Den utveckling som ledde fram till den Tyska demokratiska republikens (DDR) försvinnande började med protester mot kommunalvalen i maj 1989 som många DDR-medborgare ansåg vara förfalskade. Under sommaren 1989 öppnade Ungern sina gränser mot Österrike vilket ledde till att många DDR-medborgare valde att lämna landet den vägen. Andra DDR-medborgare reste till Prag och sökte asyl vid västtyska ambassaden där.
Under oktober växte deltagandet i fredsböner med efterföljande demonstrationer i Leipzig. Polisen svarade med brutalt våld. Så småningom samlade demonstrationerna upp mot 100 000 deltagare. Situationen började bli desperat för makthavarna.
Den 18 oktober 1989 avsattes Erich Honecker som generalsekreterare för det östtyska kommunistpartiet, tillika landets statschef, och istället valdes Egon Krenz. Den 9 november beslutade den östtyska regeringen att öppna muren. Landets medborgare kunde nu för första gången sedan 1961, alltså efter tjugoåtta år, fritt resa ut och in i DDR.
Den 13 november tillträdde Hans Modrow som ordförande för ministerrådet i DDR, det vill säga som regeringschef. Modrow tillhörde det Socialistiska Enhetspartiet (SED). Partiet bildades 1947 genom att det socialdemokratiska partiet tvångsförendes med det kommunistiska som dominerade det. Modrow hade ingen tanke på att låta DDR försvinna utan syftade till att omvandla DDR. Att landet behövde reformer stod klart även för de som stod på regimens sida. I sin regeringsförklaring talade Modrow om att han kunde tänka sig en ”avtalsgemenskap” med Förbundsrepubliken i västra Tyskland.
Medborgarrättsaktivister från olika politisk bakgrund och med skiftande målsättningar samlades nu till diskussioner om hur DDR och dess författning och andra lagar borde förändras. Denna process som ägde rum i flera städer runt om i DDR kallades ”Runda bordet”. Inte sällan samlades aktivisterna i kyrkorna.
Den 28 november skulle den västtyska Förbundsdagen hålla budgetdebatt, men istället höll förbundskansler Helmut Kohl ett tal med anledning av den nya situationen efter murens öppnande. Kohl konstaterade att den nya regeringschefen Modrow i DDR hoppades på en ”konfederation”, ett långtgående samarbete på flera politikområden. Kohl räknade upp ekonomi, trafik, miljö, teknik, hälsa och kultur. Värt att notera är att områden som valuta, försvar och utrikespolitik inte nämndes. En federation krävde dock som en tvingande förutsättning en demokratiskt legitimerad regering i DDR, slog Kohl fast. ”Förbundsregeringens mål är återvinnandet av Tysklands statliga enhet”, lät slutklämmen i talet. USA:s president Bush hade på förhand informerats om talets innehåll.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
