Skip to Content

Dubbelspel på högsta nivå när Turkiets president Recep Tayyip Erdogan utmanar sin ryske och amerikanske kollega – Vladimir Putin och Donald Trump – öppet och dolt. Kollage: Habertürk

Turkiets dubbelspel med Ryssland – vänner, men också fiender på två slagfält

PappersupplaganNya Tider v. 1-2

ANALYS: Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans aggressiva och motsägelsefulla utrikespolitik förbryllar många. Det högljudda tonläget mot USA och många av dess allierade samt samarbete med och vapenköp från Ryssland ger vid handen att Erdogan står Moskva nära. Men samtidigt stödjer Ankara jihadisterna i Syrien, som Damaskus och Moskva bekämpar. Även i det geopolitiskt alltmer betydelsefulla kriget i Libyen, som bara på ytan är ett inbördeskrig, står Ankara och Moskva mot varandra. Nya Tider utreder här vem Erdogan är allierad med, om någon, och vem den egentliga vinnaren är.

Publicerad: 3 januari, 2020, 20:15

  • Svenska

Läs även

President Erdogan gör inte sällan bombastiska och hätska utspel mot både Europa och USA, liksom mot Israel och Egypten. Så sent som den 22 december hotade han ånyo Europa med en migrantvåg, eftersom EU ännu inte betalat de 6,6 miljarder Euro som Turkiet krävt i kompensation för att hålla kvar de 5 miljoner migranter, varav 3,7 miljoner syriska flyktingar, som Ankara påstår finns i landet.

Efter den ryska interventionen i Syrien hösten 2015 och än mer efter incidenten med det nedskjutna ryska Su-24M attackflygplanet i november 2015 hade Erdogan även en aggressiv retorik mot Ryssland, men den tystnade tvärt efter det misslyckade kuppförsöket mot honom i juli 2016. Kuppen, som genomfördes av delar av den turkiska militären med koppling till Gülen-rörelsen, vars ledare Fethullah Gülen befinner sig i exil i USA, slogs ned av anhängare till Erdogan och Muslimska brödraskapet (MB) – en global, hemlighetsfull och inflytelserik islamiströrelse som Erdogans parti AKP har sina rötter i. MB har en betydelsefull roll bakom kulisserna i Mellanöstern och påverkar i betydande utsträckning Ankaras utrikespolitik.

LNA-FÖRSTÄRKNINGAR med kvalificerat understöd i bakgrunden av ryska legosoldater rullar mot Tripoli efter att deras befälhavare Khalifa lovat att inta huvudstaden före nyår. LNA förlitar sig mycket på legosoldater från afrikanska länder (infälld bild) som Niger, Sudan och Tchad. Foton: Twitter

 

Sedan kuppförsöket har Erdogan varit lika mild i tonen mot Ryssland som han varit konfrontativ mot USA, vilka han anklagade för att ha legat bakom kuppförsöket (se NyT v.31/2016). Den resulterade i massiva utrensningar inom den turkiska statsapparaten i allmänhet och militären i synnerhet samt till synes mycket kyliga relationer med Washington. Detta har framställts i västmedia som att Erdogan glidit ifrån USA och Nato och samtidigt närmat sig Ryssland. Denna grovt förenklade bild är i mycket felaktig och i praktiken tjänar USA mest på det som sker.

Ryssland tar över USA:s nota
Efter kuppförsöket 2016 har Ankaras tonläge mot Washington förblivit högt och skruvats upp ytterligare sedan förra året. Detta mycket beroende på Turkiets militära intervention i Syrien, där den uttalade måltavlan är kurdiska miliser allierade med USA, och för Nato synbart provocerande köp av ryska S-400 luftförsvarssystem (se NyT v.40/2017). Pentagon har protesterat högljutt mot att Nato-landet Turkiet köper ryska vapen och stoppade som en följd den planerade försäljningen av det dyra och problemtyngda amerikanska smygflygplanet F-35. Sedan leveranserna av S-400 inleddes i somras har Washington i form av senatorer och andra hotat med kännbara sanktioner, men Ankara har trotsigt stått på sig. Detta även efter att stötestenen i form av amerikanskt stöd på plats och omfattande vapenleveranser till kurdiska miliser i Syrien, som är terrorklassade av Ankara, i delar undanröjdes i och med den amerikanska reträtten från nordöstra Syrien i oktober.

