Solen ligger lågt över den rödfärgade, torra marken. Jag befinner mig i Sydafrika, kontrasternas land med en historia som heter duga. Under dagen träffade jag landets före detta inrikesminister för ett möte om landet och dess utmaningar. Zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi bekräftade det jag skrivit om under flera års tid, nämligen den svårlösta situation landets vita farmare befinner sig i. Herr Buthelezi sade att han till fullo förstår att vita farmare känner en stor rädsla i dagens Sydafrika. Det finns all anledning till det.
Sedan det kommunistiska ANC tog makten i Sydafrika år 1994, tack vare omfattande ekonomiskt och moraliskt stöd från den svenska regeringen, har flera tusen vita farmare fallit offer för farmattacker enligt organisationen Genocide Watch. Ämnet är kontroversiellt, särskilt för oss i västvärlden. Att tala om utsatta minoriteter är förvisso alltid uppskattat, dock inte när det gäller en minoritet som härstammar från Holland och kringliggande länder från första början. Då blir frågan helt plötsligt mycket känslig och ämnet tystas helst ned.
Jag tror starkt på varje folks rätt att leva i enlighet med sin kultur och sina traditioner. Efter att ha rest runt i Sydafrika under långa perioder och efter att ha rapporterat från krigshärjade länder i Mellanöstern och Östeuropa, inser man snabbt hur värdefull trygghet och fred är. Civiliserade och icke korrupta styren, folk som erkänns sina rättigheter och nationer som inte utnyttjas av storfinansen är av största betydelse för en bättre värld.
Under ett par veckor har jag denna gång rest runt bland sydafrikanska farmer för att dokumentera farmattacker. Tillsammans med två kollegor har jag talat med offer för dessa attacker, samt med släktingar till personer som mördats i de mest avskyvärda dåd. Det anmärkningsvärda i dessa berättelser är att det i många fall inte handlar om rån. Det hade varit betydligt enklare för förövarna att länsa hemmet när ingen är hemma, men ändå väntar de tills ägarna kommer hem. Det som sker sedan är i alldeles för många fall att kvinnan i huset våldtas framför mannen, och att en eller flera dödas – ibland hela familjen. På en farm jag besökte i Randfontein utanför Johannesburg i mitten av mars dödades en hel familj, och det låg fortfarande pengar kvar på den blodiga sängen där en äldre man hade slagits ihjäl. Det enda man hade tagit efter morden var en bil, men den hade man bränt upp ett par kilometer bort. Trenden ser likadan ut i flera av de fall vi har granskat.
Många vita farmare oroar sig för den politiska utvecklingen i Sydafrika. Partiet Economic Freedom Fighters, som vill beslagta farmarnas jord, är på stark frammarsch. De fick hela sex procent i sitt första val för två år sedan. Jag träffade deras företrädare i Kapstaden för ett par dagar sedan, och de var övertygade om att partiet kommer att vara det styrande inom en inte allt för avlägsen framtid. Partiets ledare Julius Malema gjorde sig känd inför en internationell publik när han som ledare för ANC:s ungdomsförbund sjöng en sång om att döda den vita farmaren. Människorättsaktivisten Dan Roodt, född i Sydafrika, säger att situationen för den vita minoriteten har förvärrats ytterligare sedan Nelson Mandela, en återhållande faktor, dog för två år sedan. Attackerna är nu fler och brutalare. De flesta vita farmare känner någon eller vet om någon som har fallit offer för en attack. Skräcken har spridit sig i farmarsamhällena.
Svarta har växt till 90 procent av landets befolkning och det finns föga intresse av att tillvarata den vita minoritetens intressen. Tvärtom finns det i dag fler raslagar än under apartheid. Företag ägda av svarta får företräde till statliga kontrakt, det finns lagar som kräver svart ägande i större företag och vita stängs ute från utbildningar om ”deras” kvot är full.
För fem år sedan besökte jag en farmarby utanför staden Nylstroom och för två år sedan gjorde jag en uppföljning. När jag kom till samma område igen för en vecka sedan möttes jag av flera tragiska besked. Flera attacker hade skett i närområdet. Ett äldre par hade mördats i sitt hus som låg lite avsides, den äldre kvinnan hade våldtagits och bränts upp. Förövarna hade lämnat tomma spritflaskor på platsen och tänt eld på huset innan de begav sig av. Vi talade med en 28-årig kvinna som mist sin make i en farmattack som ägde rum utanför Nylstroom i slutet av förra året. Detta var den andra maken som den unga kvinnan hade mist. Förövarna hade brutit sig in i huset när paret sov och högg maken till döds med en stor skruvmejsel. Kvinnan slogs för sitt liv och undgick på så sätt att bli våldtagen, men blev även hon svårt knivskuren. Förövarna höll en kniv mot parets spädbarn för att tvinga modern att öppna vapenskåpet och mördade sedan maken när hans fyraåriga dotter såg på.
Många vita farmare vill av naturliga skäl fly Sydafrika. De flesta är dock fast i landet av ekonomiska skäl, bland annat en äldre dam jag talade med vars dotter hade blivit knivmördad för drygt åtta månader sedan. Hon hade blivit huggen med kniv framför sina två barn. Den äldre kvinnan ville nu helst flytta till Europa eller Australien, men har inga ekonomiska möjligheter att ens åka till en tryggare del av Sydafrika.
I Sverige får vi ständigt höra att det inte finns några svenskar, att en ”privilegierad vit” person inte kan bli utsatt för rasism. Samma attityd har massmedia i västvärlden och den politiskt korrekta ”eliten” när det gäller Sydafrikas vita minoritet. Man säger att det helt enkelt inte kan existera någon rasism mot vita, att attacker mot vita helt enkelt handlar om vanliga rån, trots att statistiken och farmarna själva talar för det motsatta. När jag träffade presstalesmannen för Transvaal Agricultural Union, Henk van de Graaf, berättade han att det farligaste yrket i det av brott tyngda Sydafrika är just farmare. Fler har mördats här än i grannlandet Zimbabwe, där regimen avsiktligt jagat ut vita farmare ur landet.
Vi måste våga tala om de attacker som riktas mot den vita minoriteten i Sydafrika, på samma sätt som vi måste kunna tala om rasism mot svenskar utan att bli stämplade som ”rasister”. I kommande nummer av Nya Tider kommer läsarna kunna ta del av berättelser och intervjuer med offer och politiker från Sydafrika.
