USAID:s kända och okända historia: Påverkansoperationer och färgrevolutioner

Myndigheten USAID, som mest gått un­der radarn under lång tid trots en enorm budget, hamnade i strål­kastarljuset efter att den nytillträdda andra Trumpadministrationen till­kännagav genomgripande föränd­ringar av USAID och teknikmiljar­dären Elon Musk med dramatiska ordval uttryckt avsikten att helt stänga ned USAID.

USAID tillhandahöll 42 procent av allt humanitärt bistånd som spå­rades av FN under 2024 och har en personalstyrka på mer än 10 000 per­soner.

Redan namnet USAID är vilseledande, då många tror att det står för US AID (USA:s bistånd). I stället är det en förkortning för United States Agency for International Develop­ment (USA:s byrå för internationell utveckling).

USAID beskrivs officiellt som ”en myndighet oberoende från USA:s re­gering som är primärt ansvarig för att administrera civilt utländskt bi­stånd och utvecklingsbistånd”, men det är mycket långt ifrån hur det egentligen ligger till – något som upp­dagats alltmer den senaste tiden på grund av Trumpadministrationens granskning av den mäktiga myndig­heten.

Vi tittar i denna analys närmare på USAID:s historia, både den kända och okända.

USAID grundades 1961

USAID etablerades av den sederme­ra lönnmördade presidenten John F Kennedy, som en del av Foreign As­sistance Act från 1961. Det medförde stora förändringar i amerikanska utomeuropeiska hjälpprogram ge­nom att slå ihop flera befintliga or­ganisationer och pågående bistånds­program till en enda. Det var ett led i att Washington skiftade fokus från återuppbyggnaden av det krigshär­jade Europa efter andra världskriget.

Biståndet till Europa var en av­görande del av USA:s säkerhetspo­litiska arbete med att etablera total kontroll över Europa – en potenti­ell geopolitisk konkurrent – och då främst Tyskland, där det första ste­get var ”denazifieringsprogram­met.” USA ville därefter ta ett mer långsiktigt ekonomiskt, militärt och politiskt grepp om vår kontinent. Det är därför ingen slump att den kända Marshallplanen, som gav återuppbyggnadsbistånd till 17 europeiska länder, sjösattes 1948 och snabbt följdes av etablerandet av Nato 1949 och Europeiska kol-och stålgemen­skapen 1952.

USA kunde med dessa projekt kon­soliderade sitt grepp över Europa under 1950-talet. Det kunde ses full­bordat med Tysklands anslutning till Nato 1955 och det första mötet i den europeiska parlamentariska försam­lingen, en föregångare till dagens Eu­ropaparlament, som hölls 1958. (Läs gärna boken Vad alla behöver veta om Nato men få känner till av Medea Benjamin och Dawid Swanson).

På 1960-talet, när detta var klart, kunde därför USA flytta fokus till res­ten av världen och för detta behöv­des en ny myndighet. USAID grunda­des således 1961 och skrev på sin nu nedstängda webbsida, att ”fram till dess hade det aldrig funnits en byrå som tillhandahöll all utländsk ekono­misk utveckling”.

Enligt den amerikanska reger­ingens officiella webbplats beskrivs USAID som den ”huvudsakliga ame­rikanska byrån för att ge bistånd till länder som återhämtar sig från kata­strof, försöker undkomma fattigdom och deltar i demokratiska reformer”. De två första är hur USAID mark­nadsfört sig och därför som världen betraktat dem, medan det nu visat sig att fokus egentligen låg på det sista – där USA definierar vad som menas med ”demokrati” och stipu­lerar vilka ”reformer” som krävs för att uppnå Washingtons mål.

Krig och geopolitik

Innan Trumpadministrationens frys­ning av utbetalningar från USAID var byrån världens enskilt största bi­ståndsgivare. Under räkenskapsåret 2023 betalade USA ut 72 miljarder dollar, vilket motsvarar drygt 783 miljarder kronor, i bistånd över hela världen. Själva anger de att dessa pengar går till ”allt från kvinnors hälsa i konfliktområden till tillgång till rent vatten, HIV/AIDS-behand­lingar, energisäkerhet och antikor­ruptionsarbete”. Men det har visat sig vara en fasad.

USAID gav under 2023 mest till Ukraina, med ett ”bistånd” på 14,4 miljarder dollar eller motsvarande drygt 156 miljarder kronor. Sedan är det ett mycket stort hopp till Jor­danien, som fick 770 miljoner dollar i ekonomiskt bistånd genom USAID. Jordanien är helt avgörande för Isra­els säkerhet och med en demografi där palestinier utgör mer än hälften av befolkningen på drygt 11 miljoner så behövs en stor ”muta” till kunga­dömet för att hålla den anti-israelis­ka befolkningen i schack.

