Folksagor och sägner har alltid omhuldats i detta land. Svenska författare har alltid levat nära den gammaldags berättarstilen. De har alltid lockats av det hedniska och sagoaktiga draget där suset från de stora skogarna tar läsaren med på en resa. Heidenstam och Lagerlöf uppdaterade på sin tid denna litteraturform och i vår tid, med Tolkiens trilogi som symbolhändelse, gavs den svenska sagogenren ytterligare impulser i form av ”fantasy”.
Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta (1973) var det första exemplet på det. Sedan dess har det kommit en hel del svensk och nordisk fantasy, sådan ämnad för barn och ungdom, som Lindgrens bok, och sådan av mer vuxet slag. Det mest glädjande nytillskottet i genren är Juha Snellmans Slavarnas tidsålder (Logik förlag, 2016). Författaren har finländsk bakgrund och det märks i denna bok som är klart färgad av östliga stämningar, med fläktar av Kalevala och ”de karelska urmarkerna med sina sejdare och trollmän”. Det vill säga, här kan man inte som annars ofta i fantasyn se direkt påverkan från Tolkien utan här är det något annat, en i sammanhanget unik mix av myterna från den tusenmila tajgan i öster.
Den figur som blir läsarens ingång till denna fantasivärld är en så kallad ”människobock”, en tvåbent varelse med bockfötter, mänsklig överkropp och bockhuvud. Han heter Kekri. Kekri ger sig ut på ett sökande efter en försvunnen blind flicka, vilket omsider leder till nya bekantskaper och nya sökanden.
Persongalleriet är brett och minnesvärda är bland andra den ”germanske” Olaf Njordson och den ”finske” Pera, vilkas särdrag är fint tecknade. Världen där detta utspelas påminner vagt om den värld vi känner, Gamla Världen / Eurasien, med en landmassa med hav i väster och öster, hårdföra kulturer i norr och mer utvecklad civilisation och städer i syd. Namn som Nordland, Västport, Ostport och Aureus Aquila antyder en genomtänkt sagogeografi. Det är helt fiktivt, men har ändå en tillräckligt igenkännbar karaktär för att man ska kunna relatera till det. Det är inga konstigheter som staplas på varandra, som i en del annan fantasy.
Vidare så är Snellmans roman en utpräglat nordisk fantasy där livet bland skog, myr och berg naturligt målas upp, dock med många egenartade inslag av magisk-fantastisk typ som gör skäl för etiketten ”fantasy”. Det är med andra ord inte bara vardagsskildring i påhittade länder, som fantasy ibland också kan hänfalla till.
Glädjande för en högerradikal läsare så tar Slavarnas tidsålder även ett kritiskt grepp på tillvaron. Människan sägs vara slav under materialism och omedveten livsföring; detta är den tid, den ”slavarnas tidsålder” som romanen mytologiserar. Detta predikas i romanen på osökt vis – som här, när shamanen Suviuni lägger ut texten för Kekri och de andra om läget i världen:
”[Dagens människor] blir förförda av onda krafter som bär mäktiga falska gudaansikten. Vinner människan över dessa frestelser kommer hans egna gudar tillbaka och naturens balans är återvunnen, och en ny upplyst människa är född. Kampen till det måste han dock strida ensam, och belöningen är gammalt och nytt. Gammalt genom återförening med naturen, förfäderna och de gamla gudarna. Nytt genom en ny stark insikt om sin egen plats och om sina möjligheter i moder jords famn, och förstärkt insikt om varför undran om livets mening förblir gäckande och obesvarad medan livet fortgår. Människan kommer att genomgå en för oss ofattbar prövning men jag har, som jag redan sagt, en tilltro till att människan kommer att klara det.”
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
