Tidigt på lördagsmorgonen den 5 juli gick Kievs pansar- och luftunderstödda spaningsförband in i Slavjansk stadskärna. Detta efter att Kievs militärledning förstått att separatisterna under natten övergivit sina försvarsställningar för att försöka bryta sig ut ur den belägrade staden. Kort därpå lade Ukrainas president Petro ”Chokladkungen” Porosjenko ut bilder på Twitter som visade hur hans styrkor hissat den ukrainska flaggan över Slavjansk. Triumferande meddelade oligarken också att separatisterna förlorat en stridsvagn och fyra bepansrade trupptransportfordon samt fick det att låta som om Kiev hindrat utbrytningsförsöket, något som senare visade sig inte stämma.
Att staden liknats vid Stalingrad gör förlusten än mer kännbar för dem som inte vill underkasta sig Kievs försök att få in Ukraina i EU och Nato.
Den väststödda ledningen i Kiev har med den symboliska stadens fall vunnit sin andra stora seger över de proryska separatisterna, vilka försvarade staden mot alla odds i nästan tre månader.
Kievs erövring av Donetsk internationella flygplats den 26 maj bör betraktas som den första större militära framgången, även om byggnader och landningsbanor förstördes så mycket i de hårda striderna att flygplatsen förblivit stängd sedan dess.
Andra menar att en hel armé med all tänkbar militär utrustning och luftunderstöd, som under flera månader hänsynslöst beskjuter en småstad med till slut bara några hundra fortfarande stridsdugliga men utmattade och avskurna försvarare med nästan bara uteslutande lätta och föråldrade vapen, näppeligen kan kalla det en seger när de väl lyckas inta den svårt sargade ström- och vattenlösa staden.
Övergivna och bittra
Försvararna av Slavjansk var som flest knappt två tusen och endast beväpnade med handeldvapen, raketgevär, pansarskott, några bärbara luftvärnsrobotar och lätta granatkastare – samtliga föråldrade – som tagits från polisstationer och mobiliseringsförråd. Under striderna lyckades man också erövra bland annat ett halvdussin pansarfordon och två raketartilleri av typen Grad från Kievs styrkor.
Sedan en månad tillbaka var motståndsmännen helt isolerade från omvärlden och kunde inte få in vare sig förstärkningar eller förnödenheter, ännu mindre de tunga vapen man var i desperat behov av. De allra flesta försvararna var män från trakten med begränsad eller ingen tidigare krigserfarenhet som vinkat av sina fruar och barn när dessa flydde Slavjansk. Kärnan utgjordes dock av veteraner från bland annat Tjetjenienkrigen.
Mot sig hade man uppskattningsvis 15 000 man ur den ukrainska reguljära armén och det nyuppsatta Kiev-lojala Nationalgardet, uppbackade av hundratals pansarfordon och artilleripjäser samt attackhelikoptrar och stridsflyg. Milismännen lyckades ändå under försvarsstriderna och i mindre räder att åsamka tresiffriga förluster bland Kievs soldater, slå ut tiotals pansarfordon och skjuta ned en handfull helikoptrar. Men för varje liten seger led man oersättliga förluster i både manskap och materiel. Motståndsmännen krympte i antal i samma takt som Kievs styrkor växte. De stod inför en oundviklig förlust.
Detta insåg inte bara de flesta militära bedömare utan även separatisterna själva, som alla skrev sina testamenten och förberedde sig på en strid in i det sista – det bittra slutet.
Försvarsmilisens befälhavare, överste Igor Ivanovich Strelkov som tros ha erfarenhet från inte mindre än fyra krig, medgav detta så sent som dagen innan staden förlorades. Till den ryska nyhetskanalen LifeNews berättade Strelkov den 4 juli känslosamt att ”Om Ryssland inte förhandlar fram en vapenvila eller ingriper med sina väpnade styrkor för att hjälpa oss och det ryska folket som bor här, så kommer vi [milisen] att utplånas”. Han berättade också att Kiev nyligen tillfört ytterligare 60-talet tunga artilleripjäser och att försvarsstyrkorna därmed bara kunde hålla stånd en eller max två veckor till, eftersom artilleribeskjutningen redan var svår nog som den var.
Strelkov var bitter över Rysslands passiva hållning och sade bland annat att ”Det är väldigt svårt att acceptera att under nästan tre månader i [försvar av] Slavjansk, så har praktiskt taget ingen verklig hjälp nått oss.” Endast privatpersoner i Ryssland hade på olika sett försökt hjälpa till, men detta hade varit helt otillräckligt, enligt Strelkov. Han har tidigare gjort liknande uttalanden, utan någon officiell reaktion från Moskva. Separatisterna känner sig svikna av framförallt Rysslands president Vladimir Putin, som i samband med Krim-krisen lovade att försvara rysktalande varhelst i världen dessa befann sig. Ett löfte som uppfattas allt tommare då rysktalande nästan dagligen dödas och skadas. Dessutom har detta skett under flera månader och alldeles intill den ryska gränsen.