Erdogan besöker dessutom med jämna mellanrum sin kollega Vladimir Putin och de framställs ibland i västmedia som nära allierade eller till och med kompisar. Vid ett av dessa möten, den 22 oktober, utarbetade de en fredsplan för nordöstra Syrien, som resulterade i gemensamma militärpatruller av den syriska gränsen mot Turkiet (se NyT v.44/2019). Detta samtidigt som de slåss via ombud i norra Syrien. Överenskommelsen kom till en dryg vecka efter att USA:s president Donald Trump beordrat evakuering av amerikansk militär från nordöstra Syrien, vilket framställdes av västmedia och hans belackare som att Trump övergivit sina kurdiska allierade. Verkligheten är dock att kurderna har en ny beskyddare som står för både den politiska och ekonomiska nota det innebär – och det är Ryssland.

Oaktat utebliven försäljning av F-35 så är vinnaren därmed USA.

Handling väger tyngre än ord
Även om både Pentagon och Washington protesterar högljutt mot Erdogan, och västmedia utmålat Trump som vek inför den turkiske presidenten och även hetsat mot Turkiet så till den grad att Trump kände sig tvingad att retoriskt fråga ”Tror folk verkligen att vi ska gå i krig med Nato-medlemmen Turkiet?” (se NyT v.43/2019), så verkar inte USA:s president vara alltför upprörd över Ankaras utspel och ageranden. Trumps beteende kan inte bara förklaras med hans sedvanligt pragmatiska, om än ibland väl känslosamma och teatraliska agerande, utan av det faktum att Erdogan talar mot USA samtidigt som han de facto agerar för amerikanska intressen. Handling väger som bekant tyngre än ord.

Varje handling har en motreaktion och så även Ankaras inblandning i Syrien. Måndagen den 9 december medgav Erdogan för första gången att den turkiska armén har svårt att uppnå sina mål i norra Syrien på grund av ”hinder”, som han inte närmare identifierade. Nya Tiders israeliska källor avslöjar att befälhavarna för de ryska styrkorna i Syrien har strikta order för att säkerställa att kurderna behåller kontrollen över sina regioner. Hindret är således Moskva och den ryska militärpolis som utplacerats i nordöstra Syrien för att skydda den kurdiska befolkningen mot de turkstödda ”syriska rebellerna”, som är lika odisciplinerade som oftast hatfyllda mot kurder. Dessa ryska markförband har inte bara hindrat Erdogans neo-ottomanska ambitioner i Syrien utan möjliggjort för USA att från nordöstra Syrien förflytta sina soldater, som Trump sedan presidentvalrörelsen 2016 lovat sina väljare att ta hem.

Efter att för syns skull tagit dem över gränsen till Irak, som inte gett dem tillstånd för det, så återvände amerikanerna snart till det oljerika östra Syrien där de tillsammans med legosoldater (se NyT v.32/2019) nu kontrollerar oljefälten – något som Trump utan omsvep stolt proklamerat och som många av hans patriotiska anhängare kan acceptera. Detta då det verkar ge USA en vinst i form av olja, även om så i praktiken inte är fallet. Den smugglas nämligen ut av kurder via Irak och säljs till Turkiet för underpriser för att sedan ofta skeppas till Israel.

Ryska soldater gör nu i praktiken de amerikanska soldaternas tidigare jobb – från deras tidigare baser – samtidigt som de är utspridda över stora landområden. Dessa ryska markförband, som Moskva varit försiktiga med att sätta in sedan man hösten 2015 inbjudits av Damaskus att intervenera, är nu tämligen exponerade. Skulle de börja ta förluster, något våra ryska källor varnade för efter att ryska militärpoliser skadades av en vägbomb i norra Syrien den 2 december (se NyT v.50/2019), kan det leda till att opinionen svänger på hemmaplan och därmed hota hela den ryska insatsen i Syrien. Något som står högt upp på önskelistan hos Syriens fiender. För Trumps del kan det antas att han är nöjd med att slippa vara klämd mellan krävande kurder och en förbannad Nato-allierad.

