Sveriges hemliga förbindelser med NATO

Den dolda alliansen; Sve­riges hemliga NATO-förbindelser är den bästa och de facto den enda resumé över Sve­riges relationer med och till Nordatlantiska fördragsorganisationen. Mikael Holmström ägnade åtta år till att samla fakta genom arkivforskning, källstudier, samt intervjuer med diplomater och militärer, såväl svenska som utländ­ska. Man bör beakta att efter andra världskrigets slut, när Sverige styr­des av socialdemokrater, fanns två mäktiga försvarsorganisationer: NATO och Warszawapakten. Den enda punkten där dessa två hade ge­mensam gräns var mellan Norge och Sovjetunionen i Nordkalotten. I dag vet knappast någon gymnasist var Nordkalotten ligger.

Bokens inledande kapitel heter ”Vad svenska folket fick veta” och avslöjar de socialdemokratiska re­geringarnas dubbla budskap. Under valrörelsen 1976 försvarade stats­minister Olof Palme den svenska neutralitets-och säkerhetspolitiken. Enligt honom skulle varje social­demokratisk regering ”obrottsligt slå vakt om en fast och konsekvent svensk neutralitetspolitik till värn för vårt oberoende”. Holmström citerar även den tongivande social­demokraten Pierre Schori som i ett uttalande sagt: ”Neutraliteten är fast som den svenska graniten”.

Efter Berlinmurens fall försäkrade Ingvar Carlssons regering att neutra­liteten låg fast. Det vill säga: ”Grun­den för svensk säkerhetspolitik är en fast och konsekvent neutralitetspoli­tik som stöds av ett starkt och allsi­digt totalförsvar”. År 1994 gick Sve­rige med i NATO:s Partnerskap för fred och när FN-insatsen i Bosnien i december 1994 togs över av NATO ställdes den svenska truppen direkt under NATO-befäl. Således ersattes neutraliteten av militär alliansfrihet. Och år 2009, med riksdagens stöd, kom en solidaritetsförklaring om att Sverige ska ha ”förmåga att ta emot och ge militärt stöd”.

Holmström summerar allt detta med följande mening: ”Därmed de­klarerades för första gången öppet en försvarspolitik i krig som i själva verket förberetts i det fördolda i fem­tio års tid.”