I nio månader hade de varit på väg från Dagö i Estland till ett nytt liv vid floden Dnjeprs strand i Ukraina. Den 20 augusti 1781 hade 967 svenskar inlett den långa vandringen på 200 mil. Bakgrunden var en konflikt hemma på Dagö mellan en svensk godsägare och en stor grupp svenskättlingar där.
Godsägaren Karl Magnus Stenbock ville bli av med de fria och nackstyva svenskarna och fick den ryska kejsarinnan Katarina II att utfärda en ukas (påbud) som tvingade svenskarna att lämna Dagö. Svenskarna fick ett markområde på 13 000 hektar vid Dnjepr, i ett nyligen erövrat område som kallades Nya Ryssland.
Män, kvinnor och barn fick ge sig iväg på den långa vandringen. Med sig hade de 330 hästar och vagnar och 260 oxkärror. I november hade de nått byn Resjetilovka i Ukraina. De blev tvungna att ordna med ett vinterläger och stannade där i fyra månader tills våren kom. Tyvärr drabbades lägret av smittkoppor och andra sjukdomar i kombination med sträng kyla. Nästan hälften av flyktingarna, främst barn och gamla, dog i lägret. I början på maj 1782 kom de överlevande 535 slutligen fram till Dnjeprs strand. De hade blivit utlovade hus, men de fann bara ödemark.
Svenskbyborna fick börja från noll och bygga hus, röja och odla upp marken. Det gick heller inte så bra för dem eftersom många inte var bönder utan fiskare. Fisket i Dnjepr tycks inte ha varit tillräckligt bra för att försörja dem. Svenskarna led hårt under den kommande vintern och i mars året därpå var endast 135 personer kvar i livet.
Svenskarna på Dagö hade en lång historia bakom sig. Redan i slutet av 1200-talet bosatte sig svenskar på Dagö. Möjligen kom folk från Gotland dit redan på 500-talet. År 1563 lade Sverige beslag på Dagö, som varit i Tyska Orderns ägo sedan 1200-talet, och kom att tillhöra Sverige fram till 1721. Då erövrade Ryssland ön, som då hade cirka 2 000 svenska invånare. Det var alltså ungefär hälften av den svenska befolkningen som deporterades till Ukraina 1781.
Svenskbyborna talade en ålderdomlig svenska, från tiden på Dagö. De hade med sig sin speciella kultur vad gällde sång och musik, namnskick, fester, vigseltraditioner och sin lutherska tro. Trots alla svårigheter – men med något stöd från furst Potemkin – förmådde svenskarna att bygga och utveckla sin by, som heter Galsvänskbi eller Gammölsvänskbi.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
