Även om de tidigaste sagokungarna inte kan sägas ha existerat i verkligheten är berättelserna om dem intressanta eftersom de fick mycket stor betydelse för den tidiga svenska historieskrivningen.
Sagokungarna, både de fiktiva och de som kan betraktas som historiska, tillhör Ynglingaätten. Exakt vem denna ätt härstammar från, enligt den nordiska mytologin, tycks det ha rått delade meningar om. Den som läser prologen i Snorres Edda får veta att ätten härstammar från Yngve, som var son till Oden. I Ynglingasagan, som man kan finna i Nordiska kungasagor I, berättas däremot att ättens medlemmar härstammar från Yngve-Frej (även känd som Frej), som var son till Njord.
Vad dessa två medeltida sagor har gemensamt är dock följande: Yngve-Frej ska ha varit kung i Svitjod – dagens Svealand – och hans manliga ättlingar blev kända som ”ynglingar”.
Ynglingaätten blev svearnas första kungaätt.
Visbur, som denna artikel handlar om, var, som Åke Ohlmarks påstår i boken Våra kungar. Från äldsta tid till våra dagar, ”den första gripbara ehuru ännu helt sagomässiga svenska kungagestalten” och daterar hans regeringstid till 200-talet e.Kr.
Vad Ohlmarks grundar den dateringen på är oklart, men det är, å andra sidan, ett faktum att en etablerad kungamakt har funnits i det som idag är Svealand väldigt länge. I Germania, som skrevs år 98 e.Kr., berättar Cornelius Tacitus nämligen att svearna (som han kallar svionerna) styrdes av en enväldig kung.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
