Allt sedan den nuvarande nationalkonservativa regeringen ledd av Fidesz kom till makten 2010 har det rapporterats flitigt om Ungern i svensk media. Oftast framställs landets samhällsutveckling som ett skräckexempel och en motpol till den svenska. När Sverige har eftersträvat mer ”tolerans” och individualism så har den ungerska utvecklingen gått mot stärkandet av den nationella kulturen, samhällsbärande normer och kollektiva förpliktelser mot familjen och det egna folket. När Sverige liberaliserar abortlagar, relativiserar kristendomen och omdefinierar äktenskapet så skriver Ungern in det kristna arvet, människofosters rätt till liv, äktenskapet som en institution mellan man och kvinna, samt nationens överlevnad i grundlagen.
Den svenska vänstern, med journalistkåren i spetsen, har givetvis ondgjort sig över det ungerska exemplet och uppenbarligen räds man premiärminister Viktor Orbán, som sedan migrantkrisen 2015 även har slagit sig in på den europeiska politikens arena. Med sin bakgrund som en av de ledande anti-kommunistiska frihetskämparna i 1980-talets Ungern – något han återkommande både misshandlades och fängslades för – så är Orbán heller ingen ny motståndare för en vänster som sedan dess allt mer har glidit ifrån den klassiska marxismen och in i vänsterliberalism och kulturmarxism.
För min egen del, som konservativ nationalist, har jag inspirerats och fått energi av Ungerns politiska framåtskridande. Och jag känner mig privilegierad som kan leva mitt i projektet och vara delaktig i de praktiskt taget dagliga framsteg som görs.
Jag tänker att det kan finnas en del lärdomar att dra av det ungerska exemplet. Därför skulle jag vilja sammanfatta de områden som den ungerska regeringen har fokuserat sina strider till och hur man har gått fram.
Nationell berättelse
För att ändra skatter och bygga järnväg räcker det med att stifta lagar. För att bygga samhälle krävs en kollektiv identitet samt en berättelse om var man kommer ifrån och vart man ska.
I Sverige har det under många år varit svårt att enas kring en sådan berättelse. Under lång tid har socialister och liberaler gjort allt för att förminska och relativisera det svenska folkets historia samt ifrågasätta att den svenska identiteten ens existerar. Därför har det också varit så svårt för ett parti som Sverigedemokraterna att få gehör för berättelser om nationen, dess intressen och möjliga vägval. Det är först när det svenska samhället nu utmanas i grunden som dess medlemmar börjar inse att man ingår i ett kollektiv och att detta nu är hotat som nödvändigheten av en kollektiv identitet inte längre går att blunda för.
Grundläggande i ungrarnas självbild är att de i över tusen år ständigt har kämpat mot utländska hot, för sina kollektiva intressen som folk. Den första av landets två nationalsånger, som sammanlagt sträcker över 22 verser, inleds med ”Gud välsigna den ungerska nationen […] sträck din skyddande arm över den, under strider med dess fiender”.
Det Viktor Orbán behövde göra för att samla till enighet för sitt samhällsbygge var att finna tydliga hotbilder utifrån. EU och invandringen har utgjort utomordentliga, och berättigade, hotbilder. George Soros och hans starka politiska aktivistnätverk i Ungern likaså.
Demografi
Men hotet har inte bara kommit utifrån. Stort fokus i Orbáns nationsbygge har legat på demografin. Liksom alla andra utvecklade länder i världen har Ungern födelsetal som är för låga för att nationen ska kunna upprätthålla sig själv i antal och över generationer. De senaste åren har Ungern därför infört massiva subventioner för barnfamiljer ur medelklassen. Stora skatteavdrag, bostadskrediter och fördelaktiga sparkonton riktade till skattebetalande, laglydiga medborgare har gjort att barnafödandet nu har ökat flera år i rad. Ungern är i dag det land i Europa – kanske till och med i världen – där högst andel av statens inkomster går till stöd för barnfamiljer.
Ungern har bevisat att man genom familjepolitik kan vända trenden och att invandring inte alls behövs för att ersätta ofödda barn.
”Skattebetalande och laglydiga medborgare” utgör kärnan i nationsbygget. Man bygger inte en bra samhällsgrund genom att subventionera passivitet, barnafödande och stora familjer i det bidragsberoende samhällsskiktet – vilket i Ungerns fall i hög grad utgörs av romer.
Ekonomi
För att samhället ska kunna stå starkt och därmed även klara av att lyfta de svagaste medlemmarna så krävs det en stor kärna av fungerande medborgare som betalar skatt och får maskineriet att snurra. Orbán har deklarerat att Ungern ska vara en ”workfare state” (arbetsfärdsstat) och inte en ”welfare state” (välfärdsstat).
I denna anda har man också reformerat skattesystemet. I dag är skatten på inkomster av tjänst, pension och kapital platt och ligger på 15 procent. Orbán har lovat sänka skatten till nio procent inom några år – samma nivå som bolagsskatten redan ligger på.
När Fidesz tog över makten 2010 var arbetslösheten i landet cirka tolv procent. I dag är den cirka fyra procent.
Kulturkamp
Parlamentsvalet i Ungern år 2002 vanns av det socialdemokratiska partiet med knapp marginal. Många förvånades, för i sakfrågorna såg Fidesz ut att ha det i särklass starkaste väljarstödet. Fidesz genomförde en eftervalsanalys och landade i slutsatsen att den lilla marginal man hade förlorat med kunde förklaras med att ungersk media, i hög grad med uppbackning av västerländskt kapital, hade en stark vänstervridning.
