Sverker mot Erik i sommarkvällen – Slaget vid Gestilren 17-18 juli år 1210

I vägkorsningen i Varv, några kilometer söder om kyrkbyn Kungslena i Tidaholms kommun, står den höga minnesstenen som restes 1910. Sjuhundra år tidigare ägde det stora slaget mellan Sverker d.y. och Erik Knutsson rum just där – åtminstone enligt traditionen. Det finns nämligen inga arkeologiska fynd som kan bevisa att Gestilren verkligen låg där, men traditionen är inte desto mindre stark och på den här platsen tros den erikska hären ha besegrat den sverkerska.

Dessa mäns respektive ätter hade länge utkämpat blodiga strider mot varandra och följaktligen utbröt inbördeskrig i Sverige. Sverkrarna härstammade från Sverker d.ä. från Östergötland. Det är oklart vem Sverkers far var, men enligt en teori var han sonson till Blot-Sven och ska då ha varit kusin till erikarnas stamfader Erik den helige. Om dessa två ätter kan man läsa följande i Äldre Västgötalagen: ”Västergötland höll på Eriks ätt, som ärvt den stenkilska västgötaättens jordar, medan folket i Östergötland höll på Sverkers ätt, som där hade rikedom och makt.” Dock var den erikska ätten uppländsk och hade därför sannolikt även stort stöd i det landskapet.

Minnesstenen som restes 1910 till 700-års minnet av slaget vid Gestilren. Många stormän ska ha stupat på denna plats, bland dem Sverker den yngre.

En blodig bakgrundshistoria

För att kunna förstå och förklara varför detta, för den sverkerska ätten, förödande slag utbröt den där julidagen för 806 år sedan måste man gå tillbaka cirka 50 år i tiden. År 1160 hade Erik den helige, Sveriges nationalhelgon, dräpts utanför Helga trefaldighets kyrka i Uppsala av den danske prinsen Magnus Henriksson, vilket vi skildrade i NyT v.16/2016. Dansken blev därigenom kung över Sverige, men lyckan blev kortvarig. Redan året därpå besegrades han i slaget vid Örebro av Sverker d.ä:s son Karl Sverkersson, och dödades. Karl kallade sig därefter för svearnas och götarnas konung, och hann uträtta en hel del under sin korta tid på tronen. Bevarade påvebrev visar att Sverige på Karls önskemål fick sin första ärkebiskop, Alvastermunken Stefan. Han blev dock själv överfallen och dödad på Visingsö 1161 av Erik den heliges son Knut Eriksson, som därmed ville ta över kronan.

Erik Knutsson överlevde slaget vid Älgarås 1205 och besegrade Sverker d.y. två gånger: första gången vid Lena 1208 och andra gången vid Gestilren 1210.

Maktkampen mellan sverkrarna och erikarna ska ha pågått redan före 1167, men då hade kampen inte varit väpnad och ätternas respektive medlemmar hade inte dödat varandra. På så sätt blev mordet på kung Karl Sverkersson en vändpunkt och dennes två yngre bröder Burislev och Kol blev kungar i Östergötland. De vägrade acceptera Knut Erikssons anspråk på ställningen som kung av hela Sverige, men deras tid som makthavare blev kort och blodig. Burislev ska ha stupat 1169 i slaget vid Bjälbo, som var det allra första stora slaget mellan sverkrarna och erikarna. När det gäller Kol går uppgifterna isär, enligt en kungalängd från 1300-talet ska han ha dött vid Bjälbo, men en annan källa anger att en person vid namn Kol vigdes till biskop i Linköping 1170. Vad som är säkert är att Knut Eriksson till slut lyckades bli kung av hela Sverige år 1173.

Under Knuts regeringstid skaffade sig den politiskt begåvade jarlen Birger Brosa av Bjälboätten en mycket stark position, då kungen själv inte var en framstående ledare. Då arvkungadöme inte skulle införas förrän med Gustaf Vasa år 1544 blev det så att när Knut dog en naturlig död 1196 utnämnde Birger Brosa den mördade Karl Sverkerssons son Sverker d.y. till kung. Samtidigt såg han till att stärka Bjälboättens ställning ytterligare genom att låta sin dotter Ingegerd gifta sig med Sverker. Erikarna accepterade först Sverker som kung av anledningen att de hade fått löfte om att efterträda honom, men när kungen bröt löftet genom att istället utnämna sin son Johan till tronföljare blossade inbördeskriget åter upp och 1205 ägde slaget vid Älgarås rum. Erikarna led ett stort nederlag vid det slaget och tre av Knut Erikssons fyra söner stupade. Den äldste sonen, Erik Knutsson, överlevde och utmanade Sverker på nytt tre år senare i slaget vid Lena. Sverker besegrades och tvingades fly till Danmark medan Erik övertog tronen.

Slaget vid Gestilren: ett slut och en fortsättning

Alvastra kloster. Här begravdes Sverker d.y. efter slaget vid Gestilren.

I juli 1210 återvände Sverker till Sverige med en stor dansk här för att återta tronen. Erik, som nu slagit sig ihop med Bjälboätten, mötte honom med sin här vid Gestilren. Slaget blev förödande för sverkrarna och framåt natten var marken täckt av lik. Ett av dessa lik var Sverker d.y:s. Han begravdes i Alvastra kloster, där hans far Karl Sverkersson redan låg. Erik säkrade sin plats på tronen ytterligare genom att gifta sig med den danske kungens syster och lät kröna sig i november samma år, vilket gör honom till den tidigaste kungen i Sveriges historia som man med säkerhet vet blev krönt.

Slaget vid Gestilren innebar att inbördeskriget tog slut, men själva maktkampen fortsatte och ebbade inte ut förrän Sverker d.y:s son Johan, som övertagit tronen efter att Erik Knutsson dött i tuberkulos 1216, dog ogift och barnlös vid 21 års ålder 1222. Därmed dog den sverkerska ätten ut på manssidan, men på kvinnosidan levde den vidare. Gustaf Vasa var ättling till Sverker d.y:s dotter Helena.

Även den erikska ätten utslocknade på manssidan när Eriks barnlöse son Erik läspe och halte dog 1250. På kvinnosidan levde den också vidare genom Eriks dotter Ingeborgs giftermål med Birger Jarl.