Vinnare är därmed USA.

Turkiet stödjer GNA i Libyen
Turkiet för i praktiken ett militärt tvåfrontskrig mot Ryssland. Ett i Syrien genom de jihadister de stödjer och kontrollerar i den nordvästra Idlibprovinsen, vilka frekvent genomför drönarattacker mot den ryska flygbasen Khmeimim. Det andra är mindre synligt och sker i Libyen, som börjar utveckla sig till det nya främsta geopolitiska slagfältet.

I det sedan 2011 svårt krigshärjade landet stödjer Turkiet och dess allierade Qatar den FN-stödda enhetsregeringen Government of National Accord (GNA), under ledning av premiärminister Fayez Mustafa al-Sarraj. Muslimska brödraskapet (MB) är avgörande för Turkiets och Qatars stöd. Även Ukraina och i viss mån också den tidigare kolonialherren Italien stöder GNA.

GNA kontrollerar huvudstaden Tripoli i västra Libyen med hjälp av allierade miliser i främst staden Misrata. GNA har visserligen på papperet stöd av FN, men det är svalt beroende på att GNA:s militära förmåga mycket förlitar sig på jihadist-grupperingar med terrorkopplingar. Den 27 november i år skrev Ankara och GNA under ett gemensamt försvarsavtal och den 9 december sade Erdogan att han är beredd att intervenera militärt om GNA bjuder in Ankara. Turkiet uppges av vissa källor redan ha en expeditionsstyrka på inte mindre än 3 000 man på plats för att försvara GNA i Tripoli. Nya Tiders militära källor förklarar att det rör sig om turkiska militära rådgivare och drönaroperatörer samt ”rebeller” från Syrien som utbildats i Turkiet och nu ingår i turkiska MB:s expeditionsstyrka (SADAT) till Libyen.

Ryssland stödjer LNA i Libyen
Mot GNA står Libyska nationella armén (LNA) som har högkvart i Tobruk och åtnjuter stort stöd i Benghazi, Libyens näst största stad. LNA kontrollerar östra och största delen av södra Libyen samt delar av västra. LNA leds av fältmarskalk Khalifa Haftar, som var i opposition mot den framlidne Muammar Gaddafi, men desillusionerades av den katastrofala utvecklingen i Libyen efter störtandet av Gaddafi.

LNA åtnjuter i dag stöd av en ohelig och informell allians bestående av främst Ryssland, Frankrike, grannen Egypten, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. De tre arabländerna ser alla Muslimska brödraskapet som ett internt hot och Qatars stöd till MB är ett av huvudskälen till den dramatiska splittringen mellan dem och Qatar sommaren 2017, något som är tämligen okänt i omvärlden. MB var också drivande i den så kallade Arabiska våren som svepte fram med början 2010 och i det subversiva inledningsskedet när kriget mot Syrien drog igång 2011.

Krigsherren Haftar beordrade den 4 april sina styrkor att avancera mot den GNA-kontrollerade huvudstaden Tripoli. Den inledningsvis blixtkrigsliknande offensiven stannade snart av och förvandlades till ett utdraget ställningskrig (NyT v.16/2019). Striderna har sedan dess till största delen utspelats på ett begränsat frontavsnitt söder om Tripoli.

Fältmarskalk Haftar proklamerade den 12 december en ny ”avgörande” offensiv mot huvudstaden Tripoli, som han lovade skulle falla innan årets slut. Hans styrkor står som närmast bara en halvmil söder om storstadens utkanter och hade före jul uppnått en del framgångar. Sedan kort före julhelgen pågår intensiva strider främst vid huvudstadens polishögskola. Haftars nya offensiv kan ses som ett svar på sjöavtalet mellan Ankara och GNA, som gav Turkiet tillgång till gas- och oljefyndigheter i östra Medelhavet. Något som retat upp berörda länder som Grekland och inte minst grannen Egypten, som var det första landet att på allvar stödja Haftar.