Jemen och Afghanistan fick 360 respektive 332 miljoner dollar. Je­men, som är hem för de shiitiska houthierna, vilka är allierade med Iran och kontrollerar en stor del av Jemen, har slagits med stor framgång mot Saudiarabien som backas upp av Nato och flera gulfstater. Enorma belopp har därför behövts – från både Väst och de sunnitiska Gulfsta­terna – för att köpa både jemeniter och utländska legosoldater att slåss mot houthierna samt med propa­ganda och bistånd försöka minska det stora folkliga stödet för den shii­tiska rörelsen. Houthierna har också stört internationell sjöfart i ett försök att stoppa Israels folkmordsliknande bombkampanj mot Gaza och skjutit ballistiska robotar mot Israel med viss framgång. Jemens politiska och militära situation är därför avgöran­de för både USA:s och Israels säker­het.

USA lämnade Afghanistan under kaosartade och förnedrande former i augusti 2021. Ett så stort bistånd till den forna fienden talibanerna – som USA och hela Västvärlden stridit med i hela två decennier utan framgång – lyfter en del ögonbryn.

”USA:s nationella intressen”

Det är tydligt att de största motta­garna av amerikanskt bistånd är viktiga geopolitiskt, vilket gör det än mer uppseendeväckande efter­som USAID inte är den enda ameri­kanska myndigheten som betalar ut utländskt bistånd. Det amerikanska utrikesdepartementet, som inte är en biståndsorganisation och fokuserar på just geopolitik, har exempelvis en egen biståndsbudget på åtminstone (vad som är känt) 21,3 miljarder dol­lar.

Tittar vi på det extrema exemplet Ukraina så har det ökänt korrupta landet fått ”bara” 14,4 miljarder dol­lar från USAID, av sammantaget 183 miljarder dollar (beräknat 30 sep­tember 2024) som oräkneliga andra amerikanska myndigheter skänkt och där den största är Pentagon med nästan 125 miljarder dollar.

Redan med ledning av vilka län­der som prioriteras börjar en bild av USAID skönjas där organisationen dels verkar mer fokuserat på (geo) politik än klassiskt bilateralt bistånd, dels verkar agera utifrån Israels sä­kerhetspolitiska intressen.

Andrew Natsios, generaldirektör för USAID under åren 2001–2006, skrev talande nog år 2020 att byrån bidrog till USA:s framgångar under det kalla kriget med Sovjetunionen. Han kopplar också USAID till USA:s ”intressen”, snarare än bistånd:

Jag skulle hävda att USAID:s störs­ta framgångshistorier under det kalla kriget var de som var direkt kopplade till USA:s nationella intressen. Dessa framgångar gynnade verkligen USA, men de gynnade också utvecklings­länderna när de övergick till att bli avancerade utvecklade länder.

”Hemliga natur”

Långt innan Trump började granska USAID med hjälp av Musk, så var det uppenbart att USAID inte hade rent mjöl i påsen. Kritiken mot byrån ge­nom åren har gällt allt från dess tyd­ligt utrikespolitiska agenda till dess ineffektivitet. År 2014 anklagades USAID för att i hemlighet skapa en ”kubansk Twitter” kallad ZunZuneo för att anstifta oroligheter på önatio­nen och undergräva den kubanska regeringen. När detta uppdagades och USAID vägrade svara på frågor i bästa underrättelsetjänststil växte också kritiken mot organisationens märkligt ”hemliga natur”, som rim­made illa med en biståndsorganisa­tion. USAID förnekade alla Kubarelaterade anklagelser utan närmare förklaringar.

”Den amerikanska regeringen, särskilt genom USAID, har under en tid finansierat organisationer öppet mot den lagliga och legitima regering jag representerar.”

– A. M. L. Obrador, Mexikos president 2018–2024

År 2023 bad Mexikos dåvarande antiglobalistiske president Andres Manuel Lopez Obrador sin ameri­kanske kollega, Joe Biden, att stoppa USAID från att finansiera grupper som är fientliga mot hans regering. Det gjordes i ett brev, som presen­terades för journalister, vilket åter­speglade tidigare mexikansk kritik av amerikansk interventionism:

Den amerikanska regeringen, sär­skilt genom USAID, har under en tid finansierat organisationer öppet mot den lagliga och legitima regering jag representerar. Detta är helt klart en interventionistisk handling, som stri­der mot internationell rätt och de re­lationer som bör råda mellan fria och suveräna stater.

