Nya Tider gick på smygpremiären av The Hateful Eight av Quentin Tarantino, hans nionde, ja: nionde film. Regissören hävdar själv att Kill Bill-filmerna är en film, men så är ju inte fallet. Den visades i början av året endast på biografen Rigoletto i centrala Stockholm, i en salong som tar drygt 800 åskådare. Och detta i Super Panavision, Tarantino har filmat i 70 mm, ett format som inte använts sedan 1970-talet. En biljett på parkett kostade 160 riksdaler, medan de som ville sitta på balkong fick betala 210 kronor och då erbjuds även alkoholservering (obs. inget skämt).
Quentin Tarantino har haft ett betydande inflytande på populärkulturen sedan hans kommersiella genombrott med mästerverket Pulp Fiction 1994. Nu slår han till med ett tre timmar långt kammardrama i västernmiljö. En del har dragit paralleller till Agatha Christie, men jag satt och tänkte på Roman Polanskis Döden och flickan, en sorgligt underskattad film. Uppdrag: om ni ser filmen, försök håll räkning på hur många gånger ordet ”nigger” sägs. Det måste vara världsrekord för en film där bara en svart skådespelare medverkar. Svordomar är det gott om också, tyvärr känns språkbruket många gånger anakronistiskt.
Innan filmen kickar igång får vi titta på en skylt där det står ”ouvertyr” samtidigt som musik spelas, även detta en blinkning till 1970-talet. Helt onödigt, om ni frågar mig. Sedan befinner vi oss i Wyoming strax efter amerikanska inbördeskrigets slut. Kurt Russell spelar en prisjägare som hyrt en diligens för att leverera en efterlyst brottsling till sheriffen i Red Rock. Ute råder snöstorm. Två personer plockas upp under färden och när de kommer fram till en värmestuga utökas antalet rollfigurer till åtta (därav titeln). Mer än så vill jag inte avslöja om handlingen.
Tarantino har en enastående förmåga att få ut det bästa av sina skådespelare. John Travolta har aldrig varit bättre än i Pulp Fiction, Pam Grier aldrig bättre än i Jackie Brown, Uma Thurman aldrig bättre än i Kill Bill. Jag har alltid funnit det märkligt, med tanke på att Tarantino i intervjuer framstår som både hyperaktiv och pueril. Men på något sätt lyckas han. I denna film skiner Samuel L. Jackson, en av vår tids största skådespelare. Flera scener har en enorm skärpa och visst är Tarantino en både viktig och unik filmskapare. Annars är det som vanligt: långa monologer, filmatisk briljans och blod, blod, blod.
Huvudproblemet med The Hateful Eight är att manuset inte håller för 150 minuters diskussion i en värmestuga. För det är så det är. Exteriörscenerna är få och kommer i början av filmen. Även Tarantino drabbas av att filmbolagen skär i sina budgetar, nu när så många laddar ned filmer gratis på nätet istället för att gå på bio.
Slutligen: folk med känslig hörsel bör stoppa öronproppar i öronen, för det smäller riktigt högt (och överraskande) några gånger. Även vissa musikstycken dras upp på hög volym.
