fattigdomen. Det var husbehovsbränningens mörka tid. En stor del av årets gröda förvandlades till spritdrycker.
En utländsk diplomat yttrade dessa ord i början av 1800-talet: ”Söndrat, viljelöst, försupet och grundligen förödmjukat var Sverige, föraktat av sina grannar.”
Roparna predikade krafttag mot superiet och detta skapade nykterhet framför allt bland allmogen. Man kanske ska se deras budskap som ett svar på det som fanns djupt inne i folksjälen på den tiden: Hur ska vi komma bort från den här hopplösheten?
