Redan innan fallet togs upp i domstol utmålades den 28-årige nattvandraren George Zimmerman unisont i media som en våldsam rasist, och hela fallet som ett bevis på de svartas utsatta situation i USA. Trots att allt redan från början tydde på att Zimmerman agerat i nödvärn och själv blivit brutalt nedslagen av Trayvon, lade sig till och med USA:s president i debatten och menade att Trayvon påminner honom om hans egna barn.
– Om jag hade haft en son, hade han sett ut som Trayvon, sade presidenten.
När den friande domen meddelades den 14 juli ledde det som väntat till landsomfattande protester bland svarta. På flera håll krossades skyltfönster, bilar vandaliserades och flaggor brändes. I Los Angeles stormade svarta ett Wal-Mart för att plundra det och kastade sedan sten på polis som försökte få dem att lämna varuhuset. Svarta Pantrarna har förklarat att domslutet är en ”krigsförklaring”. Vita människor har misshandlats av svarta gäng som ropat att de ”ger igen för Trayvon”.
Trots att svensk media ägnat fallet stor uppmärksamhet har man bara okritiskt – ofta indignerat – upprepat halvsanningar och rena lögner ur den PR-kampanj som Trayvons föräldrar beställt.
Här är vad som verkligen hände.
George Zimmerman bodde i en så kallad ”gated community”, ett bostadsområde omgärdat av stängsel och murar där man inte kommer in utan att ha passerkort eller vara inbjuden. Trots detta plågades det mångkulturella området av brottslighet. Under 2011 kallades polisen dit ungefär en gång om dagen för olika brott, bland annat åtta inbrott, nio stölder och en skottlossning – allt detta i ett område med 260 bostäder. Dussintals rapporter om inbrottsförsök florerade också i området, vilket gjorde invånarna rädda och beklämda.
En av dem som försökte göra något åt detta var just George Zimmerman. Förutom sitt arbete på ett försäkringsbolag läste han kriminologi på högskolan och hade som mål att i framtiden bli domare. Han försökte också hålla uppsikt i området och ringde själv till polisen sju gånger för att rapportera misstänkta personer under de 18 månaderna före den ödesdigra natten den 26 februari 2012.
I september 2011 startade de boende en grannsamverkan mot brott i området och Zimmerman valdes till samordnare, vilket något förenklat innebär en ordningsvakt i bostadsområdet. Den 2 februari 2012 ringde han till polisen för att rapportera ett inbrottsförsök. Några dagar senare greps en svart yngling med en stulen laptop, som Zimmerman identifierade som samma person som han sett titta in genom rutan på ett tomt hus i området.
Klockan 19:07 den 26 februari ringde Zimmerman till polisen för att rapportera en misstänkt person i området. ”Vi har haft en del inbrott i mitt område och där är en riktigt misstänkt kille”, sade han. Han beskrev att den misstänkte mannen ”bara går runt och ser sig om” ute i regnet, och att ”de där arslena kommer alltid undan”. Ett par minuter in i samtalet börjar den misstänkte mannen springa, och Zimmerman följer efter. Larmoperatören frågar om Zimmerman följer efter och påminner honom om att han inte behöver göra det. ”Okej”, svararZimmerman, som snart tappar mannen ur sikte. Han ber om att polisen ska ringa honom då de anländer så att han kan visa dem platsen, sedan lägger han på.
Två minuter senare anländer polismannen Timothy Smith och finner Zimmerman stående vid en livlös svart yngling. Zimmermans rygg är blöt och täckt av gräs och han blöder från näsan och bakhuvudet. Han blir gripen och tas i förvar, men eftersom han hävdar självförsvar och det inte finns några bevis för motsatsen blir han inte häktad.
Advokater och PR-konsulter anlitas
Den skjutne 17-åringen hette Trayvon Martin, och det var hans föräldrar som, via juridiska ombud, lyckades dra igång ett världsomfattande mediadrev mot George Zimmerman. Det är lätt att förstå att de i sitt upprivna tillstånd inte godtog att deras sons död var ett tillsynes solklart fall av självförsvar. Ovanligare är deras kalkylerande sätt att hantera situationen.
