Mellankrigstiden 1918–1939 var inte en tid av fred. Det var en tid av inbördes strider och oroligheter i hela Europa. I Ryssland och Finland var det inbördeskrig. Och i alla europeiska länder förekom strejker, kravaller och ekonomiska omvälvningar, såsom depressionen på 30-talet. Det var en tid av höger mot vänster. Och i Spanien blev denna konflikt sällsynt blodig.
Införandet av republik 1931 ledde till vänsterdominans i regeringen. Men regeringen kunde – eller ville – inte upprätthålla ordning. Sådant som ”religionsfrihet” urartade till exempel i brännande av kyrkor och mördande av präster, munkar och nunnor.
I Spanska inbördeskriget 1936–1939 berättar Henrik Berggren hur högern år 1936, i form av några generaler, i detta läge fick nog. Man gjorde uppror mot regimen för att få slut på mördandet. Planen var att kuppartat ta makten i landets viktigaste städer. Men kupperna lyckades bara på en handfull platser i norr och söder. Rikets hjärtland med huvudstaden Madrid plus större delen av Medelhavskusten förblev i regimens hand. Därmed blev det hela i stället ett inbördeskrig där rebellsidan måste erövra hjärtlandet stad för stad, by för by, praktiskt taget.
Först tog man Toledo, som var belägrat. Att tåga in och häva belägringen, centrerad kring en militärakademi i ett slott, blev en viktig symbolhändelse. Befälhavaren som yrkat på denna operation, Franco, ökade då sin prestige. Dittills hade han bara varit en av flera upprorsgeneraler. Nu blev han nummer ett. Det faktum att den hjälp man fick från Nazityskland, i form av bland annat transportflygplan, enbart slussades till Francos kommando, hjälpte också att höja honom till upprorets obestridde ledare.
Den socialistiska regimen fick också hjälp, dels från Sovjetunionen som sände vapen, dels från socialistiska rörelser i hela Europa som skickade frivilliga, även från Sverige.
Härnäst, med början i november 1936, försökte rebellerna inta Madrid. Staden låg inte så långt från Toledo. Men här led man ett bakslag. Regeringssidan vann en avvärjningsseger. ”Motstånd ger seger”, sa presidenten. Det var på lång sikt en farlig illusion, ty det internationella läget gynnade nationalisterna, alltså rebellerna, de traditionalistiska generalerna med stöd i katolska kyrkan. Republiken å sin sida ville vinna tid tills antingen en intervention av västmakterna skedde, eller tills en allmäneuropeisk konflikt utbröt. Om västmakterna gav stöd skulle man bli starka och kunna slå ner upproret. Och om ett allmäneuropeiskt krig utbröt skulle Nazityskland inte längre kunna stödja rebellsidan.
Men inget av detta hände. Västmakterna, lika med Frankrike och England, var svaga och ville ha bevarat lugn i Europa. Därför gav man ingen vapenhjälp till republikanerna (och ej heller till rebellsidan). En allmäneuropeisk konferens skulle se till så att ingen intervention skedde. Men Tyskland och Italien, som förvisso deltog i konferensen, bröt mot dess beslut och sände vapenhjälp till Franco. Ty man visste att Frankrike-England inte handgripligen skulle straffa dem för det.
Även Sovjet fortsatte att sända vapen, till republikanerna. Republiken tog även emot militära rådgivare därifrån. Men den framför allt tyska vapenhjälp som rebellerna fick var helt enkelt starkare och bättre. Den tyska Legion Condor, med sina moderna jakt-och bombplan, anses ha varit en krigsavgörande faktor.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
