Vad finns kvar av Irans kärnenergiprogram och kommer USA att ingripa?

Israel hävdar enligt New York Times att man svårt skadade en av Irans viktigaste kärnenergianläggningar och dödade en samling av höga militärer och kärnkraftsexperter i attackerna som började på fredagsmorgonen. Men när solen gick upp efter det förödande anfallet stod det också klart hur mycket av Irans kärnenergiprogram som återstod, åtminstone för tillfället.

De israeliska attackerna verkar ha förstört en anläggning för produktion av kärnbränsle ovan jord och elförsörjningscentra vid Irans största urananrikningscenter i Natanz. Dödandet av några av Irans främsta kärnfysiker är en fortsättning på en långvarig israelisk kampanj som riktar in sig på den expertis som behövs för att bygga en bomb. Men den första fasen av de israeliska attackerna träffade inte det mest sannolika förrådet av Irans kärnbränsle av nästan bombkvalitet – och det kan ha varit avsiktligt.

Lagret förvaras i ett stort komplex utanför den gamla före detta huvudstaden Isfahan, enligt de internationella inspektörer som har till uppgift att övervaka det. Israels 100 stridsflygplan och svärmar av missiler och drönare höll sig borta från Isfahan i sin första våg, trots att det är en av de största kärnkraftsanläggningarna i landet och, enligt västerländsk underrättelsetjänst, ett av centrumen för Irans hemliga vapenforskningsprogram.

Den israeliska försvarsmakten utfärdade ett pressmeddelande på fredagseftermiddagen där man sade att man i en andra våg av attacker hade träffat Isfahan, men inte bränslelagret. I stället fokuserade man på laboratorier som arbetade med att omvandla urangas till metall – ett av de sista stegen i konstruktionen av ett kärnvapen. Men det sades ingenting om att man träffat det område där själva bränslet lagras.

”Vi såg bränslet där alldeles nyligen”, sade Rafael Mariano Grossi, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet IAEA, den FN-organisation som registrerar kärnbränsle för att se till att det inte avleds till vapenprojekt, på fredagen, några timmar efter att attackerna började. Inspektörer har varit inne i Isfahans anläggningar under de senaste veckorna och genomfört de slutliga inventeringarna för den kvartalsrapport om Irans kapacitet som distribuerades till myndighetens styrelse denna månad, eftersom den fokuserade på Irans efterlevnad av inspektörernas krav.

Frågan är varför Israel undvek att slå till mot lagret, som skulle vara den snabbaste vägen för Iran att producera en första kärnvapenarsenal. Det hotet var trots allt kärnan i premiärminister Benjamin Netanyahus rättfärdigande tidigt på fredagen för att beordra attacken, efter två decennier av israelisk återhållsamhet.

”Iran har producerat tillräckligt med höganrikat uran för nio atombomber – nio”, sade han.

Netanyahu fortsatte med att tala om den fara han ansåg att lagrets existens utgjorde: ”Under de senaste månaderna har Iran vidtagit åtgärder som de aldrig har vidtagit tidigare, åtgärder för att göra detta anrikade uran vapenklassat.” Han hävdade att om Iran inte stoppades skulle landet ”kunna producera ett kärnvapen inom mycket kort tid”.

”Det kan vara om ett år”, sade han, ”det kan vara inom några månader – det kan vara mindre än ett år”.

Israeliska talesmän svarade inte på frågor om varför de skonade lagret, åtminstone för tillfället. Det är möjligt att Isfahan-komplexet kan bli måltavla i en kommande våg. President Trump sade på fredagen att ”det kommer mer, mycket mer” och tillade att kommande attacker skulle bli ”brutala”.

Utomstående experter tror däremot att det var ett medvetet val att undvika Isfahan.

”Det faktum att Israel inte bombade en känd uranproduktionsanläggning i Isfahan”, sade Jon Wolfsthal från Federation of American Scientists, som noga följer Irans nukleära framsteg, ”tyder antingen på att Bibi var orolig för att bombningen skulle kunna orsaka en radiologisk incident eller att de faktiskt tror att detta kommer att leda till att Iran frivilligt ger upp sina uranlager”.

Oron för en ”radiologisk incident” är verklig. Att bomba bränslelagret i dess nuvarande form skulle inte utlösa en kärnvapenexplosion. Men det skulle kunna släppa ut bränslet i miljön, skapa en strålningsrisk och i princip förvandla Isfahan-anläggningen till en smutsig bomb.

