Så kallad woke i reklambranschen har knappast undgått Nya Tiders läsare, och inte heller delar av den brittiska allmänheten. ”Mycket TV-reklam handlar numera om att, drypande av moralisk rättfärdighet, följa en politiskt korrekt agenda, inte minst när det gäller valet av vem som ska uppträda på skärmen”, skriver författaren, historikern, före detta Labour-politikern och journalisten Leo McKinstry i Daily Mail.
Han pekar vidare på att svarta redan förekom i 37 procent av reklamfilmerna enligt en undersökning år 2019, trots att de även då utgjorde cirka 4 procent av befolkningen. I stället för att försöka rätta till ”obalansen” – som man alltid förväntas göra ifall vita människor är överrepresenterade i något positivt sammanhang – har reklambranschen gjort det värre sedan dess. Nu ingår svarta i 51 procent av reklamfilmerna.
Även andra etniska minoriteter är överrepresenterade. Östasiater utgör bara 1 procent av befolkningen men är med i 11 procent av reklamfilmerna. Sydasiater (indier, pakistanier) utgör 8 procent av befolkningen och är med i 17 procent av reklamfilmerna.
Vissa grupper är däremot kraftigt underrepresenterade, inte minst gamlingar – personer över 70 utgör 13 procent av befolkningen men framträder i endast 2 procent av reklamfilmerna. Och gravida kvinnor endast i 0,1 procent.
McKinstry pekar ut Black Lives Matter-rörelsen, som uppstod efter George Floyds död år 2020, som en orsak till att reklambranschen har ”helt underkastat sig woke-agendan”. Men han pekar också på den progressiva vänsterns utveckling, från att vara fokuserad på ekonomisk jämlikhet till att betona identitetspolitik ”som ett alternativt sätt att sprida rättvisa”. Vilket i sin tur går hand i hand med att vänstern gått från att föra arbetarklassens talan, till att bli en megafon för högskolevänstern – den grupp som dominerar reklambranschen. Enligt en undersökning från branschsajten The Drum år 2021 röstar 68,5 procent av yrkesfolket i reklambranschen på Labour eller Greens och 13,5 procent Liberal Democrats medan bara 12,4 procent stöder Tories eller Reform.
Som sista faktor pekar han ut det faktum att reklambranschen har sitt säte i London, där nästan halva befolkningen har sitt ursprung i Afrika eller Asien. Det är ”inte alls representativt för Storbritannien som helhet – precis som deras reklam”, skriver McKinstry.
Trött på att se dem
En smärre storm bröt ut efter att TalkTV i slutet av oktober sände ett program där allmänheten tilläts ringa in och ställa frågor till Sarah Pochin, en politiker från Reform UK. En inringare klagade då över hur reklambranschen ”demoniserar vita människor” och undrade vad Reform vill göra åt det.
– Reklamen representerar inte hur det här landet faktiskt ser ut. Vita framställs ofta som kriminella eller otillräckliga. Ett antal av mina vänner anser att vi blir diskriminerade på arbetsmarknaden därför att vita framställs som värdelösa eller bara osynliga. Ett finansbolag har förresten en reklam där någon som var påfallande lik Nigel [Farage, partiledare för Reform] framställs som en inkompetent, värdelös och arrogant vit man, sade inringaren.
Sarah Pochin instämde.
– Du har helt rätt. Det gör mig arg när jag ser annonser fulla av svarta, fulla av asiater, sade hon. Hon tillade att reklamen ”inte speglar samhället” och att ”vanliga vita människor” inte finns representerade längre.
– Hur ofta tittar man inte på en reklamfilm och tänker att det inte finns en enda vit person med i den? Jag tror att det beror på alla woke-liberaler som ränner runt i konstvärlden, fortsatte hon.
Pochins kommentarer fördömdes genast av hennes politiska motståndare, inklusive premiärminister Keir Starmer som kallade dem ”chockerande rasism” och sade att det var ”precis den sortens saker som kommer att slita isär vårt land”. Liberaldemokraterna krävde att hon skulle stängas av från Reform UK och beskrev kommentarerna som ”öppet rasistiska”.
Det gör mig arg när jag ser annonser fulla av svarta, fulla av asiater.
