Men vad finns det egentligen att säga om den nordirländska frihetskampen anno 2019? Vapnen har ju skrotats, bomberna tystnat och taggtrådarna rostat. Och varför skulle man ens ha något att säga om kampen och den Irländska Republikanska Armén? De var ju socialistiska terrorister, sägs det. Storbritanniens före detta premiärminister Margaret Thatcher (ding dong och så vidare) sade ju det, och orden ekade hela vägen ner till britten Ian Stuart, sångaren i det ökända nationella pionjärbandet Skrewdriver och grundaren av den halvt paramilitära nationalsocialistiska organisationen Blood and Honour.
Om vi bryter mot den svenska regeln vad gäller kronologisk ordning och börjar med den andra frågan först, nämligen varför man skall dra in IRA i den moderna diskursen (eller diskursen över huvud taget) så kan jag avslöja att jag har en hund i fajten, som jänkarna brukar säga. Faktum är att jag faktiskt har med två jyckar. Femtio procent av mitt blod kommer nämligen från ett litet ställe i Belfast som heter Falls Road. Mina dagars upphov kom till Sverige relativt tidigt. Redan i mitten på sextiotalet anlände han med sina föräldrar och lillebror och landade någonstans vid Hittarps strandbank. Där bosatte de sig i ett pittoreskt hus vid en skogsglänta under vindpinade löv och barr.
Jag fick under min barndom sällan, om ens någonsin, höra historier om Nordirland, så jag tog mina stråk till biblioteket och började själv studera Nordirlands kultur och historia. Och visst fann jag historien om påskupproret mest spännande, det vill säga historien om de fyrahundra irländska nationalister som under annandag påsk år 1916 i Dublin intog det stora postkontoret (GPO) under ledning av fackföreningsledaren och agitatorn James Connolly, poeten och gatupolitikern Patrick Pearse och den av åldern krökta Tom Clarke. Dessa tre herrar, tillsammans med militärteoretikern Joseph Plunkett, bartendern och nationalistiske organisatören Séan MacDiarmada, banktjänstemannen Éamonn Ceannt och läraren Thomas MacDonagh proklamerade på postkontorets högsta trappsats den irländska republiken.
Samtliga skrev under proklamationen. Målet: Att befria sig från det brittiska väldet, ett välde som berövade det irländska folket allt från ekonomiska resurser, som jordbruk, till kulturella resurser som att beröva folket det iriska språket och senare förbjuda att lära ut det i skolor. Tillsammans tog 1 600 upprorsmän kontroll över centrala Dublin.
Britterna svarade med att sända en brittisk armé till staden och efter cirka en veckas stridigheter som resulterade i 450 döda och 2 600 sårade var Dublin åter i britternas händer. Flera av upprorets ledare, däribland James Connolly, avrättades. Detta brutala sätt att slå ner upproret gjorde att Dublinborna, som mest ansåg upprorsmännen vara en skara bråkmakare, hade nu vänt opinionen mot England.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
