Sverige har i Försvarets Forskningsanstalt (FRA) en effektiv spion- och kontrollorganisation, som åtminstone för mig länge varit helt okänd. Men vi som år 2006 var medlemmar i Publicistklubben och deltog i eftervalsdebatten med Jan Guillou som ordförande väcktes plötsligt till liv – efter en halvljummen debatt – av en ung ekonomijournalist, minns dessvärre inte hans namn, som informerade oss om FRA och att alla etablerade medier i Sverige har en person som skall ansvara inför organisationen, att inget ”olämpligt” förmedlas till folket. Självcensuren är ett säkert kort! Vem vill inte behålla jobbet? Och vad som förtigs, förljugs och förändras, det har vi nog lite till mans fått klart för oss genom egna erfarenheter. Denna för oss enorma nyhet debatterades inte i svensk press.
Sveriges nuvarande trauma, invandringen med alla dess ekonomiska effekter och dithörande brottslighet, presenteras så snällt och skonsamt, som bara en projektanställd eller pragmatisk journalist kan låna sig till. Politiker och kungligheter lever i en skyddad verkstad, men än så länge kan vi försjunka i nätet och hitta sanningen i dyngan.
Efter 30 år som medlem i Publicistklubben och efter att ha hört ordförande Ulrika Knutsson tysta eller förminska medlemmar, fick jag nog. Nu har jag avsagt mig prenumerationen på Svenska Dagbladet, som funnits i familjen sedan tidningen kom till för mer än hundra år sedan. Den alltmer försiktigt tassande journalistiken, snuttifieringen och de välanpassade ledarkommentarerna fick allt svårare att passa ihop med morgonkaffet. Men steget bort från den invanda nyhetskällan tvingades fram, när Tove Anna Helena Soo Hee Jensdotter Lifvendal (numera gift Erixon) av Schibstedkoncernen utsågs till politisk chefredaktör.
Vad ville tidningsägarna med denna utnämning? Peka ut färdriktningen med hela handen! Bort med de stilfulla konservativa skorna och fram med mjukistofflorna, töjbara och självgående i rätt riktning. Fru Lifvendals liberalism och omtanke om mänskligheten känner inga gränser:
”För mig är idén om människors fria rörlighet en konsekvens av betraktelsesättet att varje människa är född fri.” (Tidningen Resumé 12 september) Uttalandet är förstås på alla sätt korrekt i tidningsvärlden, men en tung floskel i verklighetens värld. Men denna människa som är född fri, är inte fri att tänka som hon vill. Det finns gränser och dessa skall påtalas!
”Jag tycker det är genant att SD har lyckats få ett så pass stort stöd för sin enögda inställning, men det viktiga är ju att andra politiker och aktörer inte accepterar deras världsbild.” (Lifvendal i Resumé)
Så nu vet vi – fria människor – vad som är rätt och riktigt och vad vi kan vänta oss av SvD:s ledarsidor.
I det stora landet Tyskland med 80 miljoner invånare i 16 delstater har tidningsvärlden ett helt annat anseende än i Sverige. Jag lever en del av min tid i detta land och kan berätta att här är mediecensuren knappt märkbar. Nyheter serveras fullt ut, till exempel med namn och bild när det är aktuellt. TV-debatterna är ofta intellektuella höjdpunkter, där deltagarna har stor integritet, uttrycker sig väl och vet vad de talar om. Dessutom är artigheten påfallande.
En fri svensk journalistik utan bakbundna händer och kontrollerade hjärnor – vågar vi drömma om en sådan?
