Vad kan påverka Rysslands relation till USA?

President Trump har verbalt intagit en återhållsam attityd mot Ryssland, samtidigt som han vidtagit en rad hårda åtgärder mot landet och dess utrikespolitiska intressen. Jämfört med den politik han tillämpar, var Obamas mjuk. Inga eftergifter skedde heller av Trump i Helsingfors inklusive inga lättnader i de ekonomiska sanktionerna. Trots det blev den amerikanska kritiken mot honom oerhört hård efter Helsingforsmötet, för att han i likhet med alla tidigare presidenter vägrade att direkt och offentligt under en gemensam presskonferens förödmjuka Rysslands ledare. Men han vägrar att i onödan provocera världens andra kärnvapenmakt. Det verkar också, som att Trump tror på ett i framtiden mera utvecklat samarbete mellan Ryssland och USA. Bland annat syns han anta, att Ryssland kanske kommer att samverka i en politik riktad mot Kina.

Ett skäl för det är att Ryssland är det land som territoriellt har mest att frukta av Kina, och att rent geopolitiska hänsyn kan medföra att Ryssland försöker upprätta bättre relationer till Väst. Det kinesiska intresset för ryskt territorium – östra Sibirien – är mycket stort. Administrativt kallar Ryssland sin mest östliga region för (ryska) Fjärran Östern, vilket medför att Sibirien inte sträcker sig fram till Stilla Havet. Sedan kommunismens fall har den ryska befolkningen i Fjärran Östern-regionen minskat med hälften på grund av minskat stöd från regeringen och åtföljande fattigdom och utflyttning, och uppgår nu till bara sju miljoner invånare. Den ryska befolkningstätheten är därför så låg som 1,3 personer per kvadratkilometer (ett glesbefolkat Sverige har över 22 personer).

Allt fler kineser från nordöstra Kina har samtidigt legalt och illegalt flyttat in till både Fjärran Östern-regionen och östra Sibirien. Uppskattningarna varierar mellan 2-5 miljoner illegala immigranter i Fjärran Östern-regionen med en ökning uppgående till cirka en miljon (legala och illegala) per år. Bland dem finns en vital företagarklass, som klarar försörjningen av den inflyttade kinesiska befolkningen, vilken även ryska företag utnyttjar. Ryssland har all anledning att frukta den demografiska utvecklingen i regionen vid sidan av de krav, som ett starkt och alltmer dominant Kina kan ställa. Det påstås, att folk i Kina i ökad omfattning i sociala media kräver (självfallet på grund av regeringens initiativ), att Ryssland återlämnar Vladivostok-området till Kina. Under Manchu-dynastin i landet var det en del av imperiet, och som på 1860-talet genom ett fördrag överlämnades till Ryssland.

Även i östra Sibirien sker en kinesisk inflyttning och omfattande etablering av kinesiska företag. Det sägs att kinesiska guider vid Asiens största insjö – turistmålet Baikalsjön – beskriver den som Kinas nordligaste sjö. Förutom att starta egna företag köper kineserna lokala företag och fast egendom och etablerar sig varaktigt i regionen. Samarbete med maffian och påverkan på lokala makthavare genom den djupa korruptionen i rysk förvaltning har medfört, att till exempel en stor illegal skogsavverkning kunnat ske, vilkens produkter exporterats till Kina. Missbruket har varit så spritt, att den lokala ryska befolkningen har protesterat, men till ingen nytta, och frågan har även tagits upp av den ryska oppositionen i Moskva. Kina har ett omättligt behov av råvaror, och en del av dessa finns i ett närliggande Ryssland långt ifrån landets centrala delar. Det är mycket troligt, att Kina har en mycket ”ambitiös” plan för de två ryska administrativa regionerna.

Centralregeringen i Moskva observerar självfallet den pågående mjuka invasionen, och förstår vad den kan leda till. Man känner också av en växande kinesisk närvaro i bland annat Centralasien genom det så kallade Belt and Road-initiativet (BRI). Det innebär (1), att kineserna inledningsvis lånar ut pengar till regeringar i främst Asien men också Afrika för att bygga ut ländernas transportnät: Främst järnvägar, vägar, hamnar och dylikt. Men därefter utför de själva en väsentlig del av byggandet och får avsättning för en del av dagens överdimensionerade kinesiska kapacitet gällande tung industri, när nu investeringarna i kinesisk infrastruktur faller. Ett syfte med transportnätet är att säkra och underlätta råvaruförsörjningen av kinesisk industri. Men billiga och effektiva transporter medför i framtiden samtidigt utmärkta möjligheter för en kraftigt ökad export till dessa regioner och länder. Att ha byggt en del av transportnätet i till exempel Asien leder till en djup kunskap om och inflytande över en viktig del av regionens kommunikationer och transportcentra. Det kan också innebära stora militära fördelar, om Kina i framtiden vill intervenera i någon del av Asien.

BRI leder sannolikt till ett kraftigt växande kinesiskt ekonomiskt och men också politiskt inflytande. Allt flera kinesiska kontakter i olika länder, växande kinesisk närvaro av affärsmän och företag, kanske kinesisk invandring och så vidare gör att Kinas betydelse kommer att snabbt öka i många asiatiska länder på bekostnad av främst Ryssland. Den nya närvaron och påverkan på maktförhållandena observeras självfallet noggrant av Kreml. Frågan är hur Ryssland hotmässigt totalt bedömer den växande kinesiska närvaron i östra Ryssland, i tidigare centralasiatiska delar av Sovjetunionen (Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan and Turkmenistan) och dessutom i angränsande länder, som Ryssland historiskt vill ha inflytande över. Landet startade ju till och med det decennielånga Afghanistankriget 1979 för att säkra sitt territorium och förverkliga en gammal rysk dröm om att tränga längre söderut. Ryssland har alltid varit mycket uppmärksamt mot de minsta hot mot sitt geografiska territorium och även sin inflytandesfär. När Trump talade privat med Putin i Helsingfors, var ett av ämnena troligen de båda ländernas gemensamma intresse av att begränsa Kinas expansion.

Men det skulle naturligtvis vara en världspolitisk sensation ifall Ryssland valde att även delvis samarbeta med Väst gentemot Kina. En observatör har sagt att vad Trump försöker åstadkomma är president Nixons politik – fast tvärtom. Nixon förlöste 1972 Kina från det politiska beroendet av Sovjetunionen och gjorde landet – tidvis – till en samarbetspartner i arbetet att hindra Sovjetunionens expansion. Nu kan det motsatta ske. En framgång för Trump i hans strävan skulle bara illustrera den utrikespolitiska maximen: ”Länder har inte permanenta vänner utan bara permanenta intressen.” En inbjudan av Putin till Washington, en avskyvärd handling enligt det neokonservativa utrikesetablissemanget, är då en naturlig del av politiken att locka Ryssland till samarbete. Samtidigt är den ogrundade utredningen om ett samarbete mellan Trumpkampanjen och Ryssland ett stort hinder för det, och innan den utredningen avslutats kommer nog inte mycket att realiseras av en potentiell samverkan.