Skälen bakom ett svårt beslut
Redan när Strelkov höll sin intervju hade beslutet tagits om att milismännen skulle försöka sig på en utbrytning samma natt. I ett öppet brev med rubriken ”Förlåt oss för att vi inte dog i Slavjansk” förklarar separatisterna själva varför beslutet togs. Vid sidan av det faktum att man inte kunde hålla staden mer än max två veckor till, så anger man ytterligare skäl. Ett av dessa är att deras stridserfarenhet är ovärderlig i de kommande avgörande striderna kring de självutnämnda folkrepublikernas huvudstäder, Luhansk och Donetsk.
Det viktigaste var dock att få stopp på ”artilleri-folkmordet” som man kallar Kievs beskjutning av Slavjansk och dess civila för. Att låta ytterligare civila dödas för att uppnå en garanterad förlust bara några dagar senare ansågs inte vare sig moraliskt eller militärt försvarbart. Man anger i samband med detta en intressant iakttagelse. I brevet går det att läsa att Kievs styrkor ”nästan helt utplånat Russkaya ulitsa [Ryska gatan] i Slavjansk”. Man skriver att ”Det ser ut som om batterichefen tittade på sin riktare, sen på stadskartan, såg detta hatade namn, och därför beslutat att jämna Russkaya ulitsa med marken”.
Motståndsmännen ger också en bild av att känna skam över att inte kunna stoppa dödandet och lidandet som civilbefolkningen utsattes för. De ger några exempel på hemska och sorgliga saker de tvingats bevittna under försvarsstriderna, inte sällan involverande barn.
Här kan det vara värt att minnas de iakttagare av det ukrainska inbördeskriget som just angett att detta var Kievs syfte med artilleribeskjutningen. Det vill säga att utpressa försvararna till att ge upp. Stämmer dessa spekulationer, så förklarar det varför artillerielden och till och med några flygattacker skett ibland kilometer från närmaste väpnade separatistpostering och inte sällan drabbat just bostadsområden. Något som många militära experter ansett oförklarligt med tanke på Kievs tillgång till detaljerad information från egna spaningsflyg och drönare samt Natos signalspaning och USA:s spionsatelliter.
Den sista striden
På natten till lördagen den 5 juni gav Strelkov till slut order om utbrytning och reträtt söderut i riktning mot Kramatorsk och Donetsk. Denna hade planlagts sedan tidigare och skulle ske via skogsvägar som inte var fysiskt blockerade av Kievs styrkor, men väl övervakade av deras artilleriförband från en höjd i närheten. Ljud- och ljusdisciplin var av avgörande betydelse för att lyckas. Det fanns dock ytterligare något som krävdes – en avledningsmanöver.
Man beslöt sig för att använda de sista av de sedan tidigare erövrade pansarfordon man fortfarande hade till sitt förfogande, en stridsvagn och fyra bestyckade och bepansrade trupptransportfordon.
Trots att det var uppenbart att ingen av besättningarna som skulle delta i avledningsattacken skulle få tillfälle att retirera med övriga eller troligen ens överleva uppdraget så anmälde sig många som frivilliga.
I den nedsläckta konvojen av minibussar, personbilar och militärlastbilar av typerna Ural och Kamaz satt nervösa milismän och i många fall även deras familjer och väntade på marschordern. Samtidigt rullade den lilla pansarstyrkan iväg mot sin sista strid. När den upptäcktes av Kievs förband utbröt en intensiv skottväxling och när ljudet av denna nådde konvojen gav den sig omgående av. På grund av en miss av en lokal guide körde man fel och hela konvojen fick vända om så alla fordonen hamnade i omvänd ordning. I den främre delen, men inte längst fram, hade familjerna placerats då man visste att den bakre delen skulle bli mest utsatt för artillerield vid eventuell upptäckt. Nu var fordonen med kvinnorna och barnen nästan längst bak, precis där man inte ville ha dem. Att stanna konvojen och omfördela de uppsuttna fanns det ingen tid till. Man bad en bön och rullade vidare så fort man kunde. Tiden rann ut i samma takt som eldgivningen från den lilla pansarstyrkan tystnade – en efter en.
När några nervösa chaufförer råkade slå på belysningen var upptäckten ett faktum. Snart surrade luften av drönare och natten blev dag när mängder av lysraketer dalade ned över konvojen. När Kievs artilleri öppnade direkteld hade milisens sista pansarfordon redan tystnat.
Kievs styrkor satt även in förödande raketartilleri som främst slog ned i och kring den bakre delen av konvojen, men överraskningsmomentet fördröjde eldgivningen och sommargrönskande tät skog gav ett visst skydd till den stora del av konvojen som redan passerat eldledarnas synfält. Förlustsiffrorna är i skrivande stund oklara, men vissa uppgifter gör gällande att nästan 90 procent av milismännen lyckades ta sig ur inringningen. Det verkar också som genom ett under att ingen civil dödades, men det har inte fullt ut bekräftats.
Enligt brevet från milisen kommer de stupade pansarsoldaterna som gav sina liv för att hjälpa sina kamrater ur inringningen att postumt tilldelas Sankt George-medaljen av det i maj utropade Novorossiya, Nya Ryssland.
