Tal av utrikesminister Marco Rubio vid säkerhetskonferensen i München

Tack så mycket. Vi samlas här idag som medlemmar i en historisk allians – en allians som räddade och förändrade världen. När den här konferensen startade 1963 skedde det i en nation – faktiskt på en kontinent – som var djupt splittrad. Linjen mellan kommunism och frihet löpte genom Tysklands hjärta. De första taggtrådsstängslen vid Berlinmuren hade rests bara två år tidigare.

Och bara månader före den första konferensen, innan våra föregångare möttes här i München för första gången, hade Kubakrisen fört världen till randen av nukleär förintelse. Samtidigt som andra världskriget fortfarande brann färskt i minnet hos både amerikaner och européer, stirrade vi in i pipan på en ny global katastrof – en med potential för en ny sorts förstörelse, mer apokalyptisk och slutgiltig än något annat i mänsklighetens historia.

Vid tiden för det första mötet var den sovjetiska kommunismen på frammarsch. Tusentals år av västerländsk civilisation låg i vågskålen. Då var segern långt ifrån säker. Men vi drevs av ett gemensamt syfte. Vi förenades inte bara av vad vi kämpade mot; vi förenades av vad vi kämpade för. Och tillsammans segrade Europa och Amerika, och en kontinent återuppbyggdes. Våra folk blomstrade. Med tiden återförenades öst- och västblocken. En civilisation blev återigen hel.

Den ökända mur som klyvt denna nation i två föll, och med den föll ett ondskans imperium. Öst och väst blev återigen ett. Men euforin över denna triumf ledde oss in i en farlig villfarelse: Att vi hade nått ”historiens slut”; att varje nation nu skulle bli en liberal demokrati; att banden som skapades av enbart handel och kommers nu skulle ersätta nationalstaten; att den ”regelbaserade globala ordningen” – en överanvänd term – skulle ersätta det nationella intresset; och att vi nu skulle leva i en värld utan gränser där alla blev världsmedborgare.

Detta var en dåraktig idé som ignorerade både den mänskliga naturen och lärdomarna från över 5 000 år av nedtecknad mänsklig historia. Och det har stått oss dyrt. I denna villfarelse anslöt vi oss till en dogmatisk vision om fri och oreglerad handel, samtidigt som vissa nationer skyddade sina egna ekonomier och subventionerade sina företag för att systematiskt undergräva våra – vilket stängde våra fabriker, avindustrialiserade stora delar av våra samhällen, skickade miljontals jobb inom arbetar- och medelklassen utomlands och gav kontrollen över våra kritiska försörjningskedjor till både motståndare och rivaler.

Vi outsourcade alltmer vår suveränitet till internationella institutioner, medan många nationer investerade i massiva välfärdsstater på bekostnad av förmågan att försvara sig själva. Detta skedde samtidigt som andra länder har investerat i den snabbaste militära upprustningen i mänsklighetens historia och inte har tvekat att använda hård makt för att driva sina egna intressen. För att blidka en klimatkult har vi påtvingat oss själva en energipolitik som utarmar våra folk, medan våra konkurrenter exploaterar olja, kol och naturgas – inte bara för att driva sina ekonomier, utan för att använda som påtryckningsmedel mot oss.

Och i strävan efter en värld utan gränser öppnade vi våra dörrar för en aldrig tidigare skådad våg av massinvandring som hotar sammanhållningen i våra samhällen, kontinuiteten i vår kultur och våra folks framtid. Vi gjorde dessa misstag tillsammans, och nu är vi tillsammans skyldiga våra medborgare att se sanningen i vitögat och gå vidare för att återuppbygga.

Under president Trump kommer USA återigen att ta sig an uppgiften att förnya och återställa, drivet av en vision om en framtid lika stolt, suverän och livskraftig som vår civilisations förflutna. Och även om vi är beredda att göra detta ensamma om så krävs, föredrar vi och hoppas göra det tillsammans med er, våra vänner här i Europa.

USA och Europa hör ihop. Amerika grundades för 250 år sedan, men rötterna började här på denna kontinent långt dessförinnan. De som bosatte sig i och byggde den nation där jag föddes anlände till våra kuster bärandes på minnen, traditioner och den kristna tron från sina förfäder som ett heligt arv – en obrytbar länk mellan den gamla världen och den nya.

Vi är del av en och samma civilisation – den västerländska civilisationen. Vi är bundna till varandra genom de djupaste band nationer kan dela, smidda genom århundraden av gemensam historia, kristen tro, kultur, arv, språk, härkomst och de uppoffringar våra förfäder gjorde tillsammans för den gemensamma civilisation som vi har ärvt.