Turkiet och Ryssland på kollisionskurs
Nya Tiders israeliska källor uppger att turkiska fraktplan sedan flera veckor tillbaka dagligen landar på Tripolis flygplats fullastade med drönare, lätta vapen, ammunition och förstärkningar i form av främst jihadister från Syrien. Tillbaka tar flygplanen skadade till turkiska sjukhus, precis som turkiska lastbilar och ambulanser gör i norra Syrien och israeliska ambulanser gjorde i södra. Med turkiska fraktfartyg, som LNA (läs: deras uppdragsgivare) hotat sänka, för man in tyngre vapen såsom pansarfordon och artilleri.

Det är i detta ljus som avtalet i december mellan Ankara och Tripoli (läs: GNA) om gemensam gräns i östra Medelhavet ska ses. Det ger dels Turkiet tillgång till olje- och gasfyndigheter där, vilket kan ses som en betalning för stödet till GNA, dels slipper därmed turkiska vapentransporter segla på internationellt vatten där de kan tänkas uppbringas för brott mot vapenembargot mot Libyen. Kairo och Aten har kraftfullt protesterat och sagt att avtalet är ”intet värt”, liksom talande nog också Paris.

Ryssland och Frankrike, respektive Turkiet och Italien på andra sidan, ”betalas” av LNA respektive GNA med löften om framtida oljekontrakt om de hjälper dem att säkra oljefält eller på sikt vinna hela kriget.

Turkiets indirekta militära intervention samt finanser från Qatar är det som hitintills satt stopp för en LNA-seger och Moskvas ambitioner i Libyen, medan Moskva, som vill sälja gas till Turkiet, hindrar Ankara att lägga beslag på libysk olja. Detta då LNA idag kontrollerar nästan alla libyska oljefält och de flesta utskeppningshamnar.

Erdogan uppgav personligen under julhelgen att inte mindre än 2 000 ryska och 5 000 sudanesiska legosoldater nu slåss för LNA. Den turkiske presidenten har gång på gång hotat med en öppen militär intervention i Libyen om Tripoli begär det, något som också formellt skedde den 27 december då GNA:s presidentråd bad om fullskalig turkisk militär hjälp ”i luften, på land och till havs”. Ryssland och Turkiet riskerar därmed att hamna i direkt och eskalerande konfrontation i Libyen, något de med nöd och näppe undvikit i Syrien.

Vinnare är återigen USA.

Kommentar: Strax före vår pressläggning uppgav Nya Tiders ryska källor att Moskva gjort samma analys och därför nu i det tysta förhandlar med Ankara. Moskva använder sitt stöd till LNA i Libyen som förhandlingsbricka för att förmå Ankara att minska sitt stöd eller helt dra sig ur Syrien. Nya Tiders utrikesredaktion har delgivits konkreta exempel på hemliga förhandlingar, bland annat den 23 december, samt sett de första tecknen på en förändrad hållning och agerande från Ankaras sida i Syrien. GNA:s begäran om militär hjälp från Turkiet liksom det faktum att det turkiska parlamentet inte tar ställning till den innan sitt öppnande den 7 januari ska ses i detta ljus – en kraftfull spelbricka i de pågående hemliga förhandlingarna med Moskva.

Libyens ”inbördeskrig” via ombud – det nya Syrien

aktörerHuvudskäl till respektive utländsk aktörs stöd:

TURKIET, RYSSLAND: Olja och förhandlingsbricka i geopolitiska maktkampen, då inte minst avseende Syrien.
Stödets form: Båda bidrar med militär rådgivning, legosoldater och vapen. Turkisk militär förser GNA med pansar och drönare, som de också flyger på plats. Ryska mekaniker reparerar och underhåller LNA:s pansar och flyg.

