Snorre Sturlasson skrev inte bara kungasagor

År 1218 seglade Snorre Sturlasson från Island mot Norge. Han hade nyligen avslutat sin tre år långa period som lagsagoman och blivit bjuden till den norske kungen Håkon Håkonsson (1204 – 63) och dennes jarl, Skule Bårdsson (1189 – 1240). Lagsagoman var benämningen på ordföranden för alltinget, som var den plats där rättvisa skipades och lagar stiftades.

Sturlasson var visserligen inte längre lagsagoman när han blev bjuden till Norge, men var inte desto mindre en rik och mäktig hövding (goðar). Det var nämligen så att den politiska makten på Island under denna tid var uppdelad mellan olika hövdingar. Dessa hövdingar hade inte bara den politiska makten på Island utan även den juridiska.

Enligt Islänningarnas saga och Sturlungasagan (eng. Sturlunga Saga) bjöds Sturlasson till Norge för att han hade skrivit en dikt om den norske jarlen Håkon Galen, men en annan orsak kan också ha varit att jarl Skule Bårdsson skall ha velat göra Island till en del av det norska riket, och Sturlasson var ju en mäktig hövding. Dessutom utbröt det vid den här tiden konflikter på Island mellan de norska köpmännen och släktingarna till Snorres fosterfar, Jón Loftsson (död 1197), varpå Sturlasson tvingades ingripa och medla för att jarl Bårdsson inte skulle sända dit en här.

Det är visserligen oklart vad Sturlasson hade fått för uppdrag i Norge, om han skulle övertala islänningarna att acceptera och underkasta sig ett norskt herravälde eller se till att de inte gav sig in i konflikter med norrmännen, men vad som däremot är klart är att han, år 1218, utnämndes till lendman av kung Håkon och jarl Bårdsson. Lendman var den norska titeln på en vasall vars uppgift var att driva in skatter i norske kungens namn samt administrera ett landområde.