Ta hit dem, släpp in dem, försörj dem!

Vad är det då politikerna ogillar? Svaret är tredelat. Det första och bästa med demokratin är inte att de mest kompetenta ledarna blir valda – så är det nämligen långt ifrån alltid. Det bästa är att folket kan göra sig av med dem, antingen beroende på att de gör ett dåligt jobb eller därför att maktinnehavet korrumperat dem. Churchill fick sparken flera gånger under sitt långa liv, vilket han knappast uppskattade. Det må vara att han vid sidan av Shakespeare är den mest berömde och hyllade britten. Ganska omgående efter andra världskrigets slut tvingades han avgå som premiärminister.

Det andra delsvaret handlar också om folkets makt över politikerna. Många av västvärldens politiska partier är att likna vid sekter, från kulisserna styrda av den globala maktelit som i sin tur hålls om ryggen av de stora bankerna. Världens maktcentrum ligger på Nedre Manhattan, på Wall Street. Politikerna tjusas av dessa Mammons skyddslingar och glömmer vilka som står för fiolerna. De säger att globalism är det som gäller och att nationalism är fult, trots att det inte finns någon fungerande demokrati utanför nationen. När de öppnar Europas länder för massinvandring har de mage att påstå att det är positivt. Argumenten skiftar.

Det enda som består är ohederligheten. De kan påstå att det är ekonomiskt fördelaktigt, att det är demografiskt nödvändigt, att nykomlingarna ska ta hand om oss när vi blir gamla, att vi har en skuld att betala sedan kolonialismens dagar, att nationens medborgare måste ta ett humanitärt ansvar för flyktingar någon helt annanstans på jordklotet. Resultatet blir så gott som alltid detsamma: ta hit dem, släpp in dem, försörj dem! När politikerna blir alltför världsfrånvända, alltför prisnosiga och tappar kontakten med vanliga människors vardag, så bort med dem!