EGYPTEN: Bekämpa MB och säkra egyptisk-libyska gränsen mot jihadister och vapensmuggling.
Stödets form: Omfattande politiskt stöd till Haftar, flygvapen i stand-by, leveranser av pansar och vapen.

FÖRENADE ARABEMIRATEN, SAUDIARABIEN, QATAR: Regional maktkamp mellan Förenade Arabemiraten/Saudiarabien och Qatar (stödda av Turkiet och Iran) som kulminerade i den qatariska diplomatiska krisen 2017, som mycket beror på Qatars stöd till MB och den Arabiska våren 2010 och framåt.
Stödets form: Finansiering, legosoldater (afrikanska till LNA, jihadister till GNA), inhyrda specialister och vapen. Förenade Arabemiraten köper in och förser LNA med bl a ryska luftvärnssystem och kinesiska drönare, som de också flyger på plats.

FRANKRIKE, ITALIEN: Olja och kolonialhistoria, där Italien styrde över Libyen och Frankrike länderna söder därom. Flyktingstömmen från Afrika via Libyen till Europa, som Rom försöker stoppa och Paris vill se fortgå.
Stödets form: Drönare, spaning, egna specialstyrkor och agenter. Franskt stridsflyg flygbombar ibland GNA anonymt.

UKRAINA: Olja och geopolitiska maktkampen mot Ryssland i allmänhet och Donbass i synnerhet.
Stödets form: Reparation och underhåll av sovjettillverkade vapen, inte minst flygplan samt, legopiloter.

MUSLIMSKA BRÖDRASKAPET: MB vill återta sin regionala maktställning, inte minst i Egyptens närhet, och betala tillbaka Ankaras och Dohas (Qatars huvudstad) stöd och beskydd.
Stödets form: Globalt närverk och turkiska MB:s styrka (SADAT) som tränats av turkisk militär och skickas till Libyen.

GADDAFI-LOJALISTER: Stabilisera Libyen och återinföra Gaddafis form av folksocialism. De håller även kontakter med GNA, eftersom att få stop på kriget är överordnat nuvarande preliminärt stöd till LNA.
Stödets form: Gröna motståndet och enheter som ”Brigad 93” hjälper temporärt LNA.

IRAN: Geopolitiska maktkampen regionalt mot sunniblocket i allmänhet och Saudiarabien i synnerhet, där de redan för ombudskrig i bland annat Jemen.
Stödets form: Begränsade vapenleveranser till GNA, för att inte stöta sig med Moskva.

GREKLAND: Regional maktkamp, fiendskap med Turkiet, gränstvister och oljefyndigheter i Medelhavet.
Stödets form: Grekland tog en diplomatiskt fullt ut aktiv roll först efter havsgränsavtalet.

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • plexgear

    En läsvärd analys Christer! Denna briljanta analys får ju SR/SVT och övriga fulmedia att framstå som de usla propagandister de är i globalisternas tjänst.

  • RL, Vallentuna

    En riktig soppa. Vore underbart om man bara kunnat avbryta alla kontakter med dessa länder. Tänk om vi haft egen olja och kunnat nöja oss med att köpa lite dadlar och fikon till jul.

  • Stefan SH

    Christer Ericsson är tydlig och saklig som alltid +++++

    Hade lite svårt att förstå hur Ryssland kunde sälja avancerade robotar till Turkiet.. visserligen “exportversion” men ändå..
    Hoppas att Turkiet har en hållning till ryssarna också i fortsättningen.
    Några ryska dissidenter hånar Putin att han lever i en egen liten bubbla och inte har någon plan för framtiden..
    Om nån så är det Putin som har plan. Han visar långsiktig, kallblodig, strategisk ledarstruktur.

    • plexgear

      Ja, Putin precis som Orban jobbar oavbrutet för sina landsmän till skillnad från “våra” politiker. Det ingen av korkade politiker i väst tänkt på vilka alternativ det finns till Putin! En efterträdare som är långt mer hårdför kan tänkas, som Zjuganov eller någon annan.