Grossi sade sent på fredagen att det fanns en viss kemisk och radiologisk kontaminering vid den hårt drabbade Natanz-anläggningen, men att de underjordiska hallarna som rymmer några av Irans mest moderna och kraftfulla centrifuger inte verkade ha blivit förstörda.

Historien tyder på att Israel är mycket känsligt för risken att utlösa utsläpp av radioaktivt material. När man bombade Saddam Husseins kärnreaktor i Osirak 1981, för att hindra Irak från att skaffa sig kärnvapen, slog man till innan bränsle hade fyllts på i anläggningen. Och man gjorde samma sak när man slog till mot en anläggning i Syrien som höll på att byggas av Nordkorea, även om Israel i det fallet i månader försökte dölja sitt ansvar för bombningen. I attacken mot Iran på fredagsmorgonen skröt man i stället om detaljerna.

En annan möjlig förklaring är att den israeliska ledningen tror att de på något annat sätt kan hindra iranierna från att ytterligare berika lagret till 90 procent, det vill säga vapenkvalitet, en process som bara skulle ta dagar eller veckor, enligt den amerikanska underrättelsetjänstens allmänna bedömning.

Irans valmöjligheter är begränsade. Landets största anrikningsanläggning i Natanz var det primära målet under de tidiga timmarna på fredagen, och mobiltelefonvideor visade att det fortfarande rök efter attacken. “Vi tror att den är svårt skadad”, sade Grossi, som ofta har besökt Natanz.

Om Natanz är ur drift skulle Irans bästa chans vara att få bränslet till den mindre anrikningsanläggningen i Fordow, som ligger begravd djupt under ett berg vid en bas för Islamiska revolutionsgardet. Grossi uppskattar att den ligger på runt 800 meters djup, vilket troligen gör den ogenomtränglig för Israels bunkervapen. Hittills har Trump-administrationen gjort klart att den inte kommer att delta i attackerna, vilket skulle inkludera att använda sig av de gigantiska bunkersprängare som USA utvecklat för att slå ut sådana djupt begravda anläggningar i Iran och Nordkorea.

Enligt vissa rapporter kan Israel försöka i alla fall; det fanns indikationer på bombningar i området kring den bergsanläggningen på fredagskvällen. Även om det inte lyckas skulle Iran med största sannolikhet inte vilja ta risken att transportera sitt 60-procentigt anrikade bränsle till Natanz-anläggningen. Det skulle vara ”en sittande anka för Israels drönare”, uppgav en före detta amerikansk underrättelsetjänsteman som arbetade mycket med Iran till New York Times på fredagen.

Genom att välja sina mål satsade Israel också på att man skulle kunna sätta stopp för framstegen genom att döda nyckelforskare. På fredagen rapporterades det mycket om två av dessa i Iran. En av dem var Mohammad Mehdi Tehranji, fysiker och rektor för det islamiska Azad-universitetet i Teheran, som länge har förknippats med arbetet med Irans kärnenergi- och missilprogram.

Den andre var en man som Israel har försökt, och misslyckats, att döda tidigare. Fereydoun Abbasi var den hårdföre före detta chefen för Irans atomenergiorganisation. I november 2010, när Israels ”klibbiga bomb”-attacker var som värst, då sprängämnen fästes på bildörrarna till vetenskapsmän som satt fast i Teherantrafiken, blev Abbasi svårt sårad. Kanske var det på grund av sin militära utbildning som han reagerade omedelbart på klicket från den magnetiska bomben på sin dörr och fick ut sig själv och sin fru ur bilen innan den försvann i ett eldklot.

Efter den attacken blev han mer besluten än någonsin att fullfölja Irans program, och under flera år var han landets ansikte utåt som chef för Irans atomenergiorganisation. Han försäkrade världen om att hans lands intresse för kärnteknik var helt fredligt.

Han hävdade att alla bevis som lagts fram av internationella inspektörer för att det fanns en aktiv stridsspets i Iran sedan 20 år eller mer – inklusive ritningar av vapnen och beräkningar om de bästa höjderna för att detonera ett vapen – var en del av ett israeliskt påhitt för att rättfärdiga en framtida attack mot Irans kärntekniska anläggningar.

Han var en av de första som dog när attackerna började.