Under åren 2002-2010 jobbade således en krets konservativa och Fidesz-vänliga affärsmän aktivt med att starta nya medier och köpa upp existerande för att ändra deras politiska profil. I valet 2010 dominerade vänstern fortfarande medielandskapet, men långt ifrån lika starkt som 2002. Fidesz vann valet och nästa steg blev att byta ut ett antal centrala, vänsterinriktade chefer och anställda inom public service.
Den svenska borgerligheten vann under 1900-talets andra hälft till och från enstaka val, i något som får betraktas som undantag från den socialdemokratiska huvudregeln. Men valvinster är lättflyktiga segrar om man inte lyckas institutionalisera sin makt. För att förändra värderingar, problemformuleringar och attityder på djupet behövs inte bara vänligt inställd media utan också inflytande över kultursektorn, utbildningsväsendet och historieskrivningen.
Sedan 2010 har Fidesz successivt bytt ut läroböcker och kultur- och museichefer. Man har ersatt statyer och återställt namn på gator och torg till de ursprungliga som under kommunisttiden ersattes med kommunistiska förebilder. Man har rest nya minnesmonument över socialismens mörka sidor.
Kort sagt har Fidesz nu under sju års tid genomfört något som kan liknas vid den ”marsch genom institutionerna” som vänstern i Västeuropa genomförde med inledning i 1968 års studentrevolter.
Den dagen en ungersk vänster återigen lyckas vinna ett val – och tro mig, det kommer inte bli 2018 – så kommer man få regera i uppförsbacke på samma sätt som Sveriges borgerliga regeringar har tvingats till allt sedan Fälldin.
Invandringen
I april 2015 kungjorde den ungerske premiärministern att landet skulle bygga interneringsläger för illegala migranter. ”Ungern kommer inte att dra sig för någonting när det kommer till att skydda sina egna medborgare”, motiverade Orbán åtgärden.
Utspelet kom som en respons på en tilltagande illegal invandring till Europa och följdes snabbt av en så kallad ”nationell konsultation” – en enkät som skickades ut till alla landets hushåll med frågor om hur de ungerska medborgarna ser på invandringen.
Utfallet av konsultationen blev ett mycket starkt mandat för regeringens redan strikta invandringspolitik. Med detta mandat i ryggen meddelade Orbán i början av juni samma år att Ungern skulle bygga ett fyra meter högt stängsel längs hela landgränsen mot Serbien.
På det politiska planet kom Orbán in i striden om europeisk migrationspolitik som en perifer statsman från EU:s utmarker – redan sedan tidigare baktalad och smutskastad för sin högervridning av det ungerska samhället. Eliterna i västra Europa hånade honom, EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker örfilade, i direktsänd TV, Orbán på ett toppmöte och kallade honom för diktator.
Medan bygget av stängslet pågick fortsatte den illegala migrationen att öka radikalt, vecka för vecka. Östra järnvägsstationen i Budapest fylldes med illegala migranter, polisen bevakade platsen dygnet runt; dels för att hålla koll på migranterna – varav flera snart skulle begå fruktansvärda terrordåd i Paris och Bryssel – dels för att skydda dem mot organiserade och uppretade ungerska män.
Världens medier var på plats och precis när situationen kokade som mest blev så äntligen gränsstängslet färdigbyggt. Världens kameror riktades nu mot gränsstationen i Röszke, där tusentals illegala invandrare hade stoppats av stängsel och ungersk polis.
Vänsterradikala journalister och NGO:s (privata organisationer) från Västeuropa hjälpte migranterna att organisera upplopp i syfte att med våld forcera gränsen. Ungersk polis svarade med vattenkanoner, pepparsprej och batonger.
Gränsen fredades, stängslet fungerade. Flera av migranterna dömdes senare i ungersk domstol till mångåriga fängelsestraff med straffarbete och livstids utvisning. Opinionsbildare på vänsterkanten som hade hävdat att det ”inte går att stoppa människor med murar” fick fel. Opinionsmätningar runt om i Europa visade att den ungerska linjen hade fått ett massivt stöd bland väljare över hela unionen. Juncker örfilade inte Orbán igen.
Framtiden
Sedan 2010 har Fidesz lyckats halvera kriminaliteten, som i dag är en sjättedel så stor som i det befolkningsmässigt jämnstora Sverige. Skattetrycket sjunker, reallönerna ökar snabbt, infrastruktur och offentliga miljöer rustas upp. Allt detta under en tid då ungrarna dagligen kan följa samhällsförfallet i de mångkulturella länderna i väst.
Det är nu många år sedan Fidesz fick ett stöd i opinionsmätningarna som inte är tillräckligt för att kunna bilda regering på egen hand.
Mot denna bakgrund har jag svårt att se hur den ungerska vänstern skulle lyckas dubblera sitt väljarstöd, vilket skulle krävas för att eventuellt kunna samla majoritet i parlamentet.
Och oppositionen är splittrad i två delar: de små liberala, socialdemokratiska och gröna vänsterpartierna samt det radikalt nationalistiska och vänsterpopulistiska Jobbik.
Ingen regering sitter för evigt, men just nu har Ungerns nationalkonservativa regering ett så pass grundmurat stöd att det kan liknas vid de svenska socialdemokraterna under Tage Erlanders folkhemsdagar.
Vad som kommer efteråt är det i dag svårt att spekulera i, men en sak är säker och det är att Viktor Orbáns nationsbygge kommer att sätta så djupa avtryck att de kan skönjas i decennier framöver. Och förhoppningsvis kan de inspirera ett och annat land i västra – kanske till och med norra – Europa.
