”Det är en bra överenskommelse. Den är bra för Sverige, för EU” sade EU-minister Hans Dahlgren till Sveriges Radio efter att uppgörelsen blev klar.
Så sent som i februari i år hade han emellertid dömt ut den föreslagna avgiftshöjningen med orden: ”Det här är inte bra för Sverige” och tillagt att det var ”oacceptabelt”.
Precis före det utdragna mötet i Bryssel, vidhöll han på regeringens hemsida att Sveriges linje var en helt annan, där avgiften skulle hållas nere och där hela stödpaketet till medlemsländerna skulle ges som lån, inte som bidrag.
– För Sverige är det prioriterat att EU:s budget inte blir för stor, så att vi kan landa i en rimlig svensk avgift. Sverige är en av de största nettobetalarna i EU och det är rätt eftersom vi hör till de rikaste länderna. Men vår avgift kan inte bli hur hög som helst.
– Vad gäller återhämtningsplanen är det viktigt att de pengar som EU skall låna upp förmedlas i form av lån och inte bidrag. På så sätt tror vi att stödet kommer att bli mer effektivt. Och så undviker man att tvinga kommande generationer att stå för återbetalningen i form av ännu högre EU-avgifter.
Sverige övergav sin linje
Men i förhandlingarna övergav Sverige båda ståndpunkterna.
Sverige tillhörde en ensemble av fyra länder med relativt liten storlek i EU-sammanhang (utöver Sverige även Österrike, Nederländerna och Danmark), som i medierna betecknats som de ”sparsamma fyra”. De ville från början att hela paketet skulle ges ut som lån, och inget som bidrag, men samtliga länder vek ner sig när förhandlingarna i Bryssel drog ut på tiden. Till sitt försvar säger den svenska regeringen att bidragen egentligen skulle ha varit 500 miljarder i det initiala förslaget, något som nu alltså minskade till 390 miljarder euro. Resterande 360 miljarder euro i paketet lånas ut från EU till medlemsländerna.
Paketet är kontroversiellt. Finansieringen av de 750 miljarder euro som behövs, tas upp helt och hållet som lån på den internationella kapitalmarknaden. Lånen innebär stora räntekostnader för unionen och skuldsätter framtida generationer. Lånen skall tas upp gemensamt av EU som union, och återbetalas gemensamt, från och med 2028 och fram till och med 2058 – om 38 år. Tanken är att EU, inför återbetalningen av lånen, ska ha drivit in sina egna interna lån från de EU-länder som fått mest. Italien, Spanien och Polen är de tre EU-länder som kommer att få störst lån av unionen – lån som alltså ska återbetalas först till EU, och därefter från EU till externa kreditgivare.
Eftersom de 750 miljarder som EU lånat upp, till stor del delas ut som bidrag (390 miljarder), krävs i vilket fall som helst att EU får in nya inkomster för att ha råd med återbetalningen.
Därför kräver EU nu inte bara höjda medlemsavgifter utan även införandet av flera nya EU-skatter:
”Man enades om en ny plastavgift som ska införas under 2021. Samma år förväntas kommissionen lägga fram ett förslag om en åtgärd för koldioxidjustering och en digital skatt, som båda kommer att införas i slutet av 2022. Andra nya resurser, t.ex. en skatt på finansiella transaktioner, kan också komma på tal”, skriver Europeiska Unionens råd (EU-toppmötet) på sin hemsida.
Sveriges regering uttalade sig nyligen, genom Hans Dahlgren, kritiskt mot att ge EU beskattningsrätt, men ser ut att bli överkörda även på den punkten.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