Trayvon Martins mor Sybrina Fulton, 46, arbetade som samordnare på ett kommunalt bostadsbolag i Miami och hans far Tracy Martin, 45, var lastbilschaufför. Något som inte framkommit i massmedia är att fadern även är stormästare i distrikt 6 av Illustrious Renford P. Brown Grand Lodge, en frimurarloge exklusivt för svarta – något som lätt bekräftas genom ett besök på logens hemsida.
Två dagar efter händelsen anlitade Tracy Martin de båda advokaterna Benjamin Crump och Natalie Jackson, båda svarta och den förstnämnde specialiserad på diskrimineringsärenden. I USA är detta en lukrativ juridisk bransch där en framgångsrik stämning mot ett företag för diskriminering eller ”kränkning av medborgerliga rättigheter” kan inbringa enorma belopp i skadestånd. Natalie Jackson anlitade i sin tur Ryan Julison, en vit PR-konsult (i media vanligen benämnd ”publicist”) som driver firman Julison Communications.
Även Julison har vana vid att slå mynt av ”diskriminering”. I slutet av 1990-talet ledde Julison Communications PR-arbetet i målet Pigford vs Glickman, en kollektiv stämning mot USA:s jordbruksdepartement USDA för diskriminering av svarta lantbrukare. Målet slutade i en förlikning som innebar att svarta som påstod sig vara diskriminerade lantbrukare kunde ansöka om utbetalningar på 50 000 dollar (330 000 kr) var, i vissa fall mer. Hittills har 13 300 ansökningar beviljats, och den totala kostnaden är nästan en miljard dollar. Till och med politiskt korrekta New York Times konstaterade i april 2013 att en stor del av utbetalningarna – på vissa håll en majoritet – har gått till rena bedragare som aldrig satt sin fot på ett jordbruk.
Under PR-arbetet med Pigford-målet knöt Ryan Julison kontakter bland annat med svarta ”medborgarrättsledare” som Jesse Jackson och Al Sharpton, och med medlemmar i Congressional Black Caucus (CBC), en rasexklusiv organisation för svarta kongressledamöter. Gemensamt för ”medborgarrättsledarna” och många av CBC:s medlemmar är att de är vana vid att driva politiska kampanjer där alla som protesterar mot deras krav utmålas som rasister. Dessa kontakter utnyttjade han i PR-arbetet med Trayvonfallet.
Mediadrevet
Som den skicklige PR-konsult han är skapade Ryan Julison snabbt en mediabild av händelsen, avsedd att berätta en ”story” som gynnade hans uppdragsgivare. Denna spreds viralt via sociala medier bland svarta och skuldtyngda vita vänsterliberaler, och fick även stark draghjälp av Julisons kontaktnät i det svarta ledarskiktet. Mediabilden han konstruerat slukades med hull och hår av politiskt korrekta journalister. Snart var fallet inte bara riksnyheter utan den mest omdiskuterade nyheten i hela USA.
Mediabilden i korthet: Zimmerman var en vit rasist som kallblodigt skjutit ned en oskyldig svart tonåring. Ifall den oskyldige svarte tonåringen och hans sörjande föräldrar inte fick ”rättvisa” och ”upprättelse” så var det ett bevis för hur det rasistiska systemet förtrycker svarta, och alla som inte tyckte så var smygrasister.
Julison Communications försökte inte ens dölja sin inblandning förrän den uppmärksammades av bloggen The Conservative Tree House. Då raderades ett antal meddelanden från PR-byråns Facebooksida, bland annat följande från i mars 2012:
8 mars: ”Arbetade med CBS i morse på Trayvon Martin-storyn.”
10 mars: ”Koordinerade intervjuer med Good Morning America och Trayvon Martins familj. Storyn sändes i morse.”
13 mars: ”Arbetar nu med CNN på Trayvon Martin-storyn.”
13 mars: ”Arbetade med Matt Gutman på ABC News igår.”
13 mars: ”Arbetade med Inside Edition, bet.com, CNN, Miami Herald och många andra under de senaste dagarna.”
17 mars: ”Arbetade med New York Times på denna story om Trayvon Martin.”
