Salem 25 år senare: Minnet av Daniel Wretström och martyrskapets kraft

När Daniel Wretström mördades under natten till den 9 december 2000 var Jonas De Geer redaktör och ansvarig utgivare för den konservativa tidskrif­ten Samtidsmagasinet Salt. Precis som många andra fick han höra om mordet via korta nyhetssändningar på radio och notiser på text-TV.

– Min första reaktion var hur äcklad jag blev av hur media ständigt rapporterade om Daniel som ”den sjut­tonårige skinnskallen” eller ”nynazisten”, berättar Jonas.

Redan från början var det ett sätt att avpersonifiera och avhumanisera offret, något som gjorde starkt intryck på Jonas. Så pass att frågan om vem Daniel Wretström var som person kom att återkomma under hans senare tal i Salem.

– Mordet på Daniel hade föregåtts av hets och avhu­manisering mot alla som uttryckte minsta kritik mot invandringen, eller mot invandrarvåldet. Att diskutera dessa frågor var vid den här tiden helt tabu, berättar Jo­nas.

1990-talet hade präglats av ett eskalerande invandrarvåld mot svenskar – i synnerhet mot svenska ungdomar. Men tack vare medias ständiga underrapportering om det grova våldet ledde det ofta bara till det ena anonyma offret efter det andra.

– Det som skilde sig här var att Daniel på något vis var politiskt engagerad, att unga svenskar misshandlades grovt var i sig inte ovanligt, fortsätter Jonas.

– Han hade dessutom människor runtomkring sig som såg till att detta uppmärksammades. På så sätt kom Da­niel att representera även alla andra offer för det svensk­fientliga våldet, de som förblev anonyma.

Enligt Jonas fanns en uppenbar förklaring till varför media medvetet mörkade det svenskfientliga våldet: Det fanns ingen egentlig samhällsdebatt om invandringen vid den tiden, åtminstone inte i den bredare samhälls­diskussionen.

– Det var sacrosanct, det mångkulturella samhället, och inget man fick ifrågasätta. Därför rapporterade man inte om det. Man sopade det under mattan, och så har det till viss del också fortsatt.

Daniels tankar om framtiden

Bara dagar efter mordet på Daniel Wretström anordna­des en minnesmanifestation i Salem. Jonas De Geer var vid den tiden inte politiskt aktiv, han var redaktör på en tidskrift som blivit alltmer kontroversiell och som enligt övrig media ”radikaliserades för varje nummer”. Därför höll han under den första manifestationen en låg profil och tvekade när han år 2002 blev tillfrågad om att hålla tal.

Djupt i hjärtat av vår kultur ligger en insikt om att ur det allra mörkaste, svartaste och grymmaste, kan något gott, kan något ljust komma – annars hade vi inte samlats här idag. Här där mordet på den 17-årige unge patrioten från Surahammar skedde, samlas för varje år fler och fler ungdomar från hela vårt land, ungdomar som vill ta tillbaka vårt land.

När någon gång i framtiden vår tids svenska historia skrivs kan det visa sig att facklorna som lyser upp decembermörkret här i Salem kan vara den eld som ger liv åt den nationella pånyttfödelsen. – Jonas De Geer, Salem 2003

I slutändan var det brutaliteten i mordet och hur me­dia avpersonifierade Daniel Wretström som avgjorde sa­ken för Jonas.

– Jag kände att det här behöver göras, det går inte att nöja sig med att syrligt fnysa åt allt. Något måste göras, berättar han.

Under de första åren deltog omkring 2 000 personer varje år, vilket gjorde Salemmanifestationerna till de då största nationalistiska samlingarna i hela Europa. På bil­der från den tiden syns ett nästan oändligt tåg av facklor som slingrar sig fram genom vintermörkret – sörjande svenskar på väg från Rönninge station till Salem. Vid mordplatsen restes en minnesplats med en livsruna, där kransar och blommor lades ned och omgärdades av ota­liga tända gravljus och bilder på Wretström.

Talarna varierade från vänner och släktingar till Da­niel till representanter för de på den tiden stora natio­nella organisationerna, som Nationaldemokraterna, Na­tionell Ungdom och senare Svenska motståndsrörelsen, Info14 och Nationalsocialistisk front.

