Torsdagen den 15 december 1768 antecknade en 22-årig man följande i sin dagbok efter den dagens rådsmöte: ”[…] Konungen sade Som jag äskat [begärt] svar som idag på min proposition om R: Ständers [Riksens Ständers] sammankallande ock [och] Ricksens [Riksens] Råd eij [ej] det mig gifvit så blifver jag vid det jag sackt [sagt] i mit dictamen ock kan eij mera med Rickstyrelsen mig befatta tils [tills] des [dess] at Ricksens Ständer sammankallas.”
Målning av Alexander Roslin (1718-93), daterad mellan 1771-75. Foto: Wikimedia Commons
Mannen som skrev denna dagboksanteckning var ingen annan än kungens äldste son, kronprins Gustaf (1746–92). Han var en av de väldigt få i riksrådet denna decemberdag som inte blev bestört när kung Adolf Fredrik (1710–71) yttrade dessa ord och, därefter, vände på sin fåtölj för att markera att det nu inte längre satt någon kung på Sveriges tron.
Stor bestörtning utbröt då i rådet och kungen blev snart omringad av upprörda män som försökte övertala honom till att ändra sitt beslut. Även Gustaf skyndade sig fram. Han visste hur lättövertalad hans far kunde vara och var rädd att rådsmedlemmarna skulle lyckas få Adolf Fredrik att ändra sig. När han kom fram klargjorde han därför bestämt för dem att kungen inte kunde ändra sig. Därefter förde han kungen med sig ut ur salen.
Senare samma dag underrättade kronprinsen, på kungens order, ämbetsverken om vad som hänt och förbjöd dem att bruka faderns namnstämpel.
Gustafs dagboksanteckning från 16 december innehåller ett enda ord: ”Interregnum”. Interregnum är benämningen på den tid som råder efter att en monark lämnat tronen utan att en efterträdare tagit över direkt efteråt. Från den 15 december 1768 hade Sverige alltså ingen kung.
Denna händelse är känd som ”Decemberkrisen”. Den planerades av Gustaf och genomfördes av Adolf Fredrik och är en betydande händelse då den kom att bli början på slutet på ständerväldet i Sverige, men för att förstå varför Decemberkrisen alls ägde rum måste man gå tillbaka i tiden.
Bakgrunden till Decemberkrisen
Odaterad målning av Gustaf Lundberg (1695-1786). Foto: Wikimedia Commons
Till följd av Karl XII:s krig, som raserat och utarmat Sverige, hade ett starkt missnöje med det kungliga enväldet väckts. När denne kung till sist dog den 30 november 1718 och efterträddes av sin yngre syster Ulrika Eleonora d.y. (1688–1741) krävde därför riksdagens fyra ständer – adeln, prästerna, borgarna och bönderna – att den nya monarken skulle avstå från den enväldiga kungamakten. Hon gick med på det och den politiska makten tillföll riksdagens fyra ständer. Detta blev början på den så kallade frihetstiden som varade fram till 1772. Denna tid idealiseras och förskönas ofta i historieskrivningen och brukar definieras som en tidig demokrati, men det var snarare en epok av korruption och mutor som huvudsakligen gynnade den adliga eliten. Monarken hade endast tillåtelse att råda inom hovförvaltningen, utfärda adelskap och vara Nordstjärne-, Svärds- respektive Serafimerordens mästare.
Två partier bildades under den här tiden: hattpartiet som bedrev en aggressiv utrikespolitik och strävade efter att gynna handeln samt mösspartiet som var mer inriktade på att bevara freden.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