Att massmedier bygger sin nyhetsbevakning på samarbete med en PR-byrå anlitad av en part i målet är inget mindre än en skandal. Ändå har andra massmedier valt att hålla tyst om detta och sprida vidare den falska ”story” som PR-byrån skapat.
En bild säger mer än tusen ord, och de inblandade i PR-kampanjen såg förstås till att det var lämpliga bilder som kablades ut i media. Vad allmänheten fick se var ett sex år gammalt foto av Trayvon där han såg ut som ett oskyldigt barn, och ett sju år gammalt polisfoto av en då 21-årig Zimmerman som gripits för våldsamt motstånd efter att ha knuffat till en polisman – något han aldrig fälldes för.
När historien väl snappats upp av massmedia blev den, som PR-konsulterna säkerligen förutsett, självreproducerande. Den ena lögnen ledde till nästa i journalisternas strävan efter att bekämpa rasism, sälja lösnummer och vinna tittarsiffror. Vissa journalister nöjde sig inte med att vinkla och småljuga utan tillgrep ren förfalskning. Dessa förfalskningar har sedan okritiskt återpublicerats av svensk media.
Den värsta förfalskningen sändes i flera program på NBC i slutet av mars, och återsändes av SVT:s Aktuellt, Gomorron Sverige och Rapport. Här hade journalisterna klippt ihop stycken ur det bandade samtalet mellan Zimmerman och larmcentralen i syfte skapa intrycket av rasistiska motiv.
Vad tv-tittarna fick höra Zimmerman säga: ”Den här killen ser ut att ha något fuffens för sig. Han ser svart ut.” (”This guy looks like he’s up to no good. He looks black.”) I en annan version: ”Den här killen ser ut som om han har något fuffens för sig eller är påtänd eller något… Han har handen innanför byxlinningen och han är svart.”
Vad som egentligen sades: ”Den här killen ser ut att ha något fuffens för sig. Det regnar och han bara går omkring och ser sig om.” Larmoperatören frågar: ”Okej, och den här killen, är han svart, vit eller hispanic?” Zimmerman svarar: ”Han ser svart ut.” Stycket om handen innanför byxlinningen kom först flera meningar senare.
Ett tv-inslag som sänts i flera svenska tv-program anmäldes till Granskningsnämnden för radio och tv. Man hade bland annat utelämnat att Zimmerman blivit nedslagen av Trayvon Martin och använt den sju år gamla polisbilden där Zimmerman ser ut som en våldsbrottsling. En gäst i Gomorron Sverige kommenterade bilden med att Zimmerman var överviktig och såg ut som ”white trash” (vitt skräp). Nämndens ordförande Henrik Jermsten friade inslaget då han inte ansåg att det stred mot kravet på opartiskhet och saklighet.
NBC erkände förfalskningen men kallade den för ett ”misstag” och bad aldrig om ursäkt offentligt, medan man däremot i tysthet sparkade två journalister för förfalskningarna. Svensk media har, så vitt Nya Tider kunnat finna, inte ens berättat om ”misstaget” för sina tittare.
Själva händelsen
Zimmerman hävdar att han följde efter Trayvon på grund av att denne verkade misstänkt och det hade varit flera inbrott i området. När Trayvon började springa gjorde han först en ansats att följa efter, men var något senare på väg tillbaka till sin bil då Trayvon kom upp bakom honom och konfronterade honom. Trayvon slog ned honom med ett knytnävsslag som knäckte hans näsa och satte sig sedan över honom, matade in slag och dunkade hans huvud mot betongen. Zimmerman försökte åla sig bakåt för att få huvudet mot gräset istället, men höll på att kvävas av blod i halsen och den igentäppta näsan och var rädd att förlora medvetandet.
Redan här hade det varit nödvärn att dra den pistol han hade på sig, men enligt Zimmerman var det när hans tröja gled upp Trayvon som fick syn på pistolen, sträckte sig efter den och sade ”Du ska dö i natt din jävel”. De brottades om pistolen och det blev till slut Zimmerman som lyckades rikta den mot Trayvon och skjuta honom.