Det är därför vi amerikaner ibland kan framstå som lite väl direkta och angelägna i våra råd. Det är därför president Trump kräver seriositet och ömsesidighet från våra vänner här i Europa. Anledningen, mina vänner, är att vi verkligen bryr oss. Vi är verkligen angelägna om er framtid och vår. Och om vi ibland är oeniga, så kommer våra meningsskiljaktigheter ur en djup oro över ett Europa som vi är förbundna med – inte bara ekonomiskt, inte bara militärt. Vi är andligen förbundna, och kulturellt förbundna. Vi vill att Europa ska vara starkt. Vi anser att Europa måste överleva, eftersom förra århundradets två stora krig fungerar som en ständig påminnelse om att vårt öde i slutändan är, och alltid kommer att vara, sammanflätat med ert. För vi vet – (applåder) – vi vet att Europas öde aldrig kommer att sakna relevans för vårt eget.

Nationell säkerhet, som denna konferens till stor del handlar om, är inte bara en serie tekniska frågor – hur mycket vi lägger på försvar eller var vi placerar resurserna. Det är viktiga frågor, absolut. Men de är inte de mest grundläggande. Den grundläggande frågan vi måste besvara först är exakt vad det är vi försvarar, för arméer strider inte för abstraktioner. Arméer strider för ett folk; arméer strider för en nation. Arméer strider för ett levnadssätt. Och det är vad vi försvarar: en storslagen civilisation som har all anledning att vara stolt över sin historia, trygg i sin framtid, och som syftar till att alltid vara herre över sitt eget ekonomiska och politiska öde.

Det var här i Europa som de idéer som sådde frihetens frön och förändrade världen föddes. Det var här i Europa som världen gavs rättsstaten, universiteten och den vetenskapliga revolutionen. Det var denna kontinent som frambringade genier som Mozart och Beethoven, Dante och Shakespeare, Michelangelo och Da Vinci, Beatles och Rolling Stones. Och det är här som Sixtinska kapellets valv och Kölnerdomens spiror inte bara vittnar om vår historiska storhet eller en tro på Gud som inspirerade dessa underverk. De förebådar de under som väntar oss i framtiden. Men bara om vi står för vårt arv utan ursäkter och är stolta över detta gemensamma arv kan vi tillsammans påbörja arbetet med att forma vår ekonomiska och politiska framtid.

Avindustrialiseringen var inte oundviklig. Den var ett medvetet politiskt val, ett flera decennier långt ekonomiskt projekt som berövade våra nationer deras välstånd, deras produktionskapacitet och deras oberoende. Och förlusten av suveränitet över våra försörjningskedjor var inte ett resultat av ett välmående globalt handelssystem. Det var dårskap. Det var en dåraktig men frivillig transformation av vår ekonomi som lämnade oss beroende av andra för våra behov och farligt sårbara för kriser.

Massinvandringen är inte, och var aldrig, något marginellt problem av ringa betydelse. Det var och är fortfarande en kris som transformerar och destabiliserar samhällen över hela västvärlden. Tillsammans kan vi återindustrialisera våra ekonomier och återuppbygga vår förmåga att försvara våra folk. Men arbetet i denna nya allians bör inte endast fokusera på militärt samarbete och att återta gamla industrier. Det bör också fokusera på att tillsammans främja våra ömsesidiga intressen i nya gränstrakter – att frigöra vår uppfinningsrikedom, vår kreativitet och den dynamiska anda som krävs för att bygga ett nytt västerländskt århundrade. Kommersiella rymdresor och banbrytande artificiell intelligens; industriell automation och flexibel tillverkning; skapandet av en västerländsk försörjningskedja för kritiska mineraler som inte är sårbar för utpressning från andra makter; och en gemensam ansträngning för att konkurrera om marknadsandelar i den globala söderns ekonomier. Tillsammans kan vi inte bara ta tillbaka kontrollen över våra egna industrier och försörjningskedjor – vi kan blomstra inom de områden som kommer att definiera det 21:a århundradet.

Men vi måste också få kontroll över våra nationella gränser. Att kontrollera vilka och hur många människor som kommer in i våra länder är inte ett uttryck för främlingsfientlighet. Det är inte hat. Det är en fundamental akt av nationell suveränitet. Att misslyckas med detta är inte bara ett svek mot en av våra mest grundläggande plikter mot vårt folk. Det är ett akut hot mot våra samhällens sammanhållande kitt och mot vår civilisations överlevnad.

