”Nya Tider-redaktör i hatkampanj mot journalister”. Hade jag inte haft min kaffefria dag hade jag satt det alltid lika mörkrostade kaffet i halsen där på morgonkvisten.
För ett par veckor sedan fick Fabian Fjälling hembesök. Diamant Salihu hade skickats ut av Expressen för att tillsammans med en kameraman söka upp Fjälling i dennes hem. När Fjälling, som inte valt det offentliga livet, öppnade dörren så fick man hans ansikte på bild. ”Identiteten röjd”, kunde man läsa på Expressen samma dag. Med en stor bild på Fabian, vars fru och barn blev förskräckta. Någon vecka efter kunde jag läsa hur sverigedemokraten Josef Fransson beklagade sig över en journalists metoder – efter att ha avböjt att kommentera på grund av andra åtaganden följde en journalist efter Fransson i korridoren till hissen för att få dramatiska videosnuttar av en politiker som ”flyr sitt ansvar”. ”Jävla arbetsmetod”, tyckte Fransson.
På listorna över Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare har vi de senaste åren kunnat se en klar trend: medieprofiler klättrar allt högre upp på listorna. Det började redan för ett par år sedan: år 2013 hamnade Peter Wolodarski på förstaplatsen i tidskriften DSM:s mätning, och Expressens Thomas Mattsson återfanns på plats 15. Aftonbladets Lena Mellin på plats 13. I Fokus lista för år 2016 är självfallet både Wolodarski och Mattsson bland de 100 viktigaste personerna. Medieprofiler har makt. Makt att trycka en artikel som kan förstöra en människas karriär. Makt att lyfta fram de politiker man tycker har följt medias direktiv. Makt att hänga ut folk som inte passar värdegrunden. Men vem granskar den mediala makten? Vem granskar landets viktigaste och mest inflytelserika personer? Eller rättare sagt, vem vågar granska landets mest inflytelserika personer?
För två veckor sedan fick jag ett samtal från en ung man vid namn Bechir Rabani, som jag tidigare intervjuat. Han sade att han och en kameraman skulle knacka på hos de journalister som hälsat på hos Fabian Fjälling. Kamerautrustning, tio frågor nedskrivna på ett papper. Jag tog med mig min systemkamera, det är dylika artiklar som väcker uppmärksamhet. Vi slogs av hur skyddat journalisteliten bor, i sina miljonlägenheter i ett område som fick palestinske Rabani att säga ”jag känner mig lite uttittad här!”.
En av Bechir Rabanis frågor lydde ”Har en samhällsmedborgare likt Fabian Fjälling inte rätt att ringa till myndigheter anonymt?”. Bechir fick inte svar på sina frågor, eftersom ingen öppnade dörren.
I dag går det att läsa att Nya Tider (!) vill ”skrämma journalister till tystnad” eftersom dess viceredaktör var med när ett par frågor skulle ställas till en av Sveriges viktigaste opinionsbildare. ”Hatkampanj”, kallar man det. Journalisten skulle ”konfronteras” – man använder samma ord som vänsterextremister brukar skriva när de slagit ned någon politiker de inte gillar. Att stormedia systematiskt har publicerat privata mail från sverigedemokrater, satt ett ansikte på folks anonyma kommentarer på nätet och tryckt upp en filmkamera i en persons ansikte som ville leva ett anonymt liv, det går fint. Det gick även fint att hänga ut den oppositionella krönikören Julia Caesar med namn och bild inför hela Sverige. Men gud nåde den som med papper och penna står i trappuppgången hos några av landets offentliga och mest inflytelserika personer!
Media har under en lång tid kunnat leva på att de har makt. Varje läskunnig människa vet att tidningen Nya Tider inte vill skrämma journalister till tystnad. Tvärtom, vi intervjuar gärna personer från systemmedia för att höra hur de tänker. Hos oss censureras ingen. Vi har en öppen debattsida. Inte heller var det Bechir Rabanis syfte, som tvärtom ville ha svar på de tio frågorna som skulle ställas till Diamant Salihu och Thomas Mattsson. Att skrämma folk till tystnad, det är det som systemmedia sysslar med, som när man gick hem till Fabian Fjälling. De senaste åren har dock allt fler börjat sluta bry sig, och Fjälling fortsätter nu sin medborgarjournalistik under eget namn.
Jag förstår att det kan kännas märkligt för den privilegierade journalisteliten när en palestinier knackar på den tjusiga dörren för att ställa frågor om deras värdegrund. Pizzabagaren i kvarteret, som vi talade med, tyckte dock även han att det var på tiden att någon vågade ifrågasätta den ”tredje statsmakten”.
Så nej, det är ingen hatkampanj som förs för att ”tysta journalister”. Däremot har folk tröttnat på att granskaren inte får granskas, att de som tillhör sidan med mest makt utmålar sig själva som godhetsapostlar oavsett vilka metoder de använder sig av.