Huruvida Zimmermans berättelse är sann in i minsta detalj är juridiskt sett inte särskilt relevant. Vad som är relevant är att den inte har motbevisats utan tvärtom stöds av de belägg som finns. Zimmerman hade skador i bakhuvudet och näsan som är förenliga med det händelseförlopp han beskrivit. Trayvon hade, förutom skottskadan, endast skador på knogarna. Zimmermans rygg var enligt polisen som först anlände våt och full av gräs. Vittnesuppgifterna är nästan absurt motstridiga, men de som fått en någorlunda tydlig blick på händelsen stöder i stort sett Zimmermans version.
Lögner, lögner, lögner
Praktiskt taget allt i den mediabild som PR-kampanjen skapade var falskt. Sammanfattningsvis:
Zimmerman framställdes som ”vit”, senare som ”white hispanic”. I verkligheten var han av blandad härkomst med tyskättad vit far och peruansk mor, och klassades i folkbokföringen som ”hispanic” (latinamerikan). På moderssidan har han åtminstone en svart förfader.
Zimmerman framställdes som ”rasist”. I verkligheten vittnar grannar och bekanta om att han var raka motsatsen. Han hade i flera år varit mentor åt svarta barn och drev vid ett tillfälle en privat kampanj för att polisen skulle utreda ett fall där en hemlös svart man blivit misshandlad av en vit pojke. Han har också drivit ett företag tillsammans med en svart man.
Zimmerman framställdes som en brottsling. I själva verket hade han aldrig dömts för något brott.
Zimmerman framställdes som en stor och stark vuxen karl, ”dubbelt så stor som” den ”tanige” Trayvon Martin. I verkligheten var Zimmerman vid tillfället 170 cm lång och vägde 84 kg, medan Martin var 180 cm lång och vägde 72 kg.
Trayvon Martin framställdes som en skötsam pojke. I själva verket hade han flera gånger blivit avstängd från sin skola på grund av bland annat klotter, innehav av stöldgods och inbrottsverktyg, samt innehav av en haschpipa och en tom plastpåse med rester av marijuana. Den sistnämnda avstängningen pågick vid tiden för brottet.
Trayvon Martin skulle vid tillfället ha varit ute för att köpa ”godis och läsk”. Det är sant. Det finns dock ett tillägg som media ”glömt”, nämligen att just denna sorts godis och läsk brukade användas för att tillverka en drogdryck med kodein, som går under gatunamnet ”Lean” och som Trayvon brukade använda. På Facebook frågade han en kompis (27 juni 2011) om han visste någon som sålde kodein, och pratade om att han brukade använda ”Lean”.
Samme kompis skrev den 5 februari, tre veckor innan Trayvon blev skjuten: ”fan var är du nigger, behöver en planta” (”damn were u at nigga needa plant”). Att det inte var en hortensia som kompisen var i behov av torde vara en ganska rimlig gissning. Obduktionen visade att Trayvon hade rökt marijuana, men inte nödvändigtvis samma kväll som han blev skjuten.
I en SMS-konversation med en kvinnlig bekant den 21 november 2011 berättade Trayvon att han varit i slagsmål med någon som hade ”golat” på honom. Han skrev att han skulle slåss med samme kille igen därför att ”han blödde inte tillräckligt för mig, bara hans näsa”.
Kravaller trots skadestånd
Mindre än en månad efter hennes sons död ansökte Sybrina Fulton om att få den juridiska upphovsrätten till uttrycken ”I am Trayvon” och ”Justice for Trayvon”, uttryck som använts i kampanjen.
Efter en uppgörelse med bostadsrättsföreningen där Zimmerman var ordningsvakt kommer Trayvons föräldrar att kunna kvittera ut omkring en miljon dollar i ersättning, trots att Zimmerman befanns oskyldig.
Ledare för svarta medborgarrättsorganisationer har krävt att Zimmerman ska ställas inför rätta på nytt, denna gång inte för mord eller dråp utan för att ha kränkt Trayvon Martins medborgerliga rättigheter genom att följa efter honom, bara för att han var svart. Det amerikanska justitiedepartementet har meddelat att man fortfarande utreder denna möjlighet, en aspekt som svensk gammelmedia valt att fokusera på i flera artiklar.
Zimmerman har rentvåtts i domstol, men befunnits skyldig av västvärldens etablerade media som okritiskt återupprepat lögner från en välregisserad PR-kampanj.