Slutligen kan vi inte längre sätta den så kallade globala ordningen över våra folks och nationers vitala intressen. Vi behöver inte överge det internationella samarbetssystem vi själva skapade, och vi behöver inte montera ner den gamla ordningens globala institutioner som vi byggt tillsammans. Men dessa måste reformeras. De måste byggas om.

Till exempel har FN fortfarande en enorm potential att vara ett verktyg för det goda i världen. Men vi kan inte ignorera att organisationen idag, i de mest angelägna frågorna, saknar svar och i praktiken inte har gjort någon skillnad. Man kunde inte lösa kriget i Gaza. I stället var det amerikanskt ledarskap som befriade fångar från barbarer och åstadkom en bräcklig vapenvila. Man har inte löst kriget i Ukraina. Det krävdes amerikanskt ledarskap och partnerskap med många av länderna här idag för att ens få de två sidorna till förhandlingsbordet i sökandet efter en ännu svårfångad fred.

FN var maktlöst när det gällde att begränsa kärnkraftsprogrammet för radikala shiamuslimska präster i Teheran. Det krävdes 14 precisionsbomber från amerikanska B-2-plan. Och det var oförmöget att hantera hotet mot vår säkerhet från en narkoterroristisk diktator i Venezuela. I stället krävdes amerikanska specialförband för att ställa denne brottsling inför rättvisan.

I en perfekt värld skulle alla dessa problem och fler därtill lösas av diplomater och skarpt formulerade resolutioner. Men vi lever inte i en perfekt värld, och vi kan inte fortsätta tillåta dem som öppet hotar våra medborgare och äventyrar global stabilitet att gömma sig bakom abstraktioner i internationell rätt som de själva rutinmässigt bryter mot.

Detta är den väg som president Trump och USA har slagit in på. Det är den väg vi ber er här i Europa att göra oss sällskap på. Det är en väg vi har vandrat tillsammans förut och hoppas få vandra tillsammans igen. Under fem århundraden, fram till slutet av andra världskriget, expanderade västvärlden – missionärer, pilgrimer, soldater och upptäcktsresande strömmade ut från dess kuster för att korsa hav, bosätta nya kontinenter och bygga stora imperier över hela jordklotet.

Men 1945, för första gången sedan Columbus tid, drog västvärlden sig samman. Europa låg i ruiner. Ena hälften levde bakom en järnridå och resten såg ut att snart följa efter. De stora västerländska imperierna hade gått in i en slutgiltig nedgång, påskyndad av gudlösa kommunistiska revolutioner och antikoloniala uppror som skulle förvandla världen och svepa den röda hammaren och skäran över stora delar av kartan under åren som följde.

Mot den bakgrunden började många då, precis som nu, tro att västvärldens dominans var över och att vår framtid var ödesbestämd att bli ett svagt eko av vårt förflutna. Men tillsammans insåg våra föregångare att nedgång är ett val – och det var ett val de vägrade att göra. Detta är vad vi gjorde tillsammans en gång förut, och detta är vad president Trump och USA vill göra igen nu, tillsammans med er.

Och det är därför vi inte vill att våra allierade ska vara svaga, för det gör oss svagare. Vi vill ha allierade som kan försvara sig själva så att ingen motståndare någonsin frestas att pröva vår kollektiva styrka. Det är därför vi inte vill att våra allierade ska fjättras av skuld och skam. Vi vill ha allierade som är stolta över sin kultur och sitt arv, som förstår att vi är arvtagare till samma storslagna och ädla civilisation, och som, tillsammans med oss, är villiga och kapabla att försvara den.

Och det är därför vi inte vill att allierade ska rationalisera ett trasigt status quo i stället för att inse vad som krävs för att fixa det. Vi i Amerika har inget intresse av att vara artiga och ordningsamma förvaltare av västvärldens kontrollerade nedgång. Vi söker inte separation, utan att återvitalisera en gammal vänskap och förnya den främsta civilisationen i mänsklighetens historia. Vad vi vill ha är en pånyttfödd allians som inser att det som plågat våra samhällen inte bara är en uppsättning dåliga politiska beslut, utan att vi blivit sjuka av hopplöshet och självbelåten trygghet. Den allians vi vill ha är en som inte är paralyserad av rädsla – rädsla för klimatförändringar, rädsla för krig, rädsla för teknologi. I stället vill vi ha en allians som modigt rusar in i framtiden. Den enda rädsla vi har är rädslan för skammen att inte lämna våra nationer stoltare, starkare och rikare till våra barn.