Handelskriget: USA blinkade först

ANALYSEtt avtal har skrivits. Kriget är inte över, men åtminstone kan man kalla det för vapenstillestånd med fredsförhandlingar. Det finns egentligen inga vinnare i ett handelskrig, men om vi skall tala om förluster så har det främst drabbat USA stort. USA gick ut hårt och försökte i princip kuva Kina och visa vem som bestämde i världen, men det lyckades inte. USA har fått backa ordentligt.

Nord Stream 2-stoppet vänder allierade mot USA

UTRIKESÄr det totala handelskriget här? Den 20 december tvingades rederiet Allseas att avbryta bygget på Nord Stream 2 som då hade 16 mil kvar till färdigställande när USA:s hot om sanktioner sattes i verket. Tyskland, EU och Ryssland kommer var för sig att svara med motåtgärder riktade mot bland annat USA:s export. Den 8 januari invigdes mot USA:s vilja TurkStream.

Trump skryter om att stjäla Syriens olja

ANALYSUSA:s president sade nyligen i en intervju i amerikansk tv om Syrien: ”Jag lämnade trupper för att ta oljan, jag tog oljan …”. De amerikaner som fortsatt stödjer Trump och tycker att stulen utländsk olja är en bra idé är ovetandes om att oljeintäkterna på intet sätt kommer USA eller dess skattebetalare till del. Tvärtom kostar det dem stora pengar. Nya Tider analyserar här varför Trump avviker så starkt från sina vallöften och vad som ligger bakom Washingtons och Pentagons motstridiga uttalanden gällande truppnärvaro i Syrien och Irak.

Somalia vill ta hem somaliska IS-kvinnor och deras barn

UTRIKESSomalia är villig att evakuera och ta hem IS-kvinnor och deras barn om europeiska länder inte vill det, men bara om de är etniska somalier. Några andra har man inte råd att hjälpa. Detta rapporterar Sveriges Radio den 21 januari.

Roger Scrutons vän: ”Han gav oss hopp”

UTRIKESDen konservative filosofen Roger Scruton är död. Han dog den 12 januari i cancer. Scruton adlades 2016, men utsattes förra året för en brutal svartmålning av systemmedia och var i slutet av sitt liv persona non grata bland etablissemanget. När döden var nära berättade Scruton att han blivit fråntagen både hälsa och rykte, men uttryckte ingen vrede utan istället tacksamhet över allt det positiva han fått vara med om. Nya Tider har talat med Scrutons vän Gregory Lauder-Frost från Traditional Britain Group.

Antalet smittade av kinesiskt virus stiger – flera dödsfall

UTRIKESDet kinesiska coronaviruset har visat sig kunna sprida sig mellan människor och antalet smittade ökar nu snabbt. Bara över helgen mer än tredubblades antalet smittade till 300. Samtidigt har antalet dödsfall även stigit från två till sex. Viruset har även bekräftats spritt sig till ett flertal olika kinesiska städer och nu ökar risken för fortsatta mutationer som gör viruset ännu dödligare.

Stor demonstration i Virginia för rätten att inneha vapen

UTRIKESI den amerikanska delstaten Virginia innehar Demokraterna makten sedan de senaste valen i slutet av 2019. De fick egen majoritet både i delstatens kongress och senat, för första gången sedan 1994. Sedan dess har de varit verksamma med att stärka sin position, ibland med metoder som beskrivs som odemokratiska.

Fremskrittspartiet lämnar den norska regeringen

UTRIKESDet nationalistiska partiet Fremskrittspartiet lämnar nu Norges borgerliga fyrpartiregering med omedelbar verkan. Det meddelade såväl norska samt svenska medier måndagen den 20 januari. Orsaken till avhoppet var regeringens beslut att ta hem en islamistisk kvinna som varit ansluten till terrorsekten IS. Förutom kvinnan togs hennes femårige son till Norge. Detta fick, som Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen säger, ”bägaren att rinna över”.

Gå till arkivet

Send this to a friend