Stöder diktaturer

Samtidigt som USA genom åren häv­dat att USAID:s biståndsprogram syftar till att mildra fattigdom och stärka unga demokratier, använde de USAID för att stödja allierade auktoritära regimer under det kalla kriget. Exempel på det är Taiwan och Sydkorea, när de var diktaturer under militärt styre, och Demokra­tiska republiken Kongo under den ökände Mobutu Sese Seko. Med hjälp av USAID-pengar styrde Mobutu lan­det med järnhand i över tre decen­nier, trots många rapporter om över­grepp och kränkningar av mänskliga rättigheter. Han har beskrivit som den ”arketypiske afrikanske dikta­torn” – och därmed motsatsen till det förment demokrativurmande som USAID håller som fasad.

Bakom statskupp

USAID nöjer sig dock inte med att understödja diktaturer, utan försö­ker också aktivt störta folkvalda och populära statschefer, om de går emot globalistiska intressen. Ett exempel på det är Bolivia och den dåvarande indianättade presidenten Evo Mora­les, som utvisade USAID den 1 maj 2013 och förbjöd dem helt att verka i hans land. Detta skedde efter att landets säkerhetstjänst upptäckt att USAID-”biståndet”, oavsett om det lämnades direkt till lokala myndig­heter eller till icke-statliga organisa­tioner, var kopplat till försök att de­stabilisera och skapa uppror genom att bland annat politiserade fackför­eningar, miljögrupper och gräsrots­rörelser.

”USAID:s biståndsprogram har politiska snarare än sociala målsättningar.”

– Evo Morales,Bolivias president, i samband med att han 2013 kastade ut USAID från landet

Nya Tider gjorde då en omfat­tande granskning där det visade sig att anklagelserna om att USAID och amerikanska ambassaden var in­blandade i omfattande undergrävan­de verksamhet i Bolivia stämde. Den amerikanska federala narkotikapolisen DEA, som utnyttjade att de hade agenter på plats (som en del av biståndet), förde in stora vapen­arsenaler i Bolivia som var mång­faldigt större än vad deras agenter kunde behöva. Vi kunde också spåra USAID direkt till en väpnad kupp med utländska legosoldater (se ”Bo­livia kastar ut USAID ur landet” i NyT v.21/2013).

Bolivia var dock inte först med att förbjuda USAID att verka inom lan­det. Året innan, den 1 oktober 2012, hade USAID slängts ut från Ryssland efter anklagelser om att undermine­ra det ryska samhället på främman­de makts uppdrag.

USAID och Soros

Det har den senaste tiden framkom­mit att det funnits ett nära samarbete och koordination mellan USAID och den ärkeglobalistiska ”filantropen” George Soros, bland annat hans stif­telse Open Society Foundation.

I Ukraina störtades den folkvalde och ryssvänlige presidenten Viktor Janukovytj i Euromaidan 2014, ef­ter en serie mycket våldsamma och utifrån instigerade dödliga protester. Nya Tider rapporterade ett par år se­nare att läckta dokument visade att Soros var inblandad och utövade ett starkt inflytande över den nya kupp­regimen i Kiev. Det var dock inte första gången, utan Soros och hans miljarder var även drivande i andra färgrevolutioner.

Bulldozerrevolutionen i Serbien 2000 var en våldsam proteströrelse sponsrad av Soros som störtade Ser­biens president Slobodan Milošević, genom att anklaga honom för på­hittat valfusk. Soros hyllades i västmedia för sin insats i Serbien och ”i hela Östeuropa”.

Rosenrevolutionen i Georgien 2003 var Sorosfinansierad och stör­tade Georgiens folkvalde president Eduard Sjevardnadze. Vi skrev i vår granskning 2016 av Soros undergrä­vande verksamhet följande:

En annan stor bidragsgivare till de subversiva rörelserna var den stats­stödda amerikanska organisationen USAID, som vid flera tillfällen har ar­betat sida vid sida med Soros i dessa sammanhang.

Micheil Saakasjvili tillsattes som president över Georgien i januari 2004 med hjälp av Soros och USAID, vilka finansierade ett omfattande nätverk av ”pro-demokratiska” or­ganisationer, georgisk ”oppositionsmedia”, betalda demonstranter och inte minst ”modernisering” av valsystemet. Det sista var återigen USAID:s fokus. Vid sidan av det be­talade man journalister och medier i Väst samt försåg dem med ”informa­tion” om Georgien i syfte att forma Västopinionen och måla upp bilden av att det asiatiska landet egentligen var en del av Europa. Saakasjvili och andra köpta politiker framträdde därför ofta inför media med en EU-flagga bredvid den georgiska, ett knep som fortfarande används.