En allians redo att försvara våra folk, skydda våra intressen och bevara den handlingsfrihet som tillåter oss att forma vårt eget öde – inte en som existerar för att driva en global välfärdsstat och sona för tidigare generationers påstådda synder. En allians som inte tillåter att dess makt outsourcas, begränsas eller underordnas system bortom dess kontroll; en som inte är beroende av andra för sitt nationella livs nödvändigheter; och en som inte upprätthåller den artiga föreställningen att vårt levnadssätt bara är ett bland många och ber om lov innan den agerar. Och framför allt, en allians baserad på insikten att vi, västvärlden, har ärvt något unikt, särpräglat och oersättligt tillsammans. Detta är trots allt själva fundamentet för det transatlantiska bandet.

Genom att agera tillsammans på detta sätt kommer vi inte bara att återfå en sund utrikespolitik. Det kommer att återge oss en tydligare självbild. Det kommer att återställa vår plats i världen, och därigenom avvisa och avskräcka de krafter som vill utradera vår civilisation och som idag hotar både Amerika och Europa.

Så i en tid då rubriker förkunnar slutet på den transatlantiska eran, låt det vara känt och tydligt för alla att detta varken är vårt mål eller vår önskan. För oss amerikaner må vårt hem vara på det västra halvklotet, men vi kommer alltid att vara Europas barn. (Applåder.)

Vår historia började med en italiensk upptäcktsresande vars äventyr in i det okända för att upptäcka en ny värld förde kristendomen till Amerika – och blev den legend som definierade vår pionjärnations fantasi.

Våra första kolonier byggdes av engelska nybyggare, som vi har att tacka för inte bara språket vi talar utan hela vårt politiska och juridiska system. Våra gränstrakter formades av skotsk-irländare – den stolta, härdiga klanen från Ulsters kullar som gav oss Davy Crockett, Mark Twain, Teddy Roosevelt och Neil Armstrong.

Vårt stora hjärtland i Mellanvästern byggdes av tyska bönder och hantverkare som förvandlade tomma slätter till en global jordbruksstormakt – och som dessutom dramatiskt höjde kvaliteten på amerikanskt öl. (Skratt.)

Vår expansion inåt landet följde i fotspåren av franska pälsjägare och upptäcktsresande vars namn fortfarande pryder gatuskyltar och städer i hela Mississippidalen. Våra hästar, våra rancher, våra rodeos – hela romantiken kring cowboy-arketypen som blev synonym med den amerikanska västern – föddes i Spanien. Och vår största och mest ikoniska stad hette New Amsterdam innan den hette New York.

Och visste ni att det år som mitt land grundades, bodde Lorenzo och Catalina Geroldi i Casale Monferrato i kungariket Piemonte-Sardinien. Och Jose och Manuela Reina bodde i Sevilla, Spanien. Jag vet inte vad de visste om de 13 kolonier som vunnit sin självständighet från det brittiska imperiet, men detta är jag säker på: De kunde aldrig ha föreställt sig att en av deras direkta ättlingar 250 år senare skulle vara tillbaka här på denna kontinent som den nyss födda nationens högsta diplomat. Och ändå står jag här, påmind av min egen historia om att både våra historier och våra öden alltid kommer att vara länkade.

Tillsammans återuppbyggde vi en splittrad kontinent i spåren av två förödande världskrig. När vi fann oss själva delade av järnridån, gick det fria väst armkrok med de modiga dissidenter som kämpade mot tyranni i öst för att besegra den sovjetiska kommunismen. Vi har kämpat mot varandra, sedan försonats, sedan kämpat, sedan försonats igen. Och vi har blött och dött sida vid sida på slagfält från Kapyong till Kandahar.

Jag är här idag för att göra det klart att Amerika stakar ut vägen för ett nytt århundrade av välstånd, och att vi återigen vill göra det tillsammans med er, våra högt skattade allierade och våra äldsta vänner. (Applåder.)

Vi vill göra det tillsammans med er, med ett Europa som är stolt över sitt arv och sin historia; med ett Europa som äger den skaparkraft och frihetsanda som skickade skepp ut på okända hav och födde vår civilisation; med ett Europa som har medlen att försvara sig självt och viljan att överleva. Vi ska vara stolta över vad vi uppnådde tillsammans under förra århundradet, men nu måste vi konfrontera och omfamna möjligheterna i ett nytt – för gårdagen är över, framtiden är oundviklig, och vårt gemensamma öde väntar. Tack. (Applåder.)