Salemmarschen – från spontan sorgestund till Sveriges största nationalistiska manifestation

Under det år som följde hölls den skandalösa rätte­gång som slutade med rättspsykiatrisk vård för Khaled Odeh, som skurit halsen av Daniel – trots att han helt sak­nade någon bakgrund av psykisk ohälsa – och tillsyn av socialtjänsten för de övriga.

För att Daniel Wretström inte skulle falla i glömska bil­dade några nationalistiska aktivister Salemfonden för att organisera en manifestation på årsdagen efter mordet.

Omkring 1 200 svenskar slöt upp den 9 december 2001, en söndag. Företrädare för flera nationalistiska organisa­tioner höll tal. Vänsterextremister samlade sig samtidigt för att attackera sorgetåget, men lyckades inte samla till­räckligt många för att våga sig på en konfrontation och ägnade sig i stället åt att slå sönder delar av Rönninge centrum innan polisen kunde avhysa dem.

Salemmarschen hade blivit ett begrepp, och det stod klart att det skulle bli en årligen återkommande manifes­tation. År 2002 steg deltagarantalet till över 1 600 perso­ner och flera tal hölls av företrädare för olika organisa­tioner samt oberoende nationalister, bland andra Jonas De Geer. Även Daniels kusin Angelina framförde en gri­pande berättelse om Daniels sista tid i livet.

Nu utspelade sig också de värsta vänsterkravallerna då företrädare för AFA tillsammans med miljö- och vän­sterpartister ockuperade Rönninge station. Kravaller ut­bröt då omkring 800 maskerade vänsterextremister för­sökte bryta igenom polisens avspärrningar.

Salemfonden hade nu blivit en samlande kraft i den nationella rörelsen. Under månaderna före december 2003 delade nationalister ut 150 000 flygblad och satte upp närmare 100 000 klistermärken och affischer. Det gav utdelning och antalet deltagare växte till en bra bit över 2 000, vilket än idag gör det till den största natio­nalistiska demonstrationen i Sverige under 2000-talet. Samtidigt misslyckades vänstern med sin mobilisering och deras hundratal deltagare buntades snabbt ihop av polisen.

Trots den starka uppslutningen riktades kritik mot olika nationalistiska organisationer för att försöka utnyttja marschen för egen vinning på bekostnad av enig­heten. Gräl mellan olika grupperingar ledde till att det blev mindre aktivism för Salemmarschen under det kommande året, och antalet deltagare minskade till om­kring 1 600 år 2004. Trots att man under 2005 försökte göra sig av med ”organisationsegoismen” och bland an­nat delade ut 100 000 gratistidningar, fortsatte antalet att minska ner till 1 400. Detta år skedde även konfrontatio­ner med vänstern, som övergett sina försök att ”stoppa nazimarschen” och i stället försökte blockera ett flertal pendeltågstationer efter manifestationen. Resultatet blev att våldsverkarna på vissa platser inte längre hade poliskedjor mellan sig och nationalisterna, vilket emellertid inte fick det önskade resultatet – vänsteraktivisterna åkte på stryk och drog sig tillbaka till Östermalm där de äg­nade sig åt att slå sönder skyltfönster.

Under de kommande åren gjorde etablissemanget alltmer intensiva försök att stoppa Salemmarschen. Hetsartikel efter hetsartikel spreds i pressen och politiker lade fram förslag om att förbjuda manifestationen. År 2007 lanserade Salems kommun en kampanj där man försökte utmåla nationalisterna som våldsamma, trots att manifestationen alltid varit lugn och värdig, med må­let att få polisen att neka demonstrationstillstånd. Bland annat skickade man ut en CD-skiva med ett bildspel till alla hushåll i kommunen, där bilder på stenkastande vänsterdemonstranter framställdes som om de visade nationalister. Justitieutskottets ordförande Thomas Bod­ström (S) sade att han visserligen inte fick överpröva Polisens beslut om demonstrationstillstånd, men ändå tyckte att man åtminstone borde kunna tvinga fram en stillastående manifestation. Grundlagen och nationalis­terna – samt polisen som valde att följa lagen och bevilja tillstånd – övervann dock motståndet.

Vänsterextremisterna tackade för sin del Salems po­litiker genom att först försöka storma Rönninge station och, efter att ha slagits tillbaka av polisen, anlägga mindre bränder på Säbyskolan och Söderby friskola och kasta sten på brandkåren när den kom dit.

Året därpå, 2008, bytte kommunstyrelsens ordförande Lennart Kalderén (M) taktik när han intervjuades av DN. I stället för att försöka utmåla nationalisterna som våld­samma genom att visa bilder på vänsterextremister som slogs med polisen och låtsas att de var nationalister, sade han nu:

– Det är speciellt läskigt eftersom deras ordningsam­ma och lugna uppförande är en strategi som ger dem för­delar gentemot den andra sida som inte sköter sig. Det ger ett intryck av att högerextremisterna är fredliga och demokratiska, något de verkligen inte är.

Han skickade ut ett eget brev till alla hushåll i kommu­nen, där han på svenska, arabiska, engelska och ryska försökte skrämma upp invånarna med tal om ordnings­störningar och uppmanade dem att hålla sig inomhus – allt för att de inte skulle se den värdiga och kraftfulla manifestationen mot svenskfientligheten.

Allt eftersom tiden gick efter Daniels död minskade emellertid deltagarantalet, och år 2009 var det nere på under 600 deltagare. Arrangörerna bestämde sig för att det var dags att göra en sista kraftsamling inför 2010 och avsluta med fanan i topp, tio år efter mordet på Daniel Wretström. Man lyckades med detta och åstadkom en re­jäl ökning det sista året.

Som en ödets ironi skedde Sveriges första terrordåd på över hundra år samma dag som den sista Salemmarschen. Klockan 16:52 och 17:02, lördagen den 11 de­cember 2010 – exakt samtidigt som omkring 850 natio­nalister höll på att ställa upp för avmarsch i Salem i syfte att hedra en svensk pojke som mördats tio år tidigare – sprängde den muslimska aktivisten Taimour Abdulwa­hab först sin bil och sedan sig själv i luften mitt i julhan­deln. Av okänd orsak detonerade en av laddningarna i hans bombbälte innan han hunnit ta sig till en plats med mer folk, vilket troligen var den enda orsaken till att ter­roristen själv blev det enda dödsoffret.

Abdulwahab hade före dådet skickat ett ljudklipp till TT och Säpo där han hotade det svenska folket med hämnd för den svenska närvaron i Afghanistan och för att man inte stoppat konstnären Lars Vilks anti-islamiska konstverk. ”Nu ska era barn, döttrar och systrar dö”, sade araben i klippet.

Ett par timmar senare avslutades alltså den sista Salemmarschen med tal och musik till Daniel Wret­ströms minne, i ett Sverige som inte längre var sig likt.

Dan Eriksson, som varit en återkommande talare un­der åren, konstaterade att Daniel tack vare manifestatio­nerna inte bara blivit en siffra i mordstatistiken.

– Svenskfientligheten har inte minskat, snarare tvärt­om. Men vi gör skillnad, vi har tvingat fram en debatt och lanserat begreppet svenskfientlighet över hela lan­det, sade han.

I år, 25 år efter mordet, samlas vi återigen i Salem för att hedra Daniel och protestera mot det svenskfientliga våldet!