När vänsterikonen Jan Myrdal skrev i Nya Tider vecka 42/2016 blev det många sura miner hos dem som i dag kallar sig vänster. Till exempel Mikael Nyberg, som ger ut den påstått socialistiska tidskriften Clarté, skrev ett långt blogginlägg om att Myrdal ”hoppar ned bland de bruna”. Myrdal får inte längre vara med i Clartéförbundet.
Det bör tilläggas att många även gick ut och stöttade Myrdal i hans kamp för yttrandefriheten. Stefan Lindgren, tidigare redaktör för Gnistan, påpekade i tidskriften 8 dagar: ”Folk skriver väl inte i AB för att de känner någon särskild affinitet med Schibsted-koncernen eller i DN för att de gillar familjen Bonniers?”
Myrdal grundade tidskriften Folket i Bild (FiB) 1971 och blev dess hedersordförande 2008. Självaste ordföranden för FiB i dag, Pelle Sunvisson, har fått agera när ”ilska och förstämning spritt sig i styrelse och redaktionskommitté” och styrelsemedlemmar velat hoppa av. Han kallar publiceringen ”ett misstag”.
Myrdal är inte vem som helst. Författaren Stig-Björn Ljunggren presenterar honom så här i en krönika i FiB: ”Jan Myrdal, för många av oss kallad ’Mästaren’”. Han ger sig därefter på ett annat knep; i stället för att fördöma idolen försöker han ”uttolka” mästaren: ”Myrdals artikel var ovanligt myrdalsk i sin något svårtillgängliga stil. Men jag har fått hjälp att dechiffrera den och vad Mästaren försöker säga”, förklarar han.
För det kan ju inte vara så att Myrdal helt enkelt menade det han skrev? Vi har sett alltför många lärjungar uttolka vad profeten ”egentligen” menade, så att de kan förvrida dennes budskap. Ofta är auktoriteten redan död, men Jan Myrdal lever och är i allra högsta grad stridbar. Han behöver ingen som ska uttolka vad han egentligen menade!
Vänstern har helt enkelt övergivit de breda lagren av vanliga arbetande människor och blivit en liten globalistisk klick som har som sport att låtsas vara välgörare. De låtsas ofta bry sig om människor som bor långt bort, i andra världsdelar, medan de trampar på behövande av sitt eget folk, ser ned på vanliga knegare och tycker att dessa är bakåtsträvande bigotter med förlegade åsikter och i största allmänhet ”white trash”. Själva anser de sig vara upplysta, och att så få håller med dem ser de bara som ett tecken på sin egen unika insikt och förnämlighet.
Det är inte bara Jan Myrdal som inte längre känner igen sig i denna elitism-vänster. Jan Milld, som också skriver i detta nummer, är en annan. Han har demonstrerat för alla folks frihet i Vietnamdemonstrationerna på 1960-talet och blev då betraktad som vänsterradikal. I dag demonstrerar han för svenska folkets frihet och blir kallad högerextrem – utan att ideologiskt ha rört sig ur fläcken.
En annan vänsterprofil som vi skrev om i NyT v 43/2016 är Anders Sundholm. Han var med och grundade Miljöpartiet 1981 och försökte tillsammans med Jan Milld, som då också var aktiv i partiet, att hålla kvar idéerna om varje folks rätt till ett eget land och en mångfald av kulturer i världen. De förlorade den kampen och även MP blev ett globalistiskt parti som verkar för att ersätta världens mångfald med ett homogent blandfolk.
Mönstret går igen hos våldsorganisationer som AFA och andra antidemokrater på gatan som kallar sig vänster. Våldsverkarna kommer ofta från välbärgade familjer i innerstan, inte sällan politiskt korrekt kulturelit där de har fått lära sig bli globalister och hata alla som bryr sig om sitt eget folk.
Samma sak gäller för den politiskt korrekta journalistkåren, som röstar på V och MP. Numera även på FI. Sina förmenta vänsteråsikter till trots bor de oftast i fina bostadsrätter, isolerade från vanliga människor. Gärna på Södermalm, ett område som verkligen i sin arkitektur har en småborgerlig charm, som man totalt lyckats bygga bort i de betongförorter som byggts i socialistisk anda åt arbetarna. De anser att arbetarna minsann ska stå ut med – ja rent av välkomna – asylförläggningar och källarmoskéer, medan de själva bor i områden som i stort sett är etniskt homogena sånär som på ett och annat adoptivbarn.
Hyckleriet är totalt.
FiB vänder sig nu alltså mot att Myrdal skriver i Nya Tider. Varför det? Själv skulle jag gärna få en debattartikel publicerad i FiB. Borde inte varje opinionsbildare och samhällsförbättrare främst vilja tala direkt till sina motståndare? Varför betraktar man inte det som en framgång att ”mästaren” får möjlighet att tala till de förtappade? Borde det inte vara viktigare än att tala till de redan frälsta? Eller beror det på att lärjungarna helt enkelt avvikit från kursen och önskar att ”mästaren” helst vore död, så att de fritt kunde ”uttolka” honom utan att han lade sig i?
Som jag ser det är problemet för FiB et consortes, att det är Myrdal själv som i dag är deras motståndare. De har lämnat vänsterns grundidéer, det svenska folkhemmet och dess stöd till svenska arbetare, och blivit globalister i harmoni med finansglobalisterna.
Att Myrdal har skrivit i Nya Tider sände chockvågor i vänsterleden. I detta nummer skriver han igen och det är vi och alla andra yttrandefrihetsförespråkare tacksamma för.
