Frågan som ungrarna måste besvara i den så kallade ”kvotfolkomröstningen” i oktober lyder:
”Vill du ge den Europeiska Unionen mandat att placera icke-ungerska medborgare i Ungern utan godkännande av det ungerska parlamentet?”.
Om vi bortser från alla diskussioner kring folkomröstningen i Ungern, berör frågan ett mycket viktigt ämne för europeiska medborgare. Förra året tvingades ett antal nationer konstatera att de befann sig längs något som kallas för Västra balkanrutten, vare sig de ville det eller ej. Vid vägens slut finns Tyskland och Sverige, länder med liberal eller, som de själva formulerar det, generös invandringspolitik, vilket gör att länderna längs rutten har hamnat i den beklagliga situationen att behöva betala för beslut de inte själva har fattat. I stället för att helt enkelt låta migranterna passera genom sitt territorium, beslöt den ungerska regeringen att inta rollen som Europas bastion.
Ungern har varit EU:s problembarn sedan 2010-2011, när den nyvalda högerregeringen godkände en ny konstitution och ett stort antal legala reformer som kom att ge premiärminister Viktor Orbán stämpeln ”kontroversiell”. Då kritiserades Ungern för att inte respektera EU:s regler, och frågan om medielagen dyker fortfarande upp då och då i internationell press, trots att vi kan konstatera att, efter oändliga förhandlingar med EU och Venedigkommissionen, det troligen inte finns något annat medlemsland vars lagar har granskats så intensivt.
Något ironiskt blev Ungern förra året måltavla för kritik när landet respekterade EU:s regler i enlighet med Schengen-samarbetet, samtidigt som andra beslöt att nonchalera dem. Länderna längs Balkanrutten blev de första som fick uppleva migrationskrisens baksida, medan Österrike, Tyskland och Sverige förblev naiva under en längre tid.
Fallet Ungern skapade stor misstro bland många européer, som frågade sig varför de europeiska institutionerna och västeuropeiska regeringar häftigt kritiserade Ungern för att landet följde reglerna, medan de som bryter mot dem är oförmögna att göra någonting för att hantera krisen och migrantströmmen fortsätter. Ungerska ministrar har på senare tid påpekat flera gånger att alla beslut som i någon mån bromsade inflödet av migranter fattades på nationell nivå av medlemsstater, inte av de europeiska institutionerna.
EU som organisation visade sig oförmögen att ta avgörande beslut inom rimliga tidsramar. I stället för att agera, grävde Europarådet, i egenskap av en gemenskap för medlemsstaterna, ned sig i oändliga toppmöten och nöjde sig med skenåtgärder, som till exempel ”färdplaner”. Alla uppvisade engagemang och sedan hände ingenting. Under tiden fick EU-kommissionen, tillsammans med Merkel och Hollande, idén om frivilliga och tvingande omplaceringskvoter. Ingen av dessa metoder fungerar, men de tycker fortfarande att det är en bra idé.
Det informella mötet i Bratislava följde traditionen med färdplaner och åtaganden. Visegrád-länderna [mellanstatlig organisation i Centraleuropa med Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern] utfärdade ett gemensamt uttalande där de klargjorde att omplacering för dem endast var godtagbart om det är frivilligt och att varje medlemsland skulle hjälpa till efter sin erfarenhet och förmåga. Planen är bra, men ingen plan är meningsfull förrän det sker ett avgörande skifte i den europeiska migrationspolitiken. I Bratislava påpekade premiärminister Viktor Orbán att ”det kommer att finnas en dragningskraft för migration så länge som Tyskland inte sätter något tak för antalet migranter man släpper in, samtidigt som Schengen-avtalet fastställer att Grekland måste förhindra människor att ta sig in i Europa, vilket landet inte gör”.
”Tills dess”, fortsatte han, ”kan vi bara göra en sak; följa Schengen-reglerna och använda legala och fysiska medel för att gripa alla som försöker ta sig in illegalt”. Återigen är det medlemsländerna som får ansvaret för att hantera en kris som EU som helhet inte klarar av. Vi måste visa solidaritet gentemot varandra, men det betyder inte att blint acceptera varje dåligt beslut från EU och delta i initiativ som omplaceringsprojektet. Att omplacera migranter, som för övrigt inte vill placeras var som helst, utan i rika medlemsländer, innebär bara att man reglerar en kris i stället för att göra någon ansträngning att faktiskt lösa den. Ungern, Bulgarien och Makedonien, till exempel, visar solidaritet genom att skydda sina gränser, och även tyska politiker måste erkänna att detta är det enda skälet till att färre migranter nu når Tyskland, inte avtalet mellan EU och Turkiet.
Vad blir slutsatsen? Tiden för färdplaner och toppmöten är förbi. Vi behöver en total och grundläggande förändring av EU:s migrationspolitik, men endast ett fåtal länder verkar vara beredda att genomföra en sådan. Medan de flesta medborgare i väst- och nordeuropeiska länder vill se mycket striktare regler, är deras regeringar förblindade av politisk korrekthet. Klyftan mellan folket och eliterna är så djup att dessa ledare oundvikligen gräver sina egna politiska gravar.
Folken i Väst- och Nordeuropa bör behålla sitt sunda förnuft. Sedan när måste vi godta att miljoner människor kan röra sig genom våra länder utan någon kontroll? Människor, vars identitet och motiv vi inte känner till? Varför accepterar österrikare, tyskar och svenskar att deras gator är fulla av ekonomiska migranter som inte har någon som helst möjlighet till asyl och som begår brott?
Centraleuropa håller på att bli den sista bastionen för sunt förnuft i Europa. Vi kan dock inte göra detta själva, eller hur? Ni, där uppe i norr, borde förbli den stolta och rika nation som vi trodde att ni är, inte ett åtlöje. Gott mit uns, Sverige.
Översättning: Tobias Svensson