Saakasjvilis styre präglades bland annat av antirysk politik och utbredd korruption, där han använde rätts­väsendet för att trakassera sina mot­ståndare. 2008 gick han med ameri­kansk och israelisk hjälp till attack mot rysktalande utbrytarrepubliker, vilket slutade med totalt nederlag efter en rysk blixtintervention (se ”Soros stöd till subversiva rörelser” i NyT v.36/2016).

Bakom valfusk

Moldavien hade i oktober en folk­omröstning som fått internationell uppmärksamhet. Landet är kandi­datland till EU och skulle rösta om att grundlagsfästa sin av västmakterna påtvingade strävan efter ett EU-med­lemskap. När över 90 procent av rös­terna var räknade, ledde nej-sidan stort. Då inträffade något märkligt: ja-sidan gick om och segrade med 50,4 procent. Sedan upprepades det märkliga fenomenet även i landets presidentval, där den till globaliststif­telsen World Economic Forum kopp­lade presidenten Maia Sandu gick mot en förlust – men plötsligt vände och vann i rösträkningens slutskede. Båda resultaten har utpekats som flagranta exempel på valfusk.

Den konservative brittiske filoso­fen och debattören John Laughland sade inför valet, i en kommentar till Nya Tider, att landets valmyndighet finansieras av bland annat brittiska och amerikanska biståndsorgan.

– Moldaviens valmyndighet finan­sieras av USAID, UKAID, Storbritan­niens ambassad i Chisinau, Neder­ländernas regering med flera, så jag tror inte det finns någon möjlighet att något går ”fel”, sade han sarkas­tiskt (se ”Moldavien: Plötslig vänd­ning i slutet av rösträkningen – igen” i eNyT 84 & 89/2024).

Avslöjande prioriteringar

Amerikanska utrikesdepartementet skriver i ett dokument från juni 2021, som Nya Tider har sedan tidigare, att de arbetar för att få med Moldavien i EU:

USA:s utländska bistånd stöder Moldaviens framsteg mot att bli en helt demokratisk, ekonomiskt välmående stat helt integrerad i Europa.

Det är en intressant formulering som ger vid handen att ett land kan vara inte helt demokratiskt. Vi kan ana vad som menas. Biståndet som anges för 2020 är avslöjande på två sätt. Dels skiljer man inte på USAID och Utrikesdepartementets bistånds­pengar på totalt drygt 63 miljoner dollar, dels läggs nästan 26 miljoner, och därmed mest, på ”demokrati, mänskliga rättigheter och styrning” av landet. Först av allt nämns dess­utom att USAID ger ”hjälp i upptak­ten till och under” val, vilket är av­slöjande i sig.

Övriga angivna fokus är ändring av lagar, träna och mentorskap/ ledning av journalister, bekämpa desinformation, modernisera polisutbildningen med nya värderingar och fler kvinnor, träna militären, stoppa tillgången på billig rysk gas, immunisera befolkningen mot rysk påverkan och vaccinera befolkning­en mot covid-19.

Talande nog läggs minst, bara symboliska en miljon dollar, på ut­bildning och socialtjänst för landets befolkning. Det är dock det USAID bedrägligt ger sken av inför moldo­vierna och omvärlden att de är där för.

Sponsrar The Great Reset

Ukraina har mitt under brinnande krig, okänt för de flesta, försökt att införa närmast alla tänkbara globa­listiska agendor kopplade till WEF:s år 2020 proklamerade The Great Re­set (Den stora återställningen). Digi­talt ID (Dija) är redan infört och Kiev har kommit långt i sin ”vision” om ett helt digitaliserat samhälle med digital valuta (e-hryvnia), AI som sköter staten i stället för tjänstemän och klimatsmarta städer. Dija togs ursprungligen fram som en övervak­nings-app under covid.

USAID har bidragit med juridisk och teknisk hjälp samt finansiering till Dija. På World Economic Forums möte i Davos i januari 2023 uttryckte chefen för USAID, den före detta FN-ambassadören Samantha Power, önskemål om att sprida appmodellen till hela världen (se ”Ukraina tar tä­ten för Great Reset” i NyT v.23/2023).

Vi kan med bara dessa axplock i en myriad av exempel från flera de­cennier konstatera att USAID är allt annat än den traditionella hjälporga­nisation många felaktigt trodde den var – precis som Washington och i bakgrunden underrättelsetjänster som drar i trådarna ville att USAID skulle uppfattas. Men den geopoli­tiska påverkansmastodonten USAID hamnade under vägs gång i den så kallade djupa staten och globalister­nas klor, och vände sig till slut mot sin skapare. Nu har dock masken fallit tack vare Trumpadministratio­nen, som oåterkalleligen har expo­nerat den globalistiska maktapparat som USAID idag kan betraktas som.