År 2011 antog Ungern en ny grundlag som redan i inledningen slår an tonen: ”Gud välsigne den ungerska nationen” och ärar kung S:t Stefan som grundare av Ungern för tusen år sedan. Detta retade förstås gallfeber på EU:s politruker. En nation som är stolt? Som värdesätter kärnfamiljen? Kristna värden och abortkritik? Nej, detta kunde icke ske! Man hotade med sanktioner om inte grundlagen ändrades, i synnerhet ville man få bort en lag om folklig kontroll över Ungerns centralbank. EU krävde att centralbanken inte skulle styras av folkvalda, utan vara ”fri”, vilket är detsamma som fri för den globala finanseliten att styra och ställa som den vill.
Ungern blev tvunget att böja sig, men kampen stannade inte där, vilket vi redogör för i detta nummer. Bland annat hittar man andra sätt att skydda det ungerska folket från bankväldet.
1989 blev Ungern det första landet som rev järnridån mellan öst och väst. I Rumänien motsatte sig dock regimen, och efter blodiga strider avrättades presidenten Ceaușescu för brott mot folket. I de flesta kommunistiska länder blev det dock en fredlig revolution, i Tjeckoslovakien, där jag föddes, kallar man det Sammetsrevolution.
I dag höjs dock röster för att man borde ha utkrävt ansvar, inte varit så förlåtande. Även om alla politiska kandidater måste genomlysas efter kopplingar till den kommunistiska diktaturen, så har många tidigare kommunister lyckats bibehålla höga positioner. Inte minst gäller detta företagsvärlden, där de tidigare socialisterna använt stulna tillgångar för att bli de värsta kapitalisterna. Bödlar går ostraffade.
Även i Sverige är en revolution på gång. Sverige har blivit som det gamla Östblocket, där folk upprepade flosklerna om det ”socialistiska samhället” som ingen längre trodde på. Det var bara ett bevis på att man var lojal mot makten. Om man spelade med lite mer öppnade det vägen till karriär, möjliggjorde en fin utbildning för barnen. I Sverige säger man ”mångkultur berikar” och ”Sverige måste ta sitt ansvar”, trots att alla vet att det inte är sant. Privat säger man något helt annat.
Det är uppenbart att journalisterna börjar känna att marken rämnar under deras fötter. Få läsare tror längre på vad de skriver. Journalisterna går upp i falsett i sina allt mer hätska utfall mot oliktänkande. Man samarbetar med vänsterextremister för att hacka forum och ”hänga ut” vad de flesta i dag tänker privat. Den 13 februari utmålade Expressen fem unga kvinnor som terrorister. En av kvinnornas ”brott” var att hon ”var på plats” när Svenska motståndsrörelsen hade ett öppet informationsmöte. Hon hängdes ut med namn och bild på tidningens framsida.
Journalisterna själva börjar inse att verkligheten håller på att komma ikapp dem. Den 12 februari publicerade Ann-Charlotte Marteus en krönika i Expressen med rubriken ”Det är jag som är åsiktskorridoren”. Där erkänner hon att hon varit en av de drivande i att tysta debatten om massinvandringen, att föra över den från ett sakligt till ett moraliskt plan. Marteus beskriver sin uppgift som att ”slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.” Hon skriver att verkligheten själv blev för henne ”fascistisk”.
Hon skriver att journalisterna genom ”självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt” lyckades tygla folkviljan så att ”Sverige blev inte som Danmark, tack och lov”, men att ”priset blev högt”.
Marteus erkänner alltså det vi i alternativ media sagt hela tiden – att det är journalisterna som bär ansvaret för censuren, för hetsen mot oliktänkande och, som hon uttrycker det, ”moralfebriga politiker” som sitter i knäet på media. Det är journalisterna som bär ansvaret för att ”Sverige inte blivit som Danmark”.
Marteus, du skriver att priset blev lite väl högt, när problem med invandringen inte får diskuteras öppet. Vad säger du till anhöriga till sverigedemokraten Mattias Philipson, som tog sitt liv efter Expressens hetsartiklar? Vad säger du till alla gruppvåldtagna svenska flickor (eller flickor som haft ”oturen” att se svenska ut)? Alla mördade svenskar? Alla som fått en asylförläggning mitt i byn? Kommer du att säga ”Förlåt, men det priset var det värt för att påtvinga er en mångkultur”?
Åsiktskorridoren gäller inte heller bara invandring, som du vill påskina. Genusidiotin, att trycka ned duktiga elever i skolorna, tvinga pojkar att bära kjol på dagis, degraderandet av svensk kultur och historia – listan kan göras lång.
Räkna inte med någon ”sammetsrevolution” när folket slutar att vara rädda för era uthängningar och kommer för att utkräva rättvisa. Ni har blod på era händer.
