Symboler är viktiga. I västvärlden är få symboler viktigare än de i nöjesbranschen. Kändisar, rockstjärnor och inte minst filmstjärnor pryder omslag på tidskrifter och affischer. En genomsnittlig konsument tittar på TV tre timmar per dygn, räknar man in internet blir det sex timmar per dygn. Attityder, uppfattningar och vår världsbild formas genom de fiktiva personerna på den digitala filmduken.
Skådespelarna själva har dock sällan något att säga till om. Även privat har de svårt att uttala sig, Hollywood tolererar inte avsteg och vet att rätta in skådespelare i det politiskt korrekta ledet, vilket då och då framkommer genom vittnesmål och biografier från denna lika mytomspunna som insynsskyddade värld.
Hollywood och andra mediegiganter kan också styra vem som får komma till tals och vem som göms undan. Har Du hört talas om att Rowan ”Blackadder” Atkinson kritiserar inskränkningarna i yttrandefriheten? Har du hört att John ”Gimli” Rhys-Davies varnar för den muslimska invandringen till Europa? Dessa obekväma röster göms undan, men de blir allt fler.
Den brittiskfödde skådespelaren John Rhys-Davies spelar både dvärgen Gimli och tillhandahåller Lavskägges röst i Sagan om ringen. Vid premiären av Sagan om konungens återkomst, intervjuades han av journalister från den amerikanska tidningen World, som publicerade intervjun den 20 december 2003:
”Jag tror att Tolkien säger att några generationer kommer att ställas inför en utmaning. Och om de inte reser sig för att möta denna utmaning, kommer de att förlora sin civilisation… Det pågår en demografisk katastrof i Europa som ingen vill tala om… År 2020 kommer femtio procent av barnen i Holland, under 18 år, att ha muslimsk härkomst.”
Tolkien skrev inte Sagan om ringen bara för skojs skull, menar Rhys-Davies. Han skrev den för att inspirera folk. Han skrev den för att få folk att förstå att när de ställs inför en skadlig regering – och inför hot mot vårt levnadssätt och vår identitet – då måste vanligt folk som vi göra något åt det.
Rhys-Davies arbete med filmen har gett honom stor inblick i Tolkiens värld, så han förstår förmodligen bättre än de flesta vad Tolkien försökte förmedla genom Sagan om ringen. Vi kan lära oss en hel del om hur det ankommer vanliga människor – hober och de gamla män och unga pojkar vilka utgjorde de första försvararna av Helms klyfta – att engagera sig och göra de saker som deras förrädiska och fega styrande vägrar göra eller blundar inför.
Den brittiske komikern Rowan Atkinson har engagerat sig mer direkt för yttrandefrihet och hur den hotas i västvärlden. Den 16 oktober 2012 talade han till stöd för en kampanj för att avskaffa lagen om förolämpning i Storbritannien. Kampanjen lyckades, men i Sverige blir människor fortfarande dömda för att vissa grupper känner sig ”kränkta”.
Som exempel nämnde Atkinson en ung man som greps och ställdes inför rätta för att ha kallat en polismans häst homosexuell:
”Jag läste någonstans att försvarare av status quo hävdade att det faktum att fallet med böghästen lades ned efter att den dömde mannen vägrade att betala böterna /…/ var ett bevis på att lagen fungerade bra, och ignorerade det faktum att den enda anledningen till att fallet lagts ned var på grund av den publicitet det fått. Men hur är det med alla de tusentals fall som inte fått denna uppmärksamhet, de som inte varit löjliga nog? Och även i detta fall har personer gripits, förhörts, rannsakats i domstol och sedan släppts.”
Atkinson menar att ”kritik och förlöjligande uppfattas av vissa som förolämpande, sarkasm och till och med alternativa synsätt likaså”, vilket lett till en ny sorts intolerans, ”ett samhälle som är extremt auktoritärt och kontrollerande till sin natur”.
Yttrandet med homohästen kan mycket väl vara straffbart i Sverige – inte för att polismannen eller hästen skulle känna sig kränkta, utan för att homolobbyn skulle kunna bli det.
I detta nummer tar Nya Tider en titt på två aktuella yttrandefrihetsfall i Sverige, där det är högst oklart vad som egentligen är lagligt och inte. I båda fallen vill de ansvariga utgivarna att Högsta domstolen bringar klarhet i vad som gäller.
Vi får se om Atkinsons ord även kan appliceras på Sverige, då han talar om hur ”motbjudande stingsligt och intolerant samhället blivit även för den mildaste negativa kommentaren”.
Atkinson nämner även de liberaler som med allvarlig röst menar att de inte alls är intoleranta, de är bara ”intoleranta mot intolerans”. Folk nickar allvarligt till denna vishet, säger Atkinson, men de som tänker på saken i mer än fem sekunder inser att det bara är att ersätta en intolerans med en annan. ”Det utgör i mina ögon inget framsteg alls”, säger han.
Rowan Atkinson och John Rhys-Davies har stått upp för sanningen, trots att de har allt att förlora på det. Rhys-Davies, som är väl insatt i Hollywoods agenda, uttryckte sig så här:
”Jag begraver min karriär så fullständigt i och med dessa intervjuer att det är smärtsamt. Men jag anser att det finns en del frågor som kräver uppriktiga svar.”
Hollywood och etablissemangsmedia har försökt gömma undan dessa modiga frihetens kämpar i glömska och tystnad. Det är vår skyldighet att ge dem och deras sak en röst.