Jonas De Geer kom att tala vid två Salemmanifesta­tioner i rad. Han hade då kommit i kontakt med Daniel Wretströms mor och hon delade med sig av några anteck­ningar som Daniel hade gjort, där han funderade över sin framtid. Jonas använde dem senare i sitt tal – och han läser återigen upp Daniels ord:

– Så här stod det: ”Om tio år så bor jag i en hyggligt fin villa med min fru Bella. Då är jag fullärd snickare för längesen och har en stadig inkomst. Utanför kåken står min vinröda Celica och glänser. Jag och Bella kommer att ha haft ett mycket bra förhållande. Vi har även produce­rat ett barn, som blev en pojke som liknar mig till utse­endet och som gillar att fiska. Vi bor en liten bit utanför staden, fin natur och en liten sjö med regnbåge i alldeles utanför huset”.

Jonas fortsätter med att citera sitt tal:

– Han blev aldrig fullärd snickare, det blev aldrig en älskad hustru Bella, egen kåk och fisketurer i sjön med en pojke som liknade honom. Hans liv slutade i stället innan det på riktigt hann börja: En decemberkväll för två år sedan, sönderslagen med avskuren hals i ett dike långt hemifrån. Så slutade livet för pojken, som i den massmediala offentligheten inte har något namn.

Alla kunde enas trots interna slitningar

Pär Öberg från Nordiska motståndsrörelsen var vid tiden för mordet på Daniel Wretström för tillfället inte heller politiskt engagerad. Det var först året efter som han gick med i det som då hette Svenska motståndsrörelsen, och deltog sedan dess varje år i Salem. Tidigt var han dess­utom med på de planeringsmöten som arrangörerna, Salemfonden, bjöd in alla deltagande organisationer till.

Enligt Pär kunde det stundtals vara rätt stökiga till­ställningar, vilket media också mer än gärna valde att blåsa upp som konflikter och splittringar.

– Det blev en unik plattform där vi möttes alla och då passade man gärna på att reda ut andra orelaterade sa­ker, konflikter som uppstått under året och liknande, be­rättar han.

Trots detta var det få saker som kunde ena den stund­tals ganska splittrade nationella rörelsen under 00-talet som just Salem.

– Stämningen var alltid bra, trots att planeringsmötena kunde vara tjafsiga. När manifestationen väl ägde rum var stämningen alltid värdig, säger Pär.

– Det delades ut facklor till alla deltagare och sedan plockades de noggrant ihop, liksom allt skräp. Det fanns aldrig något att anmärka på.

Den bilden delar Jonas De Geer, som aldrig deltog i några planeringsmöten. Han märkte aldrig av några av de konflikter som media ofta försökte måla upp.

– Det märktes inte alls. Visst, för den som hade inblick kanske det kunde märkas att alla personer inte var över­ens med varandra men det präglade aldrig själva mani­festationen, berättar han.

Pär Öberg tillägger att det finns ett liknande försök från media att skapa splittring och avståndstagande i år, när en ny manifestation planeras i Salem i samband med 25-årsdagen av mordet på Daniel Wretström.

– Nu säger medierna att det är Nordiska motståndsrörelsen som ligger bakom, att vi försöker ta kommandot på andras bekostnad. Men det stämmer inte alls, det är flera aktörer som deltar i planeringen.

Enligt Pär är detta dels för att få andra aktörer att kän­na sig ovälkomna, dels att skapa beröringsskräck.

– Media säger att det bara är vi som ligger bakom för att skrämma besökare.

Den mediala bilden som målades upp av de årliga Sa­lemmanifestationerna på 00-talet som bestående av hu­liganer och våldsamma typer var enligt både Jonas och Pär absurd. Jonas beskriver de manifestationer han del­tog på som präglade av mycket ungdomar, men även helt vanliga svenskar.

– Det var väldigt många som inte var na­tionellt organiserade utan vanliga svensk­ar som ville sörja. Man såg både barnvag­nar och pensionärer, berättar han.