– Sarah Pochin, Reform UK
Hennes egen partiledare Nigel Farage sade sig vara ”missnöjd” med hennes kommentarer, men sade sig samtidigt förstå syftet. Pochin tvingades pudla genom ett yttrande där hon sade att hon ”formulerat sig illa” och ”inte haft för avsikt att väcka anstöt”. Men hon citerade också Channel 4:s undersökning som visar att 51 procent av all TV-reklam nu innehåller svarta, och lade till:
– Poängen jag ville göra är att mycket av den brittiska TV-reklamen är DEI-galen och nu inte representerar det brittiska samhället som helhet.
Mycket vill ha mer
Medan McKinstry och Pochin – och i betydligt försiktigare ordalag, till och med vissa systemtidningar som Times – alltså pekar ut woke-agendan som ett problem för reklambranschen, formligen snubblar reklambranschens egna journalister över varandra i sin iver att driva agendan ännu längre. I deras artiklar framställs problemet i stället som att branschen inte är tillräckligt woke.
Branschtidningen Media Leader förklarar exempelvis att om svarta är överrepresenterade, beror det bara på att de ”dominerar populärkulturen” och ”betraktas som sexiga och fashionabla” av de som gör reklamfilmerna. Denna upplysning har de fått av Marcus Ryder, en svart rasaktivist som bland annat gett ut boken Black British Lives Matter och är en förgrundsfigur i flera rasmedvetna sammanhang, men som uttalar sig i egenskap av VD för Film and TV Charity, en välgörenhetsorganisation för människor i reklambranschen.
Det finns dessutom fortfarande problem med ”färgism”, förkunnar Ryder, vilket återigen repeteras av Media Leader. Färgism (colourism) betyder tydligen att man ofta lyfter fram relativt ljushyade afrikaner, och att mörkare afrikaner oftare framställs som män i arbetarklassen.
Och det är fler detaljer som bekymrar både Ryder, hans förkunnare i media, de som ligger bakom själva studien – och även den svarta delen av Storbritanniens befolkning. Studien fann att över 70 procent av de svarta i Storbritannien inte tyckte att 51 procents representation känns tillräckligt, utan att företagen ”borde göra mer för att representera sådana som jag” i reklamens värld.
Allt ska ”representeras”
Studien i sig listar mängder av statistiska upplysningar om hur ofta olika grupper framträder i reklamfilmer: HBTQIA+, svarta, sydasiater, östasiater, handikappade, tjocka (kallade ”plus-size”), gamla och gravida. På en sida återfinns en finfördelning av sex olika hudtoner tillsammans med upplysningar om dessa hudtoners representation.
Vi får veta att 39 procent av kvinnorna i reklamen är under 30 år gamla, mot bara 29 procent av männen. Att det är 54 procents lägre sannolikhet att annonsen handlar om kosmetika eller hygien ifall karaktären är över 50 år gammal. Samt att det saknas adoptiv- och HBTQIA+-familjer och att det är mindre vanligt med ensamföräldrar än med kärnfamiljer. Transor finns inte representerade i reklamen trots att ”ickebinära” utgör 0,5 procent av befolkningen, får vi också veta. ”Trots vissa framsteg med att utvecklas bortom den stereotypa bilden av kärnfamiljen, kvarstår könsnormer”, beklagar sig rapportförfattarna.
Rasblandade familjer har blivit normen i reklamens värld, konstaterar man. Så till den grad att 47 procent av barnen i brittiska reklamfilmer är av blandad härkomst, medan 13 procent är svarta – och 12 procent vita. Det som framställs som ett problem är dock att vita fortfarande utgör 61 procent av de vuxna som ingår i reklamvärldens familjer – oftast alltså i en blandad konstellation med en svart, asiatisk eller rasblandad partner.
På vissa punkter är det svårt att greppa vad rapportförfattarna är ute efter. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – som autism eller ADHD – utgör 15–20 procent av befolkningen i Storbritannien, men bara 0,3 procent av de som framträder i reklamfilmer, förklarar man. Hur man dragit den slutsatsen, med tanke på att de flesta med sådana diagnoser ser ut som vem som helst, framgår inte. Det ges däremot en del instruktioner, om än motsägelsefulla, för hur sådana människor ska framställas.
Intressant nog var Sarah Pochins fråga – hur många reklamfilmer som helt saknar vita karaktärer – en som undersökningen inte försökte